I USA hade Johan Pehrson inte ätit korv, utan Dennis Hot Dog. LD:s Max Hjelm går tillbaka till böckerna och tv-serierna som förklarar hur Donald Trump kunde bli USA:s president, och finner ett land och en kultur som genomkommersialiserats.
Donald Trump tillträdde som president samtidigt som tv-serieversionen av Margaret Atwoods roman Tjänarinnans berättelse (The Handmaid’s Tale, 1985) hade premiär. Konservativa som vill bestämma över kvinnors reproduktion – parallellerna var uppenbara. Och som de användes.
Men medan dystopin kan blotta politikens potential visar den inte orsaken till dagens situation. För att förstå Trump bör man nog snarare försöka förstå kulturen, än politiken han för.
Sedan jag började skriva den här texten har den ena presidentkandidaten blivit skjuten, den andra har hoppat av. Den nya demokratiska kandidaten gör reklam för sig på sociala medier genom att sprida musik som handlar om att ta kokain. Republikanernas vicepresidentkandidat tvingas förneka att han skulle ha haft sex med en soffa.
Ett lands kultur förändras dock inte nödvändigtvis av veckovisa nyhetshändelser eller ens ett val. Låt oss istället tänka tillbaka till Don DeLillos sitcom i romanform, Vitt brus, som likt Atwoods dystopi kom ut 1985.
I DeLillos roman lägger massmedierna en ljudmatta. Den ständigt närvarande tv:n och radion gör att reklamen för storföretagen alltid finns där. Insprängt i Vitt brus hörs hela tiden röster från tv:n eller reklam: ”Marriotts flygplanshotell, Centrumlogit, Sheratons värdshus och konferenscentrum”, ”Mastercard, Visa, American Express”, ”Krylon, Rust-Oleum, Red Devil”. Dottern i Vitt brus börjar säga ”Toyota Celica” i sömnen.
Massa massmedia. Och då är det inget konstigt att Ronald Reagan, som var president 1985, var skådespelare. Det är inte heller underligt att Donald Trump, som blev president 30 år senare, hade ägnat fjorton år av sitt liv åt att vara stjärna i serien The Apprentice.
Han sätter på MTV, tar en valium.
Även Bret Easton Ellis debutroman Less than Zero gavs ut 1985. Namnet är taget från Elvis Costellos låt. Textraden lyder: ”They think that I’ve got no respect – But everything means less than zero.” I låten sjunger han om politiska ledare på tv:n framför vilken två personer har sex. Romanen börjar med att den unge Clay kommer hem till Los Angeles, och föräldrarna som inte lever tillsammans eller bryr sig om sina barn, över jullovet. Han sätter på MTV, tar en valium. Även familjen i Vitt brus vittnar om kärnfamiljens sönderfall, och dess pillerartade konsekvenser. Huvudpersonerna har barn, men inte med varandra utan från tidigare äktenskap. Skilsmässor och delad vårdnad förenar parets bakgrunder. De söker sin flykt från oron över döden i otestade piller.
1984 hette Reagans valfilm It’s morning in America, i vilken lyckliga familjer hissar flaggan på väg till jobbet. 1984 föddes också Donald Trumps (i skrivande stund) vicekandidat JD Vance, som växte upp med en pillermissbrukande mamma – en del av den splittrade familjeberättelse som beskrivs i både Vitt brus och Less than Zero.
Medan Sverige medvetet gjort människor mer självständiga från sina familjer i det aktiva politiska projektet Statsindividualismen, krossades de amerikanska familjerna i tysthet medan politiker och medier fortsatte att saluföra bilden av den lyckliga kärnfamiljen. Något nytt system för att stötta individer utan familjer byggdes aldrig upp. Precis som romanfigurerna i Less than Zero och Vitt brus blev människor allt mer desillusionerade, de tappade kopplingen till något annat projekt än sitt eget liv.
För att förstå den amerikanska politiken måste vi bry oss mer om att förstå den amerikanska kulturen. Ett sista exempel av många som förenar böckerna: De är genomdränkta av bilar.
Don DeLillo börjar sin roman med de nya studenterna som anländer till campus, men beskriver bara bilarna och alla saker de är packade med. Bilen, sedan resten av kommersialismen. Att ta bilen till the supermarket är inte bara transport. I essän Bureaucrats (1976) slog Joan Didion fast att det var något särskilt med motorvägsupplevelsen de hade: “the only secular communion Los Angeles has”.
Redan 1985 visade Easton Ellis och Don DeLillo tecken på varför ett kulturkrig som dagens skulle kunna utbryta. Det är svårt för en svensk att förstå kulturkriget i USA, där det inte (bara) handlar om politisk positionering – utan om ens faktiska kultur.
Ett land som i fyrtio år burit på insikten att självbilden inte längre är sann går till val.
Det är helt enkelt inte samma sak när en moderat riksdagsledamot slåss för bilen som när den debatteras i USA. JD Vance pratar gärna och ofta om att han älskar Diet Mountain Dew. I Sverige gick Liberalernas partiledare Johan Pehrson till val på att äta korv – men knappast på att det var just Dennis Hot Dog eller Pressbyråns korv på rull. Storföretagen har en annan koppling till identitet för jänkarna. När en statsminister äter sallad på McDonalds i Sverige betyder det ingenting. När Donald Trump äter på Donken är det den eviga reproduktionen av myten ”Amerika” som pågår.
Ett land som i fyrtio år burit på insikten att självbilden inte längre är sann går till val. Det är inte mycket vi kan göra i Sverige, men vi kan försöka förstå. Hellre än en dystopi med allt för uppenbara poänger, läs en betraktelse av landets kultur.
Elvis Costello skrev låten Less than zero om den engelske fascisten Oswald Mosley, men amerikanerna trodde att den handlade om presidentmördaren Lee Harvey Oswald. Fascistledare eller ensam galning? Inför 2024 års val blir Trump skjuten. Är han John F. Kennedy eller Oswald Mosley i den här berättelsen?
Kanske är det fel fråga. Varför är det just en person som Trump som står i talarstolen?
Max Hjelm
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!