Vad är ett bibliotek? Frågan som verkar ha ett uppenbart svar visar sig vara krånglig. Love Börjeson förklarar att Kungliga biblioteket och folkbiblioteken har rakt av motsatta uppgifter. På vägen utreds varför KB har världens främsta samlingar av pornografi på VHS och varför bibblan i Högsbo är så elak mot Lena Andersson.
Kanske kommer ingen ihåg det längre, men vilket fasligt liv det blev när bibliotekarierna på Högsbo bibliotek skämtade lite med Lena Andersson. Med en blinkning till hennes krönika i SvD, ”Hungrar barnen är det föräldrarnas fel”, skrev man bredvid en Instagrambild på några av hennes böcker: ”Sista veckan innan löning! Vi har fyllt på skåpet i entréhallen med utgallrade böcker”. Det var inte det roligaste skämtet jag har tagit del av, men inte det sämsta heller. Framför allt var det oförargligt. Anderssons förläggare grep dock marknadsföringstillfället i flykten och woke-bumerangen kom nu flygande från höger i full fart. De olyckliga bibliotekarierna i Högsbo tillskrevs en vänstervriden bokbålsagenda (oaktat det faktum att de försökte sprida Lena Anderssons böcker, inte elda upp dem), författaren själv ringde bibliotekschefen, det mullrade på ledarsidorna och biblioteket i fråga anmäldes till Justitieombudsmannen (JO). Det hela fick en småsolkig avslutning i takt med tiden: JO kritiserade instagrampubliceringen (men händelsevis inte själva gallringen), bibliotekschefen pudlade och beklagade hur skämtet uppfattats. Ack, ack, ack. Alla gick vidare i sina (Insta-)liv och kvar stod bibliotekarierna i Högsbo som en liten mässingsorkester som blivit överraskade av ett slagregn. Lika bra att retirera och sortera poesihyllan.
Uppståndelsen visar att bibliotek och deras verksamhet alltjämt väcker våldsamma emotioner och är en arena för politisk konflikt. Men just den politiska dimensionen döljer kärnan i den ömsesidiga oförståelsen mellan JO och Högsbos bibliotekarier. Denna handlar inte om en politisering av biblioteken utan om oförståelsen för biblioteket som socialt system. De flesta typerna av bibliotek ingår primärt i samma sociala system som de organisationer de tjänar. Ett universitetsbibliotek, exempelvis, tjänar sitt universitet och är framför allt en del av det vetenskapliga systemet. Bland de olika typerna av bibliotek finns det emellertid två särskilda sorters djur, vars huvudsakliga system är den egna verksamheten: Folkbiblioteken och Kungliga biblioteket (KB).
Vänner av ordning, bland dessa JO får man förmoda, frågar sig rimligen: Vad ända in i bibliotekariernas boklösa helvete är detta?
I KB:s osedvanligt välskrivna instruktion står det i portalparagrafen att ”Kungl. biblioteket är Sveriges nationalbibliotek och en nationell forskningsinfrastruktur”. KB instrueras alltså att vara sig själv. Man kan ställa KB:s instruktion bredvid motsvarande formuleringar för exempelvis Skatteverket som ska ”fastställa och ta ut skatter, socialavgifter och andra avgifter så att en riktig uppbörd kan säkerställas” och Trafikverket som ska ”ansvara för den långsiktiga infrastrukturplaneringen för vägtrafik, järnvägstrafik, sjöfart och luftfart samt för byggande och drift av statliga vägar och järnvägar.” Vackert så, men utan dessa aktiviteter är de här myndigheterna platt intet, medan KB:s värde alltså ligger i att finnas. Vänner av ordning, bland dessa JO får man förmoda, frågar sig rimligen: Vad ända in i bibliotekariernas boklösa helvete är detta?
Ett försök till svar i den tyske sociologen Niklas Luhmanns anda är att bibliotekssystemet verkar och kommunicerar enligt den binära koden hågkomst/glömska. Lite slarvigt kan man säga att KB kommer ihåg och folkbiblioteken glömmer. Hågkomsten vilar på en pliktlag från 1661 som stadgar att allt som ges ut i Sverige ska pliktas in i ett exemplar till KB. Det gäller allt: böcker, tidskrifter, reklamblad, film, musik, spel, kartor och mycket mer. Samlingarna spänner över tusen år och rymmer allt från Heliga Birgittas uppenbarelser till pizzamenyer. Även om KB:s hantering av hågkomstens verktyg – insamling, uppordning, bevarande, beskrivning och tillgängliggörande – är rationell och i delar imponerande slimmad är det som hamnar i samlingarna slutligen utanför myndighetens kontroll eftersom nästan allt ska in. Det är själva poängen. Således håller KB:s samlingar bestånd som inte alltid betraktas med välvilja, såsom en av världens främsta samlingar av pornografi på VHS och en likaledes fantastisk samling med datavirus. Det är en värld, och för många är det ett helt liv. Och apropå emotioner: ställer man sig i vägen för KB:s hågkomst lägger inte myndighetens tjänstemän fingrarna emellan. Hjalmar Svensson, som år 1877 ”uraktlåtit aflemna Tidningen Upsala för 1874, N:is 1-75”, betitlas ”den Satans Uslingen” och blir för säkerhets skull i ett PS i samma skrivelse befordrad till ”det sakramentskade ludret”. Ansvarig för den retroaktiva plikten när det begav sig var såklart KB:s amanuens August Strindberg.
All denna hågkomst förutsätter att någon ombesörjer glömskan så att det går att närma sig samlingarna på ett rimligt sätt i en samtida kontext. Det är folkbibliotekens oglamorösa och kontroversiella uppgift. En stor del av gallringen, glömskans främsta verktyg, handlar om att slänga söndertuggade barnböcker och obsoleta reseguider. Men en del berör litteraturen – även den samtida. Hur länge står sig en bok för att hållas kvar i det kollektiva ramminnet, tillgänglig för omedelbar framtagning? Inte särskilt länge. Signalerna som ligger till grund för gallring är fåtaliga och i vissa delar mångtydiga. De är antikvariska, det vill säga, ett folkbiblioteks bestånd ska vara helt och rent. De är marknadsmässiga, det vill säga, ett folkbiblioteks bestånd ska spegla låntagarnas önskemål. Ett folkbiblioteksbestånd ska emellertid även spegla en mångfald av perspektiv, genrer och innehåll. Det är ett kriterium som står i motsats till de marknadsmässiga. Motsättningen kommer till ytan i gallringen och i de avvägningar som måste göras går det inte att ersätta bibliotekariernas erfarenhet och professionella kunskap med byråkratiska scheman. Gallringen har därför ett visst mått av sublimitet, i så måtto att den präglas av en kunskap bortom ord (en ironi i sammanhanget, förvisst), en ordlöshet som inte rimmar väl med den offentliga förvaltningens honnörsord transparens och saklig grund. Det betyder inte per automatik att bibliotekariernas gallringsbeslut skulle sakna oväld, men – för att tala med Luhmann igen – bara att denna är annorlunda kodad och rekursivt kommunicerad än, säg, en trafikomläggning av rondellen utanför stadshotellet.
Riket ska försvaras, sjuka barn ska botas och någon behöver tömma soporna. Vad gör ni? Vi samlar på böcker, tack så mycket.
Men även om det går att urskilja biblioteket som socialt system organiserat runt hågkomst och glömska kvarstår frågan: Vad ska vi med det till? Vad är nyttan med ett nationalbibliotek som insisterar på att spara porr och datavirus och vad är nyttan med folkbibliotek, som på tvärs med folkviljan envisas med att tillgängliggöra poesi? Det korta och ganska uppenbara svaret är att det inte finns någon nytta med det. Det är ett komplicerande faktum. Riket ska försvaras, sjuka barn ska botas och någon behöver tömma soporna. Vad gör ni? Vi samlar på böcker, tack så mycket.
I förhållande till ovanstående lite småtrista faktum parasiterar både folkbiblioteken och KB på andra sociala system för att upprätthålla en kommunikation som kontinuerligt bidrar till systemets återskapande och fortlevnad. Det brukar då röra sig om bibliotekens bidrag till forskning och demokrati. Men även om hågkomsten och glömskan inte har en förutbestämd nytta i sin egen rätt, har den likväl ett värde. Att artikulera det är en balansgång då resonemanget hamnar nära den typ av oprecist, romantiserande dravel som ofta grumlar vattnet när bibliotek kommer på tal. Jag ska försöka vara konkret. Biblioteket som socialt system besitter och propsar på en dubbel autonomi. Dels i det professionella utövandet. Dragkampen mellan profession och byråkrati som följer därav är ingalunda unik för just bibliotek. Dels autonomin som är samlingarnas. För att alludera sociologen Andrew Pickering: samlingarna bär världens motstånd. Det vill säga, det finns ingen syftesdiger agenda, demokratisk eller despotisk, uppbygglig eller fördärvlig, som överlever ett möte med en verklig samling. Ett bibliotek med intakta samlingar är opålitligt och kan inte städslas för ett politiskt program. Det går att ha sönder det, men det går inte riktigt att bygga upp det igen för särskilda syften. I det avseendet är värdet av biblioteket som socialt system en slags negation, det går liksom inte att använda det på ett kontrollerat sätt. Det finns tillika ett affirmativt värde. De syftesfria samlingarna rymmer en möjlighet som realiseras av den som interagerar med samlingarna. Vad en sådan interaktion leder till kan ingen förutse men betyder inte att det rör sig om ett famlande i blindo. Med en fin formulering skriver Anna Victoria Hallberg i Axess att bildningen ”bär en syftesfri men riktad blick mot något som anas men inte kan naglas fast”. Jo, det är som sagt lätt att romantisera, men det är den blicken – syftesfri men riktad – som ett bibliotek med en någorlunda autonom samling möjliggör. Har det affirmativa värdet av biblioteket som socialt system ett namn är det bildning.
Tillbaka till bibliotekarierna på Högsbo folkbibliotek. Gallringen, glömskans verktyg som på ett så avigt sätt möjliggör hågkomsten, är inte bara sublim, utan även sublimerad. Frågar man aktiva bibliotekarier eller bibliotekschefer om hur den går till är svaren svävande, knapphändiga eller defensiva. På Högsbo folkbibliotek använde man humor för att försöka artikulera det som annars sker i tystnad. Om det nu är transparens kring gallringen vi eftersträvar var det inte så lyckat att man med JO som vapen i praktiken införde ett humorförbud kring gallringens praktik. Bibliotekariernas förmåga att försätta sig i en betydelsefull dialog med medborgarna – ni vet, en sådan som är lite riskfylld – är nu kringskuren och snörpt. I hågkomstens, glömskans och bildningens namn: var det så smart? Vi hade behövt fler sådana samtal, inte färre.
Love Börjeson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!