Den exponentiella utvecklingen av samtidens digitala kapacitet kommer att vara samhällsomvälvande, skriver Love Börjeson, chef för KB-labb på Kungliga biblioteket och forskare på Handelshögskolan i Stockholm. Enligt honom befinner vi oss i den tredje kulturens expansion.
Av alla möjliga och omöjliga myndigheter i Europa var det Kungliga biblioteket (KB) som var först med att använda EU:s superdatorsystem EuroHPC JU (en superdator är en dator som är markant snabbare än en vid tidpunkten genomsnittlig dator). Förvåning och misstro, för att inte säga irritation, är en av de vanliga reaktionerna på detta faktum. Vad i hela fridens namn ska KB göra med en superdator, vad är det för larv? Vore det inte bättre om resurserna gick till etablerade aktörer?
Det var inget larv: KB följde med projektet upp framgångarna med Sveriges första välfungerande språkmodell, KB-BERT, och kunde i och med tillgången till EuroHPC JU utvidga och komplettera floran av språkmodeller som KB tillgängliggör för att bidra till svensk forskning. En språkmodell är en sannolikhetsbaserad modell över språket, ofta baserad på artificiell intelligens (AI) och tränad på stora mängder språk för att uppnå något som liknar mänsklig språkförståelse. Dessa modeller har, i och med att de har släppts fria, kommit att användas i hela samhället där besparingar inom olika informationsbehandlingsprocesser kan räknas i miljardbelopp.
Det faktum att en liten och oväntad aktör som KB är ledande på en europeisk nivå inom AI och superdatorer är i sig ett tecken på en omstrukturering och destabilisering av samhällets grundläggande tekniska förutsättningar (jag är för tydlighetens skull part i målet eftersom jag leder KB-labb som tar fram KB:s språk- och AI-modeller). Men: vad är det egentligen som pågår?
Behoven är ständigt ökande: Exempelvis har KB på ett par år tvingats emigrera från datorer med en kapacitet på ett tiotal petaflops till världens sjätte snabbaste dator med en kapacitet på drygt 300 petaflops, det vill säga en superdator med förmåga till drygt 300 biljarder beräkningar – i sekunden.
Vi kan se tre samverkande expansioner: av mängden data, av det artificiella neuronnätet, samt av samhällets beräkningskraft.
- Alla processer har en datapotential, oavsett om det är en höststorm eller en spellista på en strömningstjänst. Det som är nytt är att datapotentialen i högre utsträckning realiseras, dels genom att data sparas och dels genom att data på ett annat sätt än tidigare kan frigöras från sitt ursprungliga sammanhang. Data uppträder därför idag på ett sätt som samspelar med de innovativa processernas krav på flexibilitet inför oförutsedda möjligheter.
- Alla dessa dataobjekt och dataset beskrivs och skapas med hjälp av AI, oftast i formen av artificiella neuronnät. Framväxten av det artificiella neuronnätet som analytiskt och generativt verktyg är inte ny. Det nya är deras storlek och den nätverks- och modellarkitektur (den så kallade transformerarkitekturen) som möjliggör efterhärmning av mänskliga kognitiva processer på ett sätt som gör de riktigt stora neuronnäten meningsfulla. På några få år har de artificiella neuronnäten ökat i omfång flera tusentals gånger.
- Kombinationen av enorma datamängder och enorma artificiella neuronnät motsvaras av lika enorm beräkningskraft. Behoven är ständigt ökande: Exempelvis har KB på ett par år tvingats emigrera från datorer med en kapacitet på ett tiotal petaflops till världens sjätte snabbaste dator med en kapacitet på drygt 300 petaflops, det vill säga en superdator med förmåga till drygt 300 biljarder beräkningar – i sekunden. Så här många: 300 000 000 000 000 000. Snart har EU sin första exascale superdator på plats, en superdatorernas superdator, med en kapacitet som överskrider 1000 petaflops. Och ändå: även dessa mäktiga maskiner kommer inom en inte allt för avlägsen framtid framstå som en blygsam parentes i jämförelse med det tekniska genombrott vars konturer vi nu kan skönja allt tydligare: kvantdatorerna. En kvantdator kan på några sekunder klara av vad en exascale superdator klarar av på 50 år.
Gemensamt för dessa tre grundläggande expansioner är att de inte precis skriker av finurlighet och smart resursanvändning. Kraften kommer snarare av en sorgfri pragmatism och gå-på-anda som andas amerikansk västkust: större är inte bara större, utan även bättre. Förändringen är fundamental och genomgripande. Vi står inför den så kallade tredje kulturens totala genomslag även inom traditionella samhällssektorer: basindustri, sjukvård, utbildning och forskning, journalistik, juridik, arkitektur, de fria konsterna, politik och förvaltning, till och med det eviga biblioteksväsendet; allt påverkas. Den tredje kulturen (en alludering på författaren och fysikern C.P. Snows berömda föreläsning om de två kulturerna) präglas av omedelbarhet framför utvärdering, prediktion och effekt framför förståelse, samt datas sammansmältning med teori. Det sistnämnda kan för övrigt få vilken traditionellt lagd professor som helst att kippa efter andan och famla efter läkarspriten i dragskåpet, det är ju inte så man begår vetenskap! Jo, just så.
Hur står sig Sverige i utvecklingen? Sådär.
Det ska byggas sex kvantdatorer i Europa – ingen av dem i Sverige. Det är till och med oklart om nästa superdator som ska byggas i Sverige ens kommer vara dimensionerad för att klara av att serva kvantdatorerna med data.
Nya resurser kanaliseras, tolkas och regleras ännu i allt för hög grad inom det föregående paradigmet. Det gör att Sveriges satsningar dimensioneras och allokeras av aktörer som representerar ett obsolet innovativt system. Som en illustration: Sveriges superdatorsystem är både underdimensionerat och underutnyttjat. KB, som vid det här laget har fem projekt bakom sig inom EuroHPC JU har aldrig lyckats komma i närheten det svenska systemet överhuvudtaget. Det spelar mindre roll för KB som ju använder de betydligt snabbare datorerna i Europa, men från ett nationellt perspektiv är det en förlorad möjlighet. Det ska byggas sex kvantdatorer i Europa – ingen av dem i Sverige. Det är till och med oklart om nästa superdator som ska byggas i Sverige ens kommer vara dimensionerad för att klara av att serva kvantdatorerna med data. Självklart hamnar Sverige därmed efter kompetensmässigt inom detta område, både direkt när det gäller beräkningsteknik, men också när det gäller tillämpningar. För få svenska företag använder superdatorer i sitt utvecklingsarbete.
Regeringen har tillsatt en AI-kommission som ska ”identifiera behov” och ”lämna förslag” för att stärka utveckling och användning av AI i Sverige. Vackert så, men kommer AI-kommissionen och i förlängningen regeringen och ingenjörslandet Sverige mäkta med att inse att utvecklingen nu inte främst handlar om nya innovationer, utan om ett nytt innovativt system? Vi får se.
Love Börjeson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!