Mario Vargas Llosa var en av vår tids största författare och liberaler. Johan Norberg minns en intellektuell förebild som ständigt satte människan före systemen och välkomnade det oförutsägbara och ovissa.
”Jag hoppas dö med en penna i handen. Det idealiska vore att fortsätta som om jag vore odödlig och plötsligt dö i en olycka”, sade den peruanske Nobelprisbelönade författaren Mario Vargas Llosa (1936–2025) en gång – och jag måste erkänna att jag någonstans faktiskt trodde att han var odödlig. Hans litteratur är det i alla fall.
Monumentala verk som Bockfesten (2000), Kriget vid världens ände (1981) och Samtal i katedralen (1969), men även bisarra bagateller som Tant Julia och författaren (1977). Berättelser där allt står på spel eller allting redan är för sent. Skildringar av ondska, om feghet och lidande, men också om mod, värdighet och lidelse.
Det är sådana läsupplevelser som man inte bara alltid bär med sig, utan som till och med formar en. Ens känsla av tillvaron och syn på mänskligheten, och naturligtvis bilden av Latinamerika. Eftersom jag läste Vargas Llosa innan jag kom dit vet jag inte riktigt var det ena börjar och det andra slutar.
Om idealen leder oss till brödköer och arbetsläger måste det vara något fel med idealen.
Han var också en av vår tids stora liberaler. Likt många 1900-talsintellektuella som avskydde kolonialism och rasism fann han först svaret i marxismen. Men till skillnad från kollegerna kunde han aldrig ursäkta de socialistiska regimer som snabbt blev minst lika förtryckande. Castros Kuba trasade snabbt sönder hans illusioner. Om idealen leder oss till brödköer och arbetsläger måste det vara något fel med idealen, menade han, och sökte nya. Han fann dem i Popper, Hayek och andra liberaler som ställde människan framför varje kollektiv och varje system.
1990 ställde Vargas Llosa upp i Perus presidentval för att rädda landet från auktoritär politik och ekonomisk kris, med ett program för privatisering, utgiftsminskningar och frihandel. Något som beskrivs i hans självbiografi A Fish in the Water (1993). Han förlorade mot den auktoritära populisten Alberto Fujimori, som ändå i likhet med flera efterträdare kopierade många av Vargas Llosas idéer.
Mer långtgående ekonomisk liberalisering än i grannländerna har gjort Peru till en av regionens mer framgångsrika ekonomier. Den extrema fattigdomen har minskat från 20 till drygt 2 procent mellan 1997 och2022 samtidigt som ojämlikheten har minskat.
Efter förlusten i presidentvalet höll sig Vargas Llosa utanför den praktiska politiken, men han upprätthöll ett brett liberalt nätverk i hela den spansktalande världen. Två gånger bjöd de in mig att tala, ängsligt starstruck förstås, men han bemötte mig med en sådan charm och generositet att jag tidvis kände mig som en figur i en av hans romaner.
Dessutom skrev han en regelbunden kolumn i El País, där han konsekvent höjde en dånande röst för en skeptisk men principfast frihetlighet, mot socialism och nationalism och alla auktoritära politiker som envisades med att upprepa gamla misstag.
I Lockrop (Timbro, 2018) beskriver Mario Vargas Llosa sin ideologi genom sju liberala tänkare som har betytt mycket för honom: Adam Smith, José Ortega y Gasset, Friedrich Hayek, Karl Popper, Raymond Aron, Isaiah Berlin och Jean-François Revel. Det är en bok om stora idéer, även om den skönlitteräre författarens blick också noterade Adam Smiths förstoppning och en fattig och skäggig Hayek i New York med bara två trasiga strumpor, som han tog på sig samtidigt för att hålla sig varm. Eller Poppers oväntat strama kalvinism – han kysste aldrig sin fru på munnen.
Genom dessa sju tänkare går Vargas Llosas egen samhällssyn som en röd tråd, en idé om att det inte finns en lösning på våra problem, utan många, och alla är de provisoriska, oförutsägbara och ovissa. Det är en idé som ständigt hotas av lockropet från stammen, kollektivet, som kräver samordning, inordning och underordning, och som alltid återkommer då det kommer från en plats inom oss, och som med jämna mellanrum undergräver friheten och framsteget.
När jag intervjuade Vargas Llosa för tidskriften Neo 2006 beklagade han sig över de intellektuella, ofta latinamerikaner, som så lätt föll för totalitära idéer som gav dem det förgiftade löftet att planera samhället ovanifrån. När fascismen och kommunismen föll resignerade de och accepterade demokratin, men inte med entusiasm:
”De är inte glada, för demokrati är inte perfekt, och intellektuella är ofta utopister som vill ha perfektion. Och visst, perfektion är fantastiskt i konst och i litteratur. Att försöka eftersträva perfektion på ett individuellt plan är väl utmärkt, om du t ex vill bli ett helgon eller en fantastisk idrottare.
Men du kan inte eftersträva det på ett kollektivt plan, genom att försöka skapa ett perfekt jämlikt samhälle eller ett samhälle där alla lever enligt ett visst mönster. Det är fel och det har skapat den mest monstruösa repression och det mest brutala våldet i den mänskliga historien.
Vi måste acceptera att det mediokra är det bästa sättet att nå förbättring, stegvis reform genom frivillighet. Det är inte perfekt, det är inte paradiset, men betänk vad alternativet är. Drömmen om det perfekta samhället skapade helvetet.”
Det är därför Vargas Llosas liberalism påminner om Sisyfos tröstlösa arbete. Frihetskampen kommer aldrig att fullbordas, men för det får den inte överges. Vi deltar i en strid där vi endast kan uppnå tillfälliga segrar, men vi får aldrig tröttna eller ge upp, ty ”detta krig som vi inte kan vinna kan i stället förloras”.
Trots författarens skarpa insikter om mänsklig ondska och kollektivism insisterade han ändå på att han var optimist. Genom trotsig envishet, uppfinningsrikedom och stegvisa förbättringar kunde mänskligheten överlista sitt öde och hela tiden utveckla en drägligare tillvaro så länge hon i alla fall får ett minimum av frihet.
”Glöm inte: aldrig i civilisationens historia har vi haft så många vetenskapliga, intellektuella och praktiska verktyg till vårt förfogande för att effektivt bekämpa mänsklighetens plågor.”
Han avslutade vår intervju med att citera den store kritikern av det öppna samhällets fiender:
”Sista gången Karl Popper besökte Spanien, bara några månader före sin död, blev han tillfrågad om världens tillstånd. Han tystnade ett ögonblick och svarade sedan:
‘Ja, mycket är hemskt i vår värld – det måste vi vara medvetna om. Men snälla, snälla, glöm inte: aldrig i civilisationens historia har vi haft så många vetenskapliga, intellektuella och praktiska verktyg till vårt förfogande för att effektivt bekämpa mänsklighetens plågor: fattigdom, exploatering, förtryck, sjukdom.’
Sedan tillade Mario Vargas Llosa, med betoning på varje stavelse: ”Jag tror att det är absolut sant – och det är ett skäl till hopp.”
Och så log den peruanske gentlemannen sitt mest hoppfulla, mest odödliga leende. Han reste sig upp, tog på sig sin kavaj, och återgick till att rulla frihetens sten uppför en kulle som den snart skulle rulla nedför.
Johan Norberg
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!