I Storbritannien plockar universitet bort Fröken Julie från litteraturlistorna för att den är ”utmanande”. Liberal Debatts kulturredaktör Eric Luth går till storms mot en samtid som inte vågar möta den starka litteraturen.
På grundkursen i litteraturvetenskap höll professor Håkan Möller en serie föreläsningar och seminarier om det onda barnet i litteraturen.
Vi läste Ian McEwans Cementträdgården, om syskonen som begrov sin mamma i källaren för att slippa omhändertas av socialen. Vi läste Doris Lessings Det femte barnet, om monsterungen som tvingades till en inhuman institution. Vi läste Iain Banks Getingfabriken, om Frank som njuter av att mörda sina släktingar. Vi läste såklart Bibeln, och det som – enligt professor Möller – är den första förekomsten i litteraturen av onda barn: de fyrtiotvå pojkarna i Betel som hånar Elisha, och som dödas av två björnhonor som straff (2 Kung 2:23-25).
Den rika flora av litteratur om onda barn som vi fick bekanta oss med användes som stöd för att diskutera ett av den brittiska samtidens största trauman: mordet på James Bulger, den tvååring som brutalt misshandlades till döds av två unga pojkar 1993.
Finns det onda barn? Vad gör barn onda? Går det över huvud taget att, med hjälp av litteraturen, förstå vad som kan ha hänt i februari 1993? Eller är det meningslöst att försöka?
Måste vi, efter mordet på James Bulger, och med stöd i litteraturen, omförhandla vad barn egentligen är för något?
I dag, ett tiotal år senare, är det en av de föreläsningsserier som har etsat sig fast allra tydligast i mitt minne. Jag minns nästan varje ord som professor Möller yttrade. Jag minns citat från Getingfabriken, och har aldrig kommit över Cementträdgården.
Jag kom inte närmare något svar på Möllers frågor, måhända för att det inte finns några svar. Det är kanske en av de delar av mänskligheten som det är meningslöst att försöka förstå.
Ändå är jag djupt tacksam för föreläsningarna, som på många sätt gav mig nya perspektiv på vad det är att vara människa, och som tydligt visade litteraturens kraft när det kommer till att närma sig det som inte enkelt kan förklaras.
Plockar man bort Fröken Julie på grund av dess “psykologiska och emotionella inverkan” lär vare sig Getingfabriken eller Det femte barnet och Cementträdgården vara lämpliga. Är ens Bibeln det?
I Storbritannien plockar man bort “utmanande litteratur” från universitetskursernas litteraturlistor, och ett av de verk som plockats bort av universitetet i Sussex, skriver Dagens Nyheter, är August Strindbergs Fröken Julie eftersom den berör frågan om självmord.*
Arma samtid, tänker jag.
Universitetsledningen svarar att det förvisso bara är temporärt, efter att vissa studenter klagat på pjäsens “psykologiska och emotionella inverkan”, men att den minsann finns kvar i biblioteket och säkert återkommer nästa år.*
Plockar man bort Fröken Julie på grund av dess “psykologiska och emotionella inverkan” lär vare sig Getingfabriken eller Det femte barnet och Cementträdgården vara lämpliga. Är ens Bibeln det?
All litteratur är inte emotionellt och psykologiskt utmanande, men väldigt mycket stor litteratur är det. Många verk som skrivs för att vara särskilt emotionellt och psykologiskt utmanande blir tråkiga efter ett tag. Det är få verk som klarar av att vara utmanande genom århundradena.
Fröken Julie är just ett av detta verk. Är det feministiskt, eller antifeministiskt? Tar Strindberg Jeans eller fröken Julies perspektiv? Eller till och med Kristins parti? Ingenderas? Hur ska man tolka slutet? Drivs fröken Julie till självmord, eller tar hon ödet i sina egna händer? Undgår hon döden och flyr den kvävande atmosfären? Verkets storhet är just att det är så tvetydigt. Varje generation har nya tolkningar att hämta.
Det märks också på filmatiseringarna och de olika teateruppsättningarna, som drar radikalt olika slutsatser. Traderingen in i samtiden fortsätter.
Ett annat sätt att uttrycka Fröken Julies tvetydighet är att verket är utmanande. Det är dess styrka, det finns ingen stabil grund att stå på, ingen trygg famn att vaggas in i. Allt blir inte förklarat till slut, till skillnad från i Agatha Christies pusseldeckare. Det mesta är uppe för diskussion – till och med i så grundläggande frågor som livet och döden.
De brittiska universiteten visar vådan av den samtida ängsligheten. Man förstår verkets “psykologiska och emotionella inverkan” som dess brist. Men det är ju verkets styrka! Och det är därför det, i årtionde efter årtionde, har hittat in på universitetens litteraturlistor.*
Jag hoppas att dagens universitetsstudenter också får minnesvärda – och vedervärdiga – kurser om onda barn i litteraturen. De lär en inte allt, och ger kanske inte några enkla svar, men tar en ytterligare en liten bit på vägen mot förståelsen av vad det innebär att vara människa. De ställer knepiga frågor om livet, frågor som nästan bara litteraturen förmår att närma sig. Tar man bort de knepiga frågorna från litteraturvetenskapen fråntar man litteraturvetenskapen dess mening. Då kan man lika gärna ta bort ämnet som sådant.
Eric Luth
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!
* Rättelse: Sedan The Times publicerade den ursprungliga artikeln har bland annat Ida Östenberg i Dagens Nyheter poängterat vikten av källkritik. De specifika fallen, såsom bland annat Fröken Julie, hade tagits ur sitt sammanhang och enligt lärosätena hade de felciterats. Jag låter artikeln vara kvar i ursprungligt skick, som ett exempel på vikten av källkritik – i transparensens namn – såväl som en uppmaning till att våga läsa utmanande litteratur.