Personer som definierar sig som höger gnäller gärna över att kultur i allmänhet, och Public service i synnerhet, är vänster. Men på vilket sätt bidrar de själva? Liberal Debatt bad radioprataren och författaren Kalle Lind reda ut saken.
Och Herren samlade vänsterfåren och högergetterna och gjorde en uppdelning: vänstern skulle ta hand om kulturen, musiken och satiren, medan högern fick ekonomin. Och vänsterfåren gick åt sitt håll och gnuggade förnöjsamt klövarna. »Halleluja!«, ropte de till varandra, »nu har vi den diskursiva makten!«. Och högergetterna gick förtrytsamt åt sitt håll och slokade med skäggen: »Fördömt! Nu kommer vi visserligen att ha det ekonomiska inflytandet över världen, men fåren kommer att skratta åt oss och tycka att vi är töntiga. Och det värsta är att vi anar att de har rätt.«
Så lyder myten om vänsterns monopol på kulturen. Liksom de flesta myter håller den inte för nära granskning.
Vänstern har inte varit ensamma om att odla kultur i allmänhet och satir i synnerhet. Det finns för all del en starkare tradition inom vänstern att vilja politisera kulturen, medan högern – kanske särskilt liberaler – tror sig representera någon sorts högre, objektiv sanning som står ovanför de futtiga höger-vänsterskalorna. Och visst – det har nog producerats mer kultur med en uttalad vänstertendens än dito högertendens, och de politiska vänstersfärerna har troligen sysselsatt sig mer med kulturutövande än de politiska högersfärerna. Jag tänker då på allt från socialdemokratiska skrivarkurser till maoistiska skivbolag.
Men att påstå – som man gör på både höger- och vänstersidan – att det inte skulle ha gjorts någon satir från höger är att ljuga eller att ha gjort taskig research. Själv nedkommer jag under hösten med en bok med titeln Högerhumor (Galago, 2015). Den är 290 sidor lång och kryllar av exempel på liberal satir, konservativ satir, brunkantad satir. Satir som odlats i tidningar och på scener, satir som dragit miljonpublik på teve, satir som har getts ut på obskyra kassetter och spritts via ultraliberala fanzines. Satir som är rolig även om man inte håller med dess upphovsperson, satir som är friserad och anpassad för att falla politiska meningsfränder på läppen.
Bland skämtare med en tydlig liberal tendens finns revykungar (Karl Gerhard är främst känd som antinazist men ägnade sig helst åt att häckla sosseregimen, Hagge Geigert i Göteborg var antinazist, antikommunist och Israel-vän), teveskämtare (den som minns den mäkta populära serien Sånt är livet från 1980-talet minns också hur den angrep den sossesvenska byråkratin), författare (den bullrige satirikern och debattören Anderz Harning angrep i en serie böcker Myndighetssveriges självgodhet och maktfullkomlighet), ståuppkomiker (från Lennie Norman till Magnus Betnér), poddare (Aron Flam i podden TSKNAS och K Svensson i Lilla Drevet representerar en sorts kompromisslös libertarianism som annars kan hittas hos amerikaner som Bill Maher eller Penn & Teller) och en herrans massa kåsörer, inte sällan knutna till Bonniertidningar (Rune Moberg och Gits Olsson i magasinet Se, Kjell Swanberg i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, Hr Ehrenmark i Dagens Nyheter och Sveriges Radio). Alla omtyckta, eller i alla fall tyckta om, av svenska folket. Knappast marginaliserade och med gott om utrymme i alla till buds stående medier och format.
Bland skämtare med en mer konservativ tendens kan nämnas revydirektören och maniskt produktive skriftställaren Kar de Mumma (som publicerade dagliga kåserier i Svenskan under nästan sjuttio år och aldrig missade ett tillfälle att klaga på skatterna) och krönikören/kåsören Johan Hakelius (som ironiskt nog sprider sitt anglofil-konservativa budskap i sosse-Aftonbladet, sosse-Vi och sosse-Sveriges Radio).
Och längre ut på högerkanten, på kanten till avgrunden om ni frågar mig, hittar vi figurer som Ian Wachtmeister och Kalle Strokirk. Skämttecknaren Strokirk talar väl främst till de invigda: i forum som tidningen Contra och på sitt eget Twitterkonto sprutar han ur sig teckningar om skäggiga flyktingbarn, fula feminister, fascistiska »miljöpartiklar«, bombkåta muslimer och bortskämd Södermalmsungdom.
Ian Wachtmeister nådde på sin tid – för tjugofem år sen – en betydligt större publik. Han drog inte bara 6,7 procent av riksdagsväljarna 1991, tillsammans med Bert Karlsson och en flitigt mediebevakad spektakulär valkampanj med Ny Demokrati. Hans satirböcker Ankdammen (1988), Elefanterna (1990) och Krokodilerna (1992) sålde multum, bland annat genom Wachtmeisters genombrottsframträdande i intervjuprogrammet Gäst hos Hagge 1989. Där fick greven och industriledaren, som tidigare varit en doldis för den stora massan, blomma ut som en frejdigt frispråkig och karismatisk personlighet. Han imiterade Tage Erlander och Hans Werthén, klädde ut sig till Karl IX (anledning oklar) och kritiserade »politikerna« och »etablissemanget«på ett festligt men oprecist sätt.
De nämnda böckerna, som år 2000 också följdes upp med Grodorna, är ett mischmasch av kåserier, satiriska fabler, interiörer från riksdagen och personpåhopp (främst på Bengt Westerberg). Hejvilt och utan synbart sammanhang kritiseras fackföreningar (»Svenska Angiveriarbetarförbundet«), lapplisor, kommunistregimer, sossekorruption, alkoholhyckleri och annat som känns igen som nydemokratiska hjärtefrågor.
I Elefanterna finns kapitlet »Den främre Orienten« med en sensmoral som känns igen från den främlingsfientliga retorik som väldigt snart utvecklades inom Ny Demokrati. Herr och fru Gustafsson turistar i en miljö med bullrande gatuliv, trottoarer »täckta med högar av armband, läderväskor, halsband och pennor«, försäljare som ropar »Micket pillig« efter presumtiva köpare, knarkare och mångkultur. Slutpoäng: de befinner sig på Sergels torg. »I Stockholm. I Sverige.«
Ett par decennier efter Wachtmeisters storhetstid dyker han upp i medierna igen, nu som rådgivare och grå eminens åt Jimmie Åkesson. Den som orkar kan också följa hans Twitterkonto där han skriver saker av typen: »Sverige har en regering och riksdag som håller på med att byta befolkning i nationen. Vet svenskarna om det? Har de blivit tillfrågade?«
En liknande resa – från en allmänt högerpopulistisk kritik av regleringar och fackföreningar rakt ut i den oförfalskade islamofobin – har andra gjort, både före och efter Wachtmeister. Tidskriften Contra, en obskyr och tämligen oläslig publikation från en stiftelse med samma namn, ägnade sig under 1970- och 1980-talen åt att kritisera öststatskommunismen. Även om de flesta i dag skulle hålla med i princip, gjorde de det med en hätskhet och med konspirationsteoretiska resonemang som skrämde bort de flesta i samtiden. Mest uppmärksammad blev Contra för den piltavla med Palmeporträtt som medföljde nummer 8/1984. Omslagstext:
»’Sommarnöje’ med Olof Palme«. I en kommentar förklarade redaktionen att bilden kunde användas av »innehavare av pil-set, luftgevär, tjänstevapen och andra med intresse för måltavlor.«
Stiftelsen gav också ut två LP »Sån’t som får mig att ilskna till« (1978), »En sång om friheten« (1981) och en kassett »Tror du mig bättre nu?« (1992) med trubaduren Carl-Anders Dexter. Dexters texter spänner mellan det aggressivt agitatoriska och det mer glättigt satiriska: »Fars lille Olle i riksdan gick/med rosor på kinden och Lenin i blick«, »Jag säger ’Mayday Mayday’ för första maj«, »Men aldrig skulle då jag/gå i säng med en tjej som är kommunist«. I verkligheten hette Carl-Anders Dexter (»dexter« är som bekant latin för höger) Anders Fjällström och satt periodvis i Contras styrelse.
Efter murens fall och östblockets implosion har alltså stora delar av Contraklustret orienterat sig mot det så kallat islam- och invandringskritiska perspektivet. Inte minst gäller det Tommy Hansson, som varit en av redaktionens framträdande gestalter sen 1970-talet. Han har haft uppdrag för, i tur och ordning, Ny Demokrati, Täljepartiet i Södertälje och Sverigedemokraterna, men ser sig nog främst som fri skribent. 1998 gav han ut romanen Det Gröna Sverige på Contra förlag. Det är en fullkomligt bisarr dystopi – jämför med Orwells 1984, Boyes Kallocain, Reinfeldts Sovhjärnorna – om hur Sverige år 2017 har blivit en miljöpartistisk diktatur med Per Gahrton som förbindligt leende »ålderman«. Ted Gärdestads »Sol, vind och vatten« har blivit nationalsång, bara samhällsrepresentanter får åka utomlands av hänsyn till miljön och regeringschefen har titeln »trygghetsminister«. Ovanpå det råder sharialagar i stora delar av landet.
Även om Det Gröna Sverige nog inte främst är avsedd att väcka munterhet – Hansson verkar år 1998 ha varit fullkomligt övertygad om att detta var på väg att hända – så lånar dystopin många drag ifrån satiren. Båda genrerna ägnar sig åt att identifiera problem och tendenser i samtiden och sen ställa dem på sin spets och dra den yttersta konsekvensen av dem. I praktiken råkar Det Gröna Sverige sen, helt ofrivilligt, vara en av de mest skrattretande böcker jag vet mig ha läst.
Den har för övrigt också minst en genremässig föregångare i Sverige 1999 – ockuperat land, skriven 1976 av pseudonymen Didrik Dacke och utgiven på förlaget Sverige-Kuriren (som dock inte ska förväxlas med det sverigedemokratiska organet som till och från heter samma sak). Här får också ett sorts högerpopulistiskt konspirationsteoretiserande och skräckvisionerande slå ut i full blom. I Didrik Dackes dystra framtid är Sverige invaderat av Njamen (= Vietnam), allt ätande sker gemensamt i Äterier, allt kopulerande sker organiserat i Vilgotrum (döpta efter den »socialistiske porregissören« Vilgot Sjöman) och landet livnär sig på att exportera Falu rödfärg till kommuniststater samt skägghår till penslar.
Wachtmeister, Strokirk, Dexter, Hansson och Didrik Dacke – några exempel på humor och satir från det reaktionära lägret. Och då har vi inte ens nått fram till den moderna tidens näthumor och gläntat på locket till alla sajter med skämt om muslimer, flyktingar, mörkhyade, feminister och »godhetspredikanter«.
Att det har odlats högerhumor må väl därmed vara bevisat. Sen kan man för all del diskutera om det gjorts någon bra högerhumor, men det kräver en betydligt längre text.
Kalle Lind är författare till boken Högerhumor (Galago, 2015).
helstbarapositivrespons@gmail.com
@manmedskagg