LD:s chefredaktör bloggar från bokmässan i Frankfurt. Här storsatsar länderna – men var är böckerna?
Jag hittar en liten kaffevagn mellan Kosovos monter och Gutenbergsmuseet. Världens största bokmässa gör skäl för sitt namn: hangar efter hangar fylld med förlag, förvaltningsorganisationer, tryckerier och ja, jag vet inte vad. I en portugisisk monter kan man dricka vin och lära sig mer om paketresor till där solen möter Alentejo.
I första hangaren – i gången bredvid de kristna förlagen – står ”Heresy Press”, med titlar som ”The Devil Takes It”. Tvärsöver står vad som, enligt dem själva, flera gånger utnämnts till ”ett av de trettio största kreativa företagen i Kina”. Det sistnämnda har inga besökare för att diskutera rättigheter, vilket annars är det stora syftet med bokmässan i Frankfurt: förmedla rättigheter för spridning och översättning.
Mer rörelse är det i de taiwanesiska förlagens monter – med de sex största taiwanesiska författarna just nu stort uppslagna på affischer. Kanske utgör det ett exempel på samma långsiktiga strategi som Sydkorea ägnat sig åt, underbyggt med statliga investeringar, och som – åtminstone enligt Expressens kulturchef Victor Malm – utgör skillnaden mellan en global kulturell boom (som i fallet med Sydkorea) och en pajasrepublik som Sverige.
Bredvid Taiwanmontern märks för övrigt ett nyzeeländskt barnboksförlag som gör intensiv reklam för en ny burundisk barnbok. Kanske mer kreativitet än strategi, men sådan är trots allt kulturen.
Indien investerar stoooooooort i en vackert inredd träpaviljong, men till synes förgäves. Inte en besökare. Arundhati Roy och Salman Rushdie läses nog trots, inte tack vare, den inhemska förlagsmarknaden. Kanske också ett exempel på att pengar är nödvändigt men inte tillräckligt för att se litteraturen flyga ut över världen.
Hoppas ändå Svenska Akademien är här och snokar, ingenstans kan man väl ta tempen lika väl på vad som händer just nu i den saudiarabiska litteraturen.
(Ingenting, tycks svaret vara: Montern består av en bönematta.)
Om någon undrade hur Frankrike fortfarande kan vara världens kulturella centrum: När jag går ner från Märkliga Länders Hangar (inkluderar El Salvador och Qatar, där jag stöter på min förra kollega på landets nationalbibliotek, mycket trevlig man) till första våningen i sjätte hangaren slår det mig. Bokmässan i Frankfurt är inte förlag från hela världen däribland några franska, utan franska förlag och därtill några från hela världen.
Forna kollegan från Qatar var inne på sitt tionde möte efter bokmässans första dag. Efter två känner jag mig själv som en svag man (eller liberal kille) ovärdig detta sammelsurium av viktigpettrar.
Två tankar till slår mig:
- Den svenska montern gör till 50 procent (ungefär, snabb överslagsräkning) reklam för Astrid Lindgren och lite Pettson. Knappast en bild av den breda svenska förlagsutgivningen, snarare några representativa stereotyper som säljer. Kanske gör Taiwan samma sak och det är säkert klokt. Men hur vet jag att Kosovomontern framför mig har det mest spännande i den kosovanska litteraturen? Eller att mannen i El Salvadors monter erbjuder vad man borde läsa från det centralamerikanska landet?
(Tur då att man inte kan köpa något i montrarna, de består av fler förhandlingsstolar än böcker, och böckerna är bara utsmyckning, ”not for sale” skriker lappar i Bangladesh-montern.) - Det har klagats mycket på den svenska bokmässans kommersialisering. Men i Göteborg kan jag fortfarande se Ali Alonzo och Dante Löfmarck ryka samman (med Anna Axfors som nån form av neutralisator däremellan) i en halvtjackad debatt över Poesins Mening. Ellerströms Houellebecqkepsar har blivit sinnebilden för kapitalismens intåg i Svenska mässan, men i Göteborg kan man ju trots allt ändå köpa en bok. Härifrån Frankfurt går jag tomhänt (utom Bret Easton Ellis The Shards – Max har klagat på min bildningslucka – men den köpte jag på tågstationen).
De sista raderna går fort innan jag springer mot tågstationen och återresan hem. En kollegas kollegas kollega gav mig listan på de hetaste förlagsminglen med öl och bretzel (vi är trots allt i Tyskland) efter stängningsdags. Kanske hade Kulturella Kapitalets Öl fått mig att ändra ståndpunkt (eller humör). Men då hade jag inte hunnit med nattåget hem, det enda hotell jag har råd med.
Eric Luth
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!