På finska språkets dag den 9 april reflekterar historikern Ainur Elmgren över hur Finlands nationalepos Kalevala formade den finska identiteten – men också hur verket präglades av politiska och kulturella spänningar.
Vanligen högtidlighålls finska språkets dag till minne av den finske reformatorn Mikael Agricola, men man firar samtidigt Elias namnsdag. Då känns det aktuellt att betrakta en författare med samma namn som med ett sägenomspunnet verk bidragit till att forma det moderna finska språket.
Verket är nationaleposet Kalevala, en produkt av det tidiga 1800-talets nationalromantik, komponerat av distriktsläkaren och folkloristen Elias Lönnrot på grundval av en myriad av muntligt traderade dikter från olika geografiska regioner i Finland och dess närmaste grannländer.
Utanför Finland har Kalevalareceptionen ofta ignorerat Lönnrots roll. Till och med i litteraturforskningen behandlas Kalevala ibland som ett autentiskt folkligt epos. I Finland är dock nationaleposet ofrånkomligen kopplat till Lönnrots person. Lönnrot har starkt symbolvärde i minneskulturen och har därför blivit en måltavla för aktivism som söker påverka det kollektiva minnet.
I augusti 2024 hällde aktivister rödfärg på Lönnrotmonumentet i centrala Helsingfors, och ordet “KOLONIALIST” målades på sockeln. Aktivisterna publicerade en text på sin hemsida, där Kalevala kritiserades som en produkt av kulturell appropriering och en symbol för långvarigt finskt förtryck av karelarna. Den efterföljande mediedebatten engagerade forskare, journalister samt olika karelska aktörer, både individer och organisationer.
Kalevala kritiserades som en produkt av kulturell appropriering och en symbol för långvarigt finskt förtryck av karelarna.
Aktionen har jämförts med Rhodes Must Fall-rörelsen i Sydafrika 2015 och Europa och de världsomspännande Black Lives Matter-protesterna, som i vissa fall ledde till vandalisering av offentliga minnesmärken med anknytning till den transatlantiska slavhandeln. Bilder och videor av aktionerna spreds via sociala media och inspirerade fler dåd: Kolumbusstatyer bemålades eller förstördes i USA 2019, Hans Egedes staty täcktes med rödfärg i Nuuk och Köpenhamn 2020, och så vidare.
Folkloristen Ulla Savolainen ser färgattacken på Lönnrotmonumentet som en del av denna transnationella kamp om det kollektiva minnet. I en selektiv minneskultur får marginaliserade gruppers eller individers vittnesmål föga gehör utan radikala aktioner. Karelskheten ses i Finland ofta som underordnad den finska nationaliteten – inte en egen etnicitet med sin egen historia. Kareler som önskar revitalisera sitt språk och sin kultur måste ständigt kämpa mot dessa historiskt inrotade fördomar.
I dag betraktas Kalevala som ett litterärt verk av folklorister och litteraturvetare. Den nya generationen av karelska aktivister, som protesterar mot Kalevala som en produkt av storfinsk kulturell appropriering, har dock en poäng. Kanoniseringen av Kalevala som Finlands nationalepos har beslöjat blicken för den historiska kontext som Lönnrot levde i när han sammanställde verket. Den folkdiktning som låg till grund för Kalevala var inte språkligt eller kulturellt homogen. Det finska språket homogeniserades som resultat av ett medvetet projekt under Lönnrots egen livstid och med Lönnrot som aktiv deltagare i processen.
Kanske därför fokuserade mediedebatten kring statyattacken på Lönnrots påstådda kolonialism i stället för karelernas språkliga situation. Forskare försökte kontextualisera temat, men för andra var det enklare att slå fast: Lönnrot var ingen kolonialist, ty Finland var ingen kolonialmakt, punkt slut. Karelska organisationer fruktade att statyattacken skulle användas för att förneka alla karelare språkliga och kulturella rättigheter. Savolainen anser att reaktionerna avslöjade just de systemiska orättvisor som aktivisterna ville synliggöra.
För att förstå ursprunget till dessa orättvisor krävs en djupdykning i den finska nationella identitetens historia och folkdiktningens identitetsskapande betydelse. I sin jakt på folkdiktning som skulle kunna bilda stommen för ett epos i rang med Iliaden, Bhagavad Gita och Nibelungensången, byggde Lönnrot vidare på två traditioner: den historiserande och den litterära.
Karelskheten ses i Finland ofta som underordnad den finska nationaliteten – inte en egen etnicitet med sin egen historia.
Under tidigare århundraden hade den finska folkdiktningen betraktats som en kvarleva från hedendomen. I tidigmodern tid uppkom bland finska universitetslärda en form av lokalpatriotism, en pendang till göticismen i väst, som ämnade bevisa att Finland hade sin egen historia. För att kompensera bristen på skriftliga källor samlade man folksånger och sägner. Den historiserande traditionen tolkade folkdiktningen som vittnesmål om verkliga händelser i det förflutna.
***
Det förnuftsbetonade 1700-talets lärda tvivlade på att folkdiktningen verkligen återgav historiska händelser. Däremot uppskattades folkdikternas litterära värde. Genom att nedteckna och tillgängliggöra den bästa folkdiktningen ville de lärda främja framväxten av en genuint finskspråkig litteratur och bildning. I synnerhet historikern Henrik Gabriel Porthan (1739–1804) ansåg att den finska folkdiktningen hade bevarat förfädernas andliga arv. Den litterära traditionen lever vidare, även om den har övergett Porthans idealism.
Upplysningstidens kosmopolitiskt präglade tankar och den finländska överklassens ökande misstro gentemot kronan öppnade upp för tanken att ingå en förnuftsbaserad union med Ryssland. Såret efter 1809 års riksdelning läktes med nationalromantikens balsam. Den gustavianska grundlagen positionerade den ryske kejsaren som enväldig garant för storfurstendömet Finlands autonomi. Det nya läget uppmuntrade till nytolkningar av det förflutna med det finska folket i centrum – i stället för den svenska kronan.
Finska Litteratursällskapet bildades 1831 i syfte att utveckla det finska språket från folkspråk till bildningens språk: ”språket är nationalitetens grund”, slog man fast i stadgarna. Lönnrot var sällskapets första sekreterare, och sällskapet blev hans viktigaste finansiär. Insamlingen av folkdiktning var en väsentlig del av aktiviteterna. Folkspråket kunde nämligen utnyttjas för att berika det nya litterära språkets ordförråd och öka den finskspråkiga litteraturutgivningen.
Det nya läget uppmuntrade till nytolkningar av det förflutna med det finska folket i centrum – i stället för den svenska kronan.
Lönnrot var hantverkarson av enkel börd, och var medveten om bildningens makt. Hans mål var att i Kalevala skapa ett verk som skulle tjäna just den finskspråkiga bildningen. Senare kom Kalevala att brukas för politiska mål, och på sätt och vis förebådade Lönnrot det politiska bruket genom att föra samman den historiserande och den litterära traditionen: Han ansåg att folkdiktningen kunde fungera som både historisk källa och litterärt verk.
Lönnrot hyllades som den ”siste folkskalden” och blev närmast kultförklarad av efterföljande generationer. Hans blygsamma framtoning spelade en stor roll. I sin nya Lönnrot-biografi (Elias Lönnrot ja hänen pitkä varjonsa, 2025) dekonstruerar historikern Irma Sulkunens myten om Lönnrot som den anspråkslöse mannen av folket. Lönnrot var medveten om sin status men anpassade sig också efter det politiska läget.
Sulkunen dokumenterar intrigerna kring tjänstetillsättningar och tävlingen om kejsarens gunst som krävde inflytelserika nätverk i både den nya huvudstaden Helsingfors och i Sankt Petersburg, och placerar tillkomsten av Kalevala i sitt samhällspolitiska sammanhang. Ursprungligen började Lönnrot fara på insamlingsresor på uppmaning av sin mentor, historikern Reinhold von Becker, som uppmuntrade honom att söka ett större sammanhang bakom de spridda folkdikterna. Trots detta nämner Lönnrot Becker bara i förbigående i förordet till den första versionen av Kalevala, som utkom 1835.
Sulkunen menar att politiska skäl låg bakom försummelsen. 1830-talet var en politiskt känslig period. Helsingfors hade just blivit huvudstad. Där låg nu universitetet – nydöpt efter kejsaren Alexander I – och det autonoma storfurstendömets administrativa centrum. Det var viktigt att försäkra sig om goda relationer till kejsardömet. Trots att Becker 1832 förordats till en tjänst som professor i historia med förkrossande majoritet, lät kejsare Nikolaj I ändå tillsätta den karelskfödde Gabriel Rein. Rein kom dessutom att verka som ordförande för Finska Litteratursällskapet, som publicerade Kalevala och finansierade Lönnrots insamlingsresor. Det hade varit politiskt otaktiskt att framhäva Beckers roll i förordet.
Under revolutionsåret 1848 spreds den allmäneuropeiska oron till Ryssland och Finland. Myndigheterna spände sin vakande blick i alla slags sociala och politiska rörelser. I Finland drabbades ett nystartat initiativ till översättning och distribution av litteratur på finska, som Lönnrot hade varit inblandad i. Nu blev det Lönnrots tur att förbigås vid tjänstetillsättningar.
Politiska oroligheter i riket ledde till att en ny censurlag infördes även i Finland 1850 som förbjöd publikationen av annan än ekonomisk och religiös litteratur på finska. Finska Litteratursällskapet tvingades införa stadgar som inskränkte medlemskapet till över 20-åriga män som varken var studenter, hantverkare eller medlemmar i bondeståndet.
Det var i denna kontext som antihjälten Kullervo blev till.
***
Året innan censurlagen trädde i kraft hann en ny version av Kalevala utkomma, versionen som känns igen som Finlands nationalepos i dag. En av dess mest kända hjältar, Kullervo, är i själva verket en antihjälte. Kanske Kullervogestalten var ett uttryck för de frustrationer som den politiska situationen gav upphov till. Lönnrot blandade episk och lyrisk folkdiktning med besvärjelser och annat material för att skapa en tragisk saga om en föräldralös och förslavad pojkes uppväxt till brutal hämnare och självspilling.
Lönnrot hävdade visserligen inte att den episka formen, som han hade arrangerat dikterna i, var ”ursprunglig”, men ballader och dikter som han ansåg vittna om utländskt inflytande sorterades ut, även om hans insamlingsturer förde honom bortom storfurstendömet Finlands gränser till områden som inte ens under svensk tid hade räknats till Finland. Ändå finner man vid en närmare granskning både östliga och västliga trådar i Kullervoväven.
Från början var Lönnrots Kullervo bara en förbittrad herdepojke som hämnades på sin matmor genom att hetsa skogens vilddjur på henne. När han bearbetade gamla Kalevala, inspirerades Lönnrot av nyinsamlade dikter från Ingermanland att sammanfoga fler orelaterade runosånger till ett episkt livslopp om släktfejd, våld och hämnd.
Berättelsen börjar med en släktfejd som leder till den ena ättens decimering och förslavande. En överlevande pojke, Kullervo, växer upp i träldom, gör uppror och tar urskillningslös hämnd. Till slut uthärdar antihjälten inte längre konsekvenserna av sina illdåd. När han upptäcker att han ovetandes förfört sin egen syster, frågar han sitt svärd om det vill ”äta skyldigt kött, dricka skyldigt blod”. Svärdet, som dittills tigit, svarar jakande.
Lönnrot sammanfogade östliga och västliga runosånger sömlöst till en genomtänkt helhet. Han lånade svärdsdialogen ur runosånger om Iivana Kojonens son, ett namn med paralleller i ryska bylinor. Incesttemat har i sin tur inspirerats av ballader med skandinaviska förebilder.
Lönnrot överskrev även folkdiktningens genregränser. Lyriska runosånger, ursprungligen framförda i jagform, infogades till de berättande episka dikterna. Så fick Kullervo ett uttrycksfullt känsloliv och potential till modern individualitet, vilket möjliggjorde en psykologisk tolkning av hans personlighet.
Lönnrots metod möjliggjorde även politiska läsningar av Kullervocykeln från både höger och vänster.
Avsikten var inte att förfalska folkdiktningen. Lönnrot var övertygad om att hans metod tjänade ett högre syfte: att höja det finska språkets status och att öka kunskapen om allmogens forntida kultur. Lönnrot och hans samtida betraktade inte folksångerna som uttryck för individuell kreativitet. Först senare tiders folklorister intresserade sig för runosångarnas biografiska detaljer. Lönnrot kunde därför fördomsfritt lägga kvinnors lyrik i munnen på manliga episka hjältar. Genom att ignorera runosångarnas individualitet formade han sin antihjälte till en unik individ.
Lönnrots metod möjliggjorde även politiska läsningar av Kullervocykeln från både höger och vänster. Han bibehöll den lyriska folkdiktningens kritik av den sociala rangordningen mellan träl och matmor, men bifogade en kulturkrock: Kullervos matmor härstammar från fiendelandet Pohjola. Följaktligen kunde Kullervo läsas som en gränsöverskridande figur som hotar den sociala ordningen, men också som ett exempel på berättigad vrede inför en främmande, förtryckande makt.
För arbetarrörelsen var Kullervo en Spartacus som ännu inte hade uppnått klassmedvetenhet. Å andra sidan sjöng de tyskutbildade trupperna som landsteg under våren 1918 för att stötta den borgerliga regeringen i det finska inbördeskriget: ”Vi reser oss som Kullervos hämnd…” (ur Jägarmarschen av Heikki Nurmio och Jean Sibelius).
Under dessa oroliga år i början av 1900-talet fascinerade Kalevala även en brittisk yngling med namnet J. R. R. Tolkien, som började bearbeta en egen version av Kullervos saga redan under första världskriget. Litteraturvetaren och fantasyexperten Dennis Wilson Wise tillskriver J. R. R. Tolkien äran att ha förädlat den arkaiska Kullervo-gestalten till antihjälten Túrin Turambar i Silmarillion (1977). Fundamentet lades dock av Lönnrot, vars metod möjliggjorde en psykologisk tolkning av Kullervofiguren.
***
När det politiska läget började lugna sig fick Lönnrot äntligen en professur i det finska språket, med hjälp av talrika tillskyndare. Till och med nationalfilosofen Johan Vilhelm Snellman, som tidigare hade ironiserat över Kalevalas autenticitet, stöttade honom. Men Lönnrot var ingen pedagogisk succé och tämligen ointresserad av att hålla sig à jour med forskningsläget: Han trivdes bättre i skidbacken än i talarstolen.
1860-talets tillförsikt inför ökade språkliga och politiska rättigheter ökade också intresset för rebelliska gestalter som Kullervo. Alexander II:s språkreskript 1863 gav finskan ställning som ämbetsspråk vid statliga myndigheter, och lantdagsordningen 1869 avslutade en halvsekellång period då Finland enbart styrdes genom kejserliga förordningar. Nu kunde de fyra ständerna åter samlas mer eller mindre regelbundet, och ny litteratur kunde ges ut på finska. Kullervo tillägnades en pjäs av Aleksis Kivi, den förste finskspråkige romanförfattaren, samt flera statyer. Poeten Emil von Qvanten skrev från sin politiska landsflykt i Sverige: ”Det är det finska folkets ande som talar i honom” (Helsingfors Dagblad 8.6.1863).
Lönnrot var ingen pedagogisk succé och tämligen ointresserad av att hålla sig à jour med forskningsläget: Han trivdes bättre i skidbacken än i talarstolen.
På 1930-talet skrev historikern Gunnar Suolahti att ”upptäckten” av Kalevala hängde ihop med framväxten av en ”ny medborgaranda och en ny folklig enighet”. Under Lönnrots livstid var dessa tankar främmande för de flesta invånare i storfurstendömet Finland. Först mot slutet av 1800-talet började folkskolorna sprida budskapet om Kalevala till de breda samhällsskikten. 1890-talets Kalevalaundervisning fick ett vidgat politiskt mål. Ryska politiker hade börjat uppmärksamma Finlands rättsliga särställning som ett problem, och det ökande trycket på juridisk integration i den ryska staten betydde att alla samhällsklasser måste mobiliseras i försvaret av Finlands autonomi.
Under de så kallade förtrycksperioderna (1899–1905 och 1908–1917) skapades konstnärliga tolkningar av Kalevala som än i dag präglar vår bild av eposet. Dessa verk avbildade Kullervo som upprorisk träl (Akseli Gallen-Kallelas målning Kullervos förbannelse från 1899) eller som triumferande krigsherre (Akseli Gallen-Kallelas målning Kullervo drar ut i strid från 1901). 1860-talets statyer beskrivs numera som ”ofinska”, eftersom de imiterar antika förebilder som Herakles. Gallen-Kallelas konstnärliga resa från den franska akademins klassicism till symbolism är lika mycket del av en internationell trend under förra sekelskiftet.
***
I dagens Finland har författare och konstnärer tolkat Kalevala på mångfaldiga sätt, ofta stick i stäv med Lönnrots sedesamma intentioner. En närmare blick på Kalevalas historiska kontext avslöjar att det som i dag ofta betraktas som ett enhetligt nationellt arv som särskiljer ett homogent folk från dess grannar i själva verket är en produkt av en selektiv minneskultur.
Genom att likrikta folkdikternas språk och radera ut deras regionalitet, skapade Lönnrot ett enhetligt epos som kunde tillämpas för att legitimera den finska nationens existens. Detta betyder givetvis inte att Kalevalas konstnärliga värde har raderats för alltid, men kanske vore det möjligt för konstnärer och författare att också låta sig inspireras av de ursprungliga runosångerna, som finns digitalt tillgängliga för alla via skvr.fi, och hedra folkdiktningens regionala mångfald.
Det finska språket kan vara flera saker samtidigt: ett historiskt undertryckt och numera privilegierat språk; ett hotat minoritetsspråk i Sverige och Ryssland, och ett statsbärande språk i Finland.
Likt statydådet ingick Lönnrots Kalevalaprojekt i ett gränsöverskridande lånande där influenser från hela världen påverkade produktionen och receptionen av verket. Folkloristen Ulla Savolainen menar att även om det kollektiva minnet är selektivt och aldrig kan likvärdigt införliva och representera alla perspektiv och tolkningar, kan den offentliga förhandlingen om minnet göra samhället och dess debattklimat mer mångfaldigt.
Jag vill tillägga att denna mångfald och dess uttryck, vars förutsättningar inte är jämlika, kommer att oroa dem som söker trygghet i enkla och evigt oföränderliga berättelser. I en föränderlig värld finns det föga tröst att ge. Det finska språket är ett resultat av många, delvis motstridiga strävanden, och det finska språket kan vara flera saker samtidigt: ett historiskt undertryckt och numera privilegierat språk; ett hotat minoritetsspråk i Sverige och Ryssland, och ett statsbärande språk i Finland.
Kunskapen om de ojämlika historiska processer som har lett fram till dess tillkomst styrker min vilja att använda mitt modersmål i ett ständigt bättre syfte nu och i framtiden.
Ainur Elmgren
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!