Den finlandssvenske tänkaren Anders Chydenius försvarstal för yttrandefrihet och näringsfrihet markerar på många sätt starten för den finska och svenska liberalismen. Men vad hände sedan? Den finske forskaren Jens Grandell skriver Finlands liberala historia.
Finlands historia är rik på omväxlingar. Landet har varit svenskt, ryskt och nu de senaste dryga 100 åren självständigt. Finland har alltid tagit emot influenser från flera olika håll, från väst, syd och öst.
Landet är ett västligt land just mycket tack vare den svenska samhällsordning som fortsatte att råda efter den långa skilsmässan från Sverige 1809.
Längst tillbaka går den gemensamma historien med Sverige, något som syns tydligt i vårt samtida Finland. Landet är ett västligt land just mycket tack vare den svenska samhällsordning som fortsatte att råda efter den långa skilsmässan från Sverige 1809. De svenska lagarna förblev i kraft under ryskt styre och det svenska språket fortsatte länge att vara samhällselitens språk. Med tiden vann finskan allt mera mark som officiellt språk. Det hade till följd att ryskan aldrig fick något större utrymme varken som makt- eller kulturspråk. Riksdagsväsendet som Finland fick i arv av Sverige fick dessvärre stå tillbaka ända till år 1863. Länge styrdes landet byråkratiskt uppifrån ned, utan mycket rum för medborgerlighet.
Det var då – efter 1850-talets Krimkrig mellan Ryssland och västmakterna England och Frankrike – som liberalismen blev en tongivande del av det offentliga politiska samtalet.
Från mitten av 1800-talet började ändå den politiska kulturen i Finland att gå i en mer modern, liberal riktning. Tack vare en uppluckring av den strikta censuren började liberala idéer cirkulera mer frekvent i den offentliga diskussionen och vann snabbt anhängare bland den framväxande medelklassen. Det var då – efter 1850-talets Krimkrig mellan Ryssland och västmakterna England och Frankrike – som liberalismen blev en tongivande del av det offentliga politiska samtalet. Skillnaden mot tiden före kriget är påtaglig.
Något senare, inte minst med den liberala dagstidningen Helsingfors Dagblad, fick liberala idéer ett så starkt genomslag att finländska liberaler 1880, med företagsmannen och statsrättsprofessorn Leo Mechelin i spetsen, var nog organiserade för att grunda ett eget politiskt parti. Liberala partiets program publicerades i finländsk press den 5 december samma år.
Rötterna till liberalismens historia i Finland och Sverige ligger delvis i 1700-talet och den Finlandsfödde 1700-talsprästen och upplysningstänkaren Anders Chydenius.
Rötterna till liberalismens historia i Finland och Sverige ligger delvis i 1700-talet och den Finlandsfödde 1700-talsprästen och upplysningstänkaren Anders Chydenius (1729–1803) – i dag ofta betraktad som en av förgrundsfigurerna för liberalismen på våra breddgrader. Varför jag säger delvis beror på att Chydenius och hans vältaliga försvar av tryck- och näringsfrihet intressant nog var bortglömd under åren för det liberala genombrottet kring mitten av 1800-talet. Chydenius bortglömdhet kan förklaras med att han skrev sina texter för den dagsaktuella politiska debatten på 1700-talet. De publicerades som broschyrer som lätt förstördes eller gick förlorade. Återupptäckten av Chydenius kom i gång först på 1870-talet när den finsksinnade historieprofessorn Ernst Gustaf Palmén började publicera Chydenius politiska skrifter tillsammans med en biografisk introduktion.
Geijers inflytande på det finska intellektuella livet var betydande under stora delar av 1800-talet – Sverige låg mentalt sett fortfarande mycket nära.
Vid mitten av 1800-talet var Finland ett förhållandevis outvecklat land, faktiskt ett av de fattigaste i Europa. Sträng censur av pressen, begränsningar av föreningsfriheten och olika hämmande ekonomiska förordningar gjorde inte precis saken bättre.
Den politiska situationen i Finland under första hälften av 1800-talet ledde till att Finland halkade efter sina västra grannar i fråga om samhällelig och politisk modernisering. Men den geografiska och mentala närheten till mer utvecklade länder som Sverige och Danmark var ändå fördelaktig. Den samhälleliga eliten i Finland talade fortfarande svenska och många hade nära band till Sverige. De läste svenska tidningar och länge var svensk historisk litteratur populär läsning i Finland. Många av tidens ledande finländska historiker såg på sina svenska historikerkolleger Anders Fryxell och den liberale Erik Gustaf Geijer som förebilder. Geijers inflytande på det finska intellektuella livet var betydande under stora delar av 1800-talet – Sverige låg mentalt sett fortfarande mycket nära. En av dem som hyllade Geijer var den liberala föregångaren, journalisten och lantdagsmannen August Schauman (1826–1896). Han höll Geijer som föredöme som tänkare, historiker och stilist.
Den mest betydande av de liberala svenska tidningarna, Aftonbladet, grundad 1830 av Lars Johan Hierta (1801–1872), var förbjuden i Finland ända fram till 1860-talet.
Den mest betydande av de liberala svenska tidningarna, Aftonbladet, grundad 1830 av Lars Johan Hierta (1801–1872), var förbjuden i Finland ända fram till 1860-talet. Trots det fann den sin väg till storfurstendömet genom smuggling över Bottniska viken. På 1850-talet spelade Aftonbladet en central roll som forum för finländska liberaler som letade efter sätt att kringgå den finländska censuren. De var måna om att diskutera samhälleliga och politiska frågor när detta inte var möjligt i hemlandet, och då stod Aftonbladet till buds. Det var framför allt här man kunde läsa artiklar rubricerade ”Brev från Finland”, ofta samhällskritiska och skandinavistiska till sin tendens. Det hörde mera till regel än undantag att svenska liberaler lånade ut spaltutrymme åt texter som stödde deras egna kritiska syn på det ryska imperiet. Bland konservativt sinnade hade man redan på 1830- och 1840-talen i Finland i häftiga ordalag kritiserat Aftonbladet för dess radikalism och farliga liberalism – helt i linje med den då vanliga uppfattningen av liberalismen som främmande och potentiellt samhällsstörtande.
Den liberala hållning som Aftonbladet var med om att introducera i Finland redan från 1830-talet hör till tidiga uttryck för liberalism i Finland. De föregicks närmast av en nationalekonomisk diskussion kring tidigt 1800-tal. Vid Kejserliga Akademien i Åbo, som flyttades till Helsingfors 1828 (och i dag är Helsingfors universitet), föreläste professor Daniel Myréen (1782–1831) om Adam Smiths teorier samtidigt som journalisten och docenten Adolf Ivar Arwidsson (1791–1858) publicerade sina för tiden radikala artiklar om näringsfrihet i tidningen Åbo Morgonblad. I den här tidningen kunde den finländska läsande allmänheten för första gången stifta bekantskap med Nationernas välstånd, som Arwidsson citerar i en artikel hyllande näringsfriheten.
Snellman, ibland kallad Finlands nationalfilosof, var en liberal tänkare i en ännu mycket illiberal tid.
Från A. I. Arwidsson kan man dra en linje till filosofen och journalisten Johan Vilhelm Snellman (1806–1881), som 1844 började ge ut den kortlivade tidningen Saima. Två år senare förbjöd myndigheterna tidningen för dess öppet liberala ståndpunkt och frispråkiga stil. Snellman, ibland kallad Finlands nationalfilosof, var en liberal tänkare i en ännu mycket illiberal tid. I huvudverket från 1842, Läran om staten, kritiserade han merkantilismen, visade uppskattning för Adam Smiths teori om frihandel och stod allmänt för en liberal hållning i ekonomiska frågor – även om han inte kan kallas renlärig anhängare av Smith. Med tiden blev Snellman en allt mer entusiastisk förespråkare av frihandel och liberalism. Det eftersom han såg kampen för ekonomisk frihet hänga ihop med en vidare frihetsrörelse inom religion, stat och civilisation. Fastän Snellmans hållning till liberalismen senare under 1800-talet vacklade skulle det liberala genombrottet i mitten av seklet inte ha varit så genomgripande som det verkligen blev utan hans verksamhet.
Utomlands hade finländare en möjlighet att mera fritt studera liberalismen och även se dess centrala lärosatser satta i verket som i till exempel Belgien och Schweiz.
Var det bara från Sverige som liberalismen flödade till Finland? Inte alls. Efter Krimkriget, som slutade med freden i Paris 1856, blev intellektuella resor en viktig kanal för idéspridning. Utomlands hade finländare en möjlighet att mera fritt studera liberalismen och även se dess centrala lärosatser satta i verket som i till exempel Belgien och Schweiz. De nordiska länderna var också viktiga – Danmark med sin liberala grundlag från 1849, Sverige med sin debatt om parlamentarisk reform under stora delar av 1800-talet och Norge med sin grundlag från 1814.
Hemma i Finland utvecklades Helsingfors universitet, eller kejserliga Alexanders-universitetet som det då hette, till ett nav för liberalt tänkande från 1840-talet. Tack vare den akademiska friheten var professorerna relativt fria att yttra sig i frågor som låg dem nära hjärtat. Ett beskrivande exempel är professorn i folk- och statsrätt Johan Jakob Nordström (1801–1874). Nordström framhöll i föreläsningar på 1840-talet att det hör till attributen för en välorganiserad stat att individens frihet och rätten till egendom tryggas genom nationens andel i lagstiftningen och genom kontroll av regeringen under reglerade former. I samklang med liberalismens grundläggande idé betonade Nordström att individens fundamentala rättigheter består i jämlikhet inför lagen, i personlig säkerhet, i rätten att fritt välja boningsort och att inte bli utvisad, i föreningsfrihet, i yttrande- och tryckfrihet, i samvetsfrihet, i rätten att överklaga tjänstemannabeslut och i rätten att tävla om offentliga ämbeten. Som en följd av hans liberala hållning och hans mod att offentligen ta upp politiskt känsliga frågor blev J. J. Nordström snabbt en favorit bland liberalt sinnade universitetsstudenter. Han kom senare att bli en bland många liberalt sinnade finländare som flyttade över till Sverige för sina politiska åsikters skull.
Sett till den trots allt ganska ringa liberala idéspridningen på 1830- och 1840-talen utgör år 1848 en vändpunkt. Det året var det många intellektuella i Finland som firade nyheten om den franska revolutionen 1848. Snart skulle de ändå få se det egna handlingsutrymmet begränsas ännu mer. De makthavande började frukta de revolutionära idéernas spridning. I praktiken betydde det här att myndigheterna skärpte censuren och att övervakningen av universiteten blev ännu mer intensiv. Även föreningsfriheten inskränktes.
Många var de universitetsstudenter som blev allt mer uppretade på avsaknaden av frihet.
De här åtgärderna väckte motstånd bland de närmast drabbade, eftersom de underströk Finlands brist på självstyre och underkastelse till Ryssland. Många var de universitetsstudenter som blev allt mer uppretade på avsaknaden av frihet. De blev motståndare till regeringen och det byråkratiska styret. Det var den här generationen som skulle genomföra det liberala genombrottet på 1860-talet.
Den ideologiska hållning som man nu förde fram var ett försteg till den senare populariserade liberala berättelsen om Finland som en konstitutionell rättsstat, inte en underkuvad rysk provins.
Efter Krimkriget utnyttjade liberalerna det friare samhällsklimatet till att kritisera konservativt slentriantänkande gällande Finlands ställning i förhållande till väst och öst. Tiden var inne för att lansera en västerländsk liberal uppfattning i den offentliga diskussionen. Den ideologiska hållning som man nu förde fram var ett försteg till den senare populariserade liberala berättelsen om Finland som en konstitutionell rättsstat, inte en underkuvad rysk provins.
Att det var Ryssland som förlorade Krimkriget skulle visa sig vara till Finlands fördel – den här utgången möjliggjorde det liberala genombrottet.
Att det var Ryssland som förlorade Krimkriget skulle visa sig vara till Finlands fördel – den här utgången möjliggjorde det liberala genombrottet. Kriget hade försvagat Ryssland och kejsaren insåg behovet av att modernisera för att kunna konkurrera med västmakterna Frankrike och England. Nu såg det politiska läget plötsligt fullständigt annorlunda ut och snabbt uppstod en tanke på att testa liberala reformer i Rysslands gränsland för att sedan genomföra dem i större skala i själva Ryssland. För det här ändamålet var det kejsarlojala och lugna storfurstendömet Finland ett utmärkt försöksområde.
I Finlands historia har året 1863 en speciell plats. Då avslutades den tidsperiod som ibland har kallats för statsnatten.
I Finlands historia har året 1863 en speciell plats. Då avslutades den tidsperiod som ibland har kallats för statsnatten. Det var nu som lantdagen för första gången sedan 1809 tilläts sammanträda. Det följdes av flera politiska reformer och industrialisering, med andra ord modernisering. Bakom den här idéhistoriska vändningen mot ökad medborgerlighet fanns liberalismen och en i Finland sedan 1820-talet fortgående diskussion om det öppna samhället. År 1862 grundade några bland de ledande liberalerna, däribland Leo Mechelin, tidningen Helsingfors Dagblad. Fram till 1880-talet var det här det främsta liberala pressorganet i Finland och under 1870-talet dessutom landets största tidning – ett kvitto på hur stor genomslagskraft de liberala idéerna hade och att det fanns ett brett stöd för dem. Tidningen var också språkrör för Liberala partiet, som officiellt grundades 1880 och som strävade efter att förstärka landets autonomiska ställning, att aktivera folket och att få till stånd liberala reformer. Tidsperioden från 1863 till 1885 utgjorde på många sätt liberalismens glansdagar i Finland. Redan på den första lantdagen 1863 hade liberalerna majoritet i två av de fyra stånden, adelsståndet och borgarståndet.
När de finländska språkpartierna från 1860-talet och framåt var insnärjda i en hetsig språkstrid mellan svenskt och finskt var det liberalerna som stod för introducerandet av västerländsk rättsstatsideologi i Finland.
Under 1800-talet blev liberalismens språk en del av den finländska politiska kulturen. Även som en del av Ryssland kunde Finland fortsätta att förstärka banden till den västliga kultursfären. Teman som religionsfrihet, rättsstaten, likhet inför lagen, decentralisering och näringsfrihet hörde till frågor som liberalt sinnade personer lyfte fram och som på det sättet gjordes till en del av den offentliga diskussionen och det politiska reformarbetet.
Senare under seklet och under 1900-talet blev liberalerna och liberalismen allt mer ifrågasatt och utmanad – en naturlig följd av att ha uppnått en hegemonisk position. Ska man ändå välja någon av de röda trådarna som binder ihop 1800-talets liberalism med ett turbulent 1900-tal så är det kanske just idén om rättsstaten och konstitutionalismen. När de finländska språkpartierna från 1860-talet och framåt var insnärjda i en hetsig språkstrid mellan svenskt och finskt var det liberalerna som stod för introducerandet av västerländsk rättsstatsideologi i Finland. Det var ett arv som vägde tungt inte minst under mellankrigstiden 1918–1939 med dess olika totalitära tendenser.
Jens Grandell
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!