När man talar om tysk litteratur gäller det ofta inte litteratur från Tyskland. Hur går det egentligen för landets litteratur – och varför kallas en prisjury för “förbannade runkare”? Det frågar sig författaren och översättaren Mats O. Svensson.
Det är enkelt att skratta åt litteraturen ibland. Den gör sig lätt patetisk. Kanske framförallt den tyska med sitt tyngande arv och förpliktande ansvar gentemot det förflutna. Gesterna blir då lätt alltför yviga, alltför laddade med pretentioner. Ta bara utdelningen av det stora tyska bokpriset, Deutscher Buchpreis, 2024. När juryn tillkännagav Martina Heftners roman Hey guten Morgen, wie geht es dir? (God morgon, hur är läget?) som vinnare stormade en annan nominerad, Clemens Meyer, ut i vredesmod över att inte han fick priset på 25 000 euro. ”En skam för litteraturen”, dundrade Meyer efter att ha kallat juryn för ”Verdammte Wichser”, ordagrant: förbannade runkare.
En praktskandal som möjligen påminner något om det häftiga tonläget i den inflytelserika författargruppen, Gruppe 47, på 50- och 60-talet, men främmande i dag för en litteraturvärld som under press från sjunkande bokförsäljning och samhällsrelevans blivit alltmer harmonisökande och konformistisk.
Nog kan man förstå Clemens Meyers vrede.
Att just Heftners roman placerade sig främst bland de sex nominerade var något oväntat. Visserligen är romanen – som handlar om en sömnlös performancekonstnär som på dagarna dansar och tar hand om sin rullstolsburna partner, och på nätterna chattar med kärleksbedragare – relativt underhållande och välskriven. Heftner utmanar fördomar, ställer klyftan mellan nord och syd på ända och reflekterar över postkoloniala relationer. Men var det årets bästa roman?
Nog kan man förstå Clemens Meyers vrede, även om den också är något löjlig i sin uppblåsthet. Därför hans epos Die Projektoren (Projektorerna) är något av det bästa jag läst från de senaste årens bokskörd, möjligen tätt följd Lutz Seilers roman Stern 111, om en ung författare i Berlin Mitte vid tiden för murens fall.
Meyers roman utspelar sig till stora delar i Velebitbergen i det forna Jugoslavien, där de i Tyskland så populära Karl May-filmatiseringarna spelades in på 60- och 70-talet. ”Cowboy”, som han kallas av bybefolkningen, är en serbisk partisan som under andra världskriget stred mot tyskarna. Han blir statist i May-filmerna och vecklas in i en kärlekshistoria. Hans son, som inte känner sin pappa, växer upp i Leipzig, precis som Meyer själv, och återvänder till forna Jugoslavien som nynazistisk soldat i en fascistisk, kroatisk milis.
Bokens storhet ligger dock inte i stoffet, utan i Clemens Meyers bearbetning av det. Die Projektoren är en roman som flödar över av utvikningar, antydningar, historiska spänningar och populärkulturella referenser, en tät prosa som spänner över mer än ett halvt sekel och tusen sidor. Berättandet för tankarna till filmens montageteknik, där tid och rum flyter in i varandra, perspektiv växlar och realismen korsbefruktas med ett slags drömtillstånd. Meyer har skapat något helt eget, ett stycke litteratur som mig veterligen saknar motstycke i Tyskland, som kanske mest kan liknas vid en av Thomas Pynchons historiska romaner.
Tillståndet är rent av fruktansvärt.
Meyers utbrott. Heftners ljumma segerroman. Hur mår egentligen Tysklands litteratur? Ja, inte den tyska litteraturen, utan Tysklands litteratur, definierad av nationens gränser, inte av språkets. Dåligt, om man får tro tidskriften Granta, som hösten 2023 lanserade ett nummer om tysk litteratur. Tillståndet är rent av fruktansvärt. Den tyska litteraturen läses inte och översätts inte. På det hela taget skrivs det knappt någon nämnvärd tysk litteratur. Tyskland må vara världens tredje största ekonomi och den europeiska unionens ledande nation, men på den globala bokmarknaden spelar landet en minimal roll.
Saken med den tyska litteraturen är att man i samtal ofta hamnar någon annanstans än just Tyskland. Man börjar tala om Christian Kracht, Daniel Kehlmann (i alla fall halvtysk), Elfriede Jelinke eller Peter Handke. Och ser man på de senaste årens vinnare av den tyskspråkiga litteraturens mest prestigefyllda pris, Georg Büchner-priset, så kommer vinnarna från det tyska språkets utkanter. Ludwigshafen, Frankfurt am Main, Ingolstadt och Wolfsburg må vara ekonomiska högborgar men någon världslitteratur har de svårt att uppbåda.
Den är en akvariefisk, välgödd och utan fiender simmar den omkring i sitt stilla vatten.
Kanske har Grantas redaktör Thomas Meaney en poäng när han skriver att efterkrigstidens tyska litteratur varit som ”mest potent när den varit oppositionell” och att den frodats illa när den blivit alltför accepterad och omhuldad, när allt har varit tillåtet. Sedan det ekonomiska undret på 60-talet har den tyska litteraturen blivit för bekväm i sin relativt stora inhemska marknad. Den har ingenting att kämpa mot, den är en akvariefisk, välgödd och utan fiender simmar den omkring i sitt stilla vatten.
Kanske är det just därför de östtyska författarna tillhör landets mest intressanta. Förutom Clemens Meyer och Lutz Seiler, kan Monica Maron, Lukas Rietzschel, Uwe Tellkamp och Jenny Erpenbeck, som vann Booker-priset 2024, nämnas. Författare som trots att de må ha hälsat återförening och demokrati välkommen ändå skriver utifrån en motvilja mot den nya tid som helst verkar vilja glömma Östtyskland har existerat. Samma sak gäller de så kallade invandrarförfattarna: Dinçer Güçyeter, vars Unser Deutschlandmärchen (2022) blev en oväntad succé, Fatma Aydemirs magiskt realistiska Dschinns (2022) och Büchnerpris-vinnaren Emine Sevgi Özdamars panoraman över den tysk-turkiska historien.
Listan kan fortsättas och kompletteras med andra namn, andra romaner, andra höjdpunkter ur den tyska litteraturen. Men saken kvarstår. Talar man om den tyska litteraturen hamnar man överraskande ofta i Österrike eller Schweiz, eller Rumänien och Ungern. Politikens och ekonomins centrum är inte nödvändigtvis litteraturens.
Mats O. Svensson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!