Den tysk-amerikanske statsvetaren Yascha Mounk har i sina böcker och sin journalistik gått långt för att försöka förstå hoten mot den liberala demokratin. Eric Luth och Matilda Molander har pratat med honom, om Angela Merkels arv och varför han är pessimistisk om Tysklands framtid.
Vi har försökt göra noggrann research men ändå har det gått oss förbi att Yascha Mounk har kopplingar till Sverige.
– Ni kanske inte känner till det, säger Mounk från sin lägenhet i New York. Men min morbror och mormor hamnade i Sverige när de kastades ut ur Polen 1968. Så jag tillbringade många somrar i Lund under min barndom.
– Det vore kul att åka tillbaka någon gång, fortsätter han. Kanske skriva en artikel om hur staden har förändrats? Jag föreställer mig att det inte alls är lika säkert i dag, att folk låser dörren numer till skillnad från på mormors tid?
Det är dock inte för att prata om Lund som vi har stämt träff med Yascha Mounk. Tyskland står inför nyval, Frankrike inför ständiga regeringskriser och i USA har Donald Trump just tillträtt presidentposten för en andra mandatperiod. Få personer har ägnat så mycket tid och energi åt att fundera över den liberala demokratins överlevnad och motståndskraft som Mounk, i synnerhet inte i relation till den politiska krisen i Tyskland.
Men trots detta lyckades hon fatta fundamentalt felaktiga beslut om alla de grundläggande utmaningar som Tyskland står inför.
– Jag läste just ut Angela Merkels nya biografi (nyligen utgiven på svenska med titeln Frihet, reds anm.). Och det är uppenbart att Merkel har omformat Tyskland i grunden under de senaste två årtiondena. Hon är verkligen en hederlig, anständig person. I huvudsak liberalt sinnad. Det är svårt att inte känna sympati och beundran när man läser hennes redogörelse för sitt liv. Men trots detta lyckades hon fatta fundamentalt felaktiga beslut om alla de grundläggande utmaningar som Tyskland står inför.
Mounk syftar på hur det tyska beroendet av rysk gas bara ökade under Merkels tid vid makten, samtidigt som ekonomin blev alltmer beroende av exporter till Kina. Och på att Merkel inte förstod att de snabba förändringarna i USA:s utrikespolitik innebar slutet för Tysklands semester från historien.
– Man har outsourcat alla säkerhetsbehov till USA och samtidigt dömt landet hårt för att vara terrible gunslinging cowboys. Men utan att tänka på att det var just dessa cowboys och deras vapen som gjorde det möjligt för Tyskland att köra sin militär i botten.
– En av de märkligaste raderna i Merkels biografi är när hon menar att om bara pandemin inte hade inträffat och hon och andra ledare hade kunnat träffa Putin fysiskt snarare än över Zoom så hade han kanske aldrig invaderat Ukraina. Jag menar, det är en helt otrolig sak att skriva 2024.
Men, fortsätter Mounk, detta gäller inte bara Merkel och CDU under hennes ledning. Även i SPD har det funnits en stor falang som har sett Tysklands historiska skuld till Ryssland som större än den till USA.
– Även om det finns något i grunden problematiskt med Merkels sätt att bedriva politik på – jag menar, att aldrig hålla storslagna tal och bara göra små, små förändringar medan man då och då vädjar till den allmänna opinionen, försöker se vart den tar vägen – så är hon inte ensam. Vad som har blivit tydligt efter att hon lämnade politiken är att den synen på politik är representativ för den tyska politiska kulturen.
– Det är också anmärkningsvärt att man i den tyska debatten lyfter fram den stora mängd ryssar som dog i kampen mot nazisterna. Men många av dem kom ju från Ukraina eller andra delar av Sovjetunionen! Någon liknande historisk skuld till Ukraina, Polen eller andra centraleuropeiska länder som till Ryssland tycks tyska politiker dock inte känna.
Tyska politiker från Gerhard Schröder och Olaf Scholz i SPD till Angela Merkel i CDU har gjort grava felberäkningar när det kommer till Ryssland och Kina.
Under vårt samtal återkommer Mounk om och om igen till Merkels arv. Inte så konstigt kanske, med tanke på hur djupt han menar att hon har påverkat det moderna Tyskland. Men den realpolitik som präglat både Merkel och senare Olaf Scholz bygger enligt Mounk på ett missförstånd om vad realpolitik är.
– Det är intressant med Merkel, som ofta har setts som den här väldigt moraliskt präglade politiska ledaren. Men i sin bok försvarar hon en förståelse av realpolitik där det som i slutänden räknas är att exporter till Kina och billig rysk gas skapat tyska jobb. Det som aldrig tycks ha slagit henne är att även om det var sant på kort sikt så gjorde det den tyska ekonomin väldigt sårbar på lång sikt.
– Det finns många starka argument för realpolitik. Men om du ska ägna dig åt realpolitik måste du ha en korrekt analys av ditt lands intressen, inte bara i dag utan om fem eller tio år. Och tyska politiker från Gerhard Schröder och Olaf Scholz i SPD till Angela Merkel i CDU har gjort grava felberäkningar när det kommer till Ryssland och Kina.
Även om Tyskland kanske inte längre är den sjukaste mannen i Europa skulle jag vilja säga att det är det sjukdomsfall som har störst påverkan på kontinenten i dag.
Under början av 2000-talet kallades Tyskland för Europas sjuke man, med en stagnerande och till och med krympande ekonomi, hutlösa kostnader för återföreningen av öst och väst samt ett politiskt etablissemang oförmöget till nödvändiga reformer.
Är Tyskland måhända på väg tillbaka dit?
– Även om Tyskland kanske inte längre är den sjukaste mannen i Europa skulle jag vilja säga att det är det sjukdomsfall som har störst påverkan på kontinenten i dag. Och även om den politiska krisen exempelvis är mycket djupare i Frankrike än i Tyskland så går den ekonomiska och kulturella krisen betydligt djupare i Tyskland.
– Det som skulle krävas för att få ur Tyskland ur denna kris är att inse att landets efterkrigsmodell är död. Att man behöver uppfinna en helt ny approach för sin plats i världen och dess geostrategiska ställning. Av helt förståeliga historiska skäl drog den tyska politiska klassen från Konrad Adenauer, första förbundskanslern efter andra världskriget, lärdomen: inga experiment. Om vi vill vara ett välfungerande västland som aldrig hänfaller åt politiska extremer måste vi begränsa vår ambition, följa konsensus. Göra små reformer men inga stora förändringar. Och den mentaliteten har tjänat landet i 75 år! Så det är svårt att göra om och göra rätt, men ingen som fortfarande är fast i den mentaliteten kan skapa den vision som behövs för att landet ska kunna återskapa sig själv.
– Därför är jag tyvärr väldigt pessimistisk. Jag tror att det kommer att bli mycket värre innan någon kan ha visionen eller modet som krävs för att omfamna de förändringar som behövs för att göra saker bättre. De breda linjerna är nog inte så svåra att föreställa sig. Men att göra dem innehållsrika och sammanhängande kommer att kräva mycket intellektuellt arbete av åtminstone ett femtiotal eller hundratal personer och dessa personer har jag fortfarande inte stött på. Personer med insikten att den gamla modellen inte längre fungerar och att samhället behöver byta färdriktning. När den insikten är formulerad behövs en karismatisk politisk ledare som kan realisera den.
I slutänden är FDP ett parti som representerar, ibland med rätta och ibland inte, intressena i en viss social klass: välmående människor i små till mellanstora tyska städer som ofta har höga inkomster delvis på grund av att de beskyddas av statliga monopol eller regleringar.
I Tyskland har det traditionella, liberala alternativet varit FDP. Partiet har historiskt bildat koalitioner med såväl SPD som CDU och suttit längst i regeringsställning av alla tyska partier. Men i november 2024 svämmade bägaren över för Olaf Scholz. Frågan gällde hur man skulle täppa igen landets budgetunderskott, efter att den tyska författningsdomstolen dömt föregående års budget som oförenlig med den tyska konstitutionen.
FDP:s partiledare, dåvarande finansministern Christian Lindner, publicerade ett 18 sidor långt förslag på hur man skulle lösa landets ekonomiska kris – med förslag som att sänka skatter, skära i offentliga utgifter och minska klimatbudgeten. SPD och De gröna provocerades till den grad att förbundskansler Scholz bad presidenten att entlediga Lindner från sitt uppdrag. Koalitionen sprack. Nu är det stor risk att FDP åker ur förbundsdagen, precis som 2013.
– Problemet med FDP är att man bara gör en läpparnas bekännelse till den första varianten av liberalism, alltså individens frihet. Man bryr sig mycket mer om den andra formen, alltså ekonomisk liberalism, men överger ofta den också. I slutänden är FDP ett parti som representerar, ibland med rätta och ibland inte, intressena i en viss social klass: välmående människor i små till mellanstora tyska städer som ofta har höga inkomster delvis på grund av att de beskyddas av statliga monopol eller regleringar. Som apotekare, exempelvis. Även om det såklart alltid finns en diskrepans mellan ett politiskt partis mest ädla ideal och hur deras politiska förslag i verkligheten ser ut, så skulle jag vilja säga att det gapet har varit särskilt stort när det kommer till FDP.
– Som en i grunden liberalt sinnad person hoppas jag på att FDP en dag kommer att leva upp till sina ideal och de principer som man grundades på. Men man har inte gjort det på länge och jag tror inte att det kommer att ske snart.
Eric Luth och Matilda Molander
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!