Under Liberalernas riksmöte 2025 presenteras en omprövning av partiets politik. En mer socialliberal hållning är rimlig, menar Max Hjelm, men skapar samtidigt en ny utmaning.
I helgen ska liberaler till slut hitta hem. Inför mötet har partiledaren Johan Pehrson lagt fram budskapet: Staten in, marknadsvälfärden ut. Begreppet ”socialliberalism” hörs sägas. Man ska bli Folkpartiet igen. Åtminstone budskapsmässigt.
Efter att ha konsulterat med medlemmar runt om i Sverige i “Selma-projektet” presenteras så den nya given. Det handlar om att våga använda offentlig makt för att göra människor friare. I regeringen har vi redan sett hur Liberalerna försöker vårda friskolereformen genom att rulla tillbaka privatiseringen steg för steg. Nu pratas det om att gå efter Socialdemokraterna i HVB-frågan. Liksom att kontrollera nätjättarna.
Oaktat specifika förslag vore denna mer socialliberala position av flera anledningar naturlig för partiet att inta.
Per Ahlmark gick till val på parollen “Sociala reformer utan socialism”.
Under 1900-talet var FP ständigt med och byggde ut välfärdsstaten, samtidigt som man såg till att den var individbaserad och tog ansvar för de mest utsatta. Både Bertil Ohlin och Bengt Westerberg drev reformer för ”det glömda Sverige”, den senare saker som LSS och den i partiet mytomspunna reformen med eget rum i långvården. Per Ahlmark gick till val på parollen “Sociala reformer utan socialism”.
Sedan har en skiftning ägt rum, högerut ekonomiskt såsom i kulturella frågor.
Varför skedde den resan? Socialdemokraterna – och även Vänsterpartiet – har blivit allt mindre socialistiska i termer av krav på förstatligande av näringslivet och avskaffande av marknadsekonomi. Att bara vara emot socialism är inte längre lika relevant. Det stora systemhotande blocket till vänster slutade ju vara just det. Den första högerregeringen, på 70-talet, var framförallt icke-socialistisk. Inte borgerlig. Inte homogent höger ekonomiskt.
Att den borgerliga regeringen på 90-talet framförallt fokuserade på privatiseringar har också sina förklaringar. Det så kallade DDR-Sverige krävde sina frihetsreformer.
I början av 2000-talet, med Lars Leijonborg, lades grunden för att bli ett mer kravliberalt högerparti. Men det var i och med Alliansen som alla de tre småpartierna enades med Moderaterna om en högerekonomisk politik. De gemensamma valmanifesten och åtta års styre suddade ut gränserna, lät partier skifta position inom blocket.
De senare åren har det snarare varit Liberalerna än Moderaterna som krigat mest för att sänka höginkomsttagares skatter.
Bara en sådan sak.
Något underligt har då skett. Man har pratat mycket om ”Magdamoderater”, men det är framförallt gruppen socialliberaler, mittenväljare, som i dag inte har något parti. Centern kan liksom prata hur mycket de vill om den breda mitten, deras ekonomiska politik är höger om Moderaterna. De är ett mittenparti mest vad gäller regeringsfrågan.
Rent opinionsmässigt kan man alltså också förstå Liberalernas drag att försöka håva in röster vänsterut. De politiskt hemlösa ska få ett hem. Att stå upp för marknadsekonomi, individualism och samtidigt omfördelande välfärdsreformer är ett outforskat område i dag. Helt utan konkurrens bland partierna.
Även om vi bortser från att Liberalernas gamla väljare uppenbarligen inte vill gå tillbaka till ett parti som samarbetar med sina största politiska motståndare – nationalistiska Sverigedemokraterna – finns det dock ett uppenbart, och stort, hål i analysen.
Om den nya socialliberalismen inte ska stanna i retorik kommer det att vara svårt att förklara varför man ska sitta kvar i den mest höger-lutande regering Sverige haft sedan demokratins införande.
Om L nu ska älska staten, varför inte vända sig till den halva av politiken som vill reglera välfärden?
Och väljare som ska lockas av partiets vänstersväng lär ställa sig en fråga: Om L nu ska älska staten, varför inte vända sig till den halva av politiken som vill reglera välfärden?
Intentionen med omprövningen är både historiskt och opinionsmässigt förståelig, men ser i den nuvarande regeringskonstellationen rätt … ihålig ut.
Socialliberaler hör varken hemma med moderater eller socialdemokrater. Lita aldrig på en folkpartist, sades det förut men aldrig längre. Det vore nog bättre att återta den positionen. Att andra partier inte litar på en betyder bara att man är lojal mot sina egna idéer i stället för deras.
Max Hjelm
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!