Mycket står på spel inför det tyska nyvalet 23 februari. Valrörelsen ser ut att bli den mest aggressiva på 2000-talet. Ola Nordebo skildrar de politiska turerna, och frågar sig vilka öppningar som alls finns.
Vid ett gathörn i en av Berlins västra stadsdelar står en blåsorkester och spelar julmusik i kylan. Runt omkring delar socialdemokrater, kristdemokrater och gröna ut foldrar till måttligt intresserade fotgängare. Det är decembermorgon och valrörelse. Scenen skulle ha kunnat vara från förra seklet, i svartvitt, med torgmöten och kaffebord i vimlet. Även de traditionella partierna vet förstås att opinioner formas på andra sätt i dag. De har hört talas om TikTok. Men gamla vanor sitter i länge efter att doktorn slutat ordinera dem.
Just när jag går förbi försöker en socialdemokratisk valarbetare övertyga en medelålders kvinna att rösta på krisande SPD: ”för hjärtat är ju rött”. Floskeln landar helt fel den här gången. Kvinnan svarar besvärat att hon ska rösta på de gröna och skyndar bort.
På en julmarknad i närheten hör jag plötsligt en äldre herre på dåligt humör fräsa något åt sin hustru. Då jag tittar upp ser jag en knapp på hans rockslag: ”De gröna – nej tack!”.
Det är lynnigt stämningsläge och mycket som står på spel inför nyvalet 23 februari.
Efter maktskiftet i Washington och Donald Trumps återkomst som amerikansk president skulle EU behöva stabila ledare i Berlin, med tydliga mandat i utrikespolitiken och kraft till reformer i inrikespolitiken. I stället unnar sig EU:s största medlemsland ett regeringssammanbrott och ett nyval med sämsta möjliga tajming.
Den stundande valrörelsen ser dessutom ut att bli en av de mest aggressiva på 2000-talet.
Med extremhögern och extremvänstern på frammarsch är trycket stort på de demokratiskt sinnade partierna att hitta ett fungerande regeringsunderlag efter nästa val. Ytterkantspartierna Alternative für Deutschland (AfD) och Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW) är farliga i såväl inrikes- som utrikespolitiken. De förenas i ett stöd för Putins ryska imperialism, i främlingsfientlighet mot migranter och i ett kulturkrigande av det slag som präglade mycket av även den amerikanska valrörelsen.
Ytterkantspartiernas växande makt är ingen teoretisk fråga. Den får redan konsekvenser i många lokalsamhällen i östra Tyskland. Företrädare för demokratiska partier, från gröna till kristdemokrater, utsätts regelbundet för övergrepp och trakasserier. Allt fler tyska fritidspolitiker funderar på att hoppa av.
AfD, med förankring i fascistiska, våldsbejakande nätverk, klassas som ett direkt hot mot författningen och övervakas av den tyska säkerhetstjänsten. BSW är till sin kärna ett proryskt parti. Skulle sådana krafter få inflytande över nästa regering vore det illa inte bara för Tyskland utan för hela EU.
Men ett regeringssamarbete kan inte heller i Tyskland bara bygga på en ambition att hålla andra i opposition. Man måste vilja något själv också, komma förberedd till makten med egna förslag och parlamentariska strategier som medborgarna kan ta ställning till.
Den trepartikoalition bestående av SPD, De gröna och liberala FDP som tillträdde efter valet 2021 orkade inte hålla samman ens en mandatperiod. Ändå hade projektet förtjänat ett bättre öde. På flera områden fanns inledningsvis ambitioner att börja rätta till missförhållanden man tagit över från tidigare regeringar.
Liberalerna med sin näringslivspolitik och kritik av regleringar tog på sig rollen som motvikt till den europeiska övertron på statlig styrning och statlig subventionspolitik.
I synnerhet De gröna och FDP kom med nya impulser. Det fanns skäl till varför båda fick så stora framgångar bland yngre väljare i förra valet: I opposition hade de profilerat sig med frihetliga, digitala profiler. De gröna sågs med sin industri-, klimat- och migrationspolitik som en motvikt till den auktoritära högerpopulismen. Liberalerna med sin näringslivspolitik och kritik av regleringar tog på sig rollen som motvikt till den europeiska övertron på statlig styrning och statlig subventionspolitik. När de hittade varandra i förhandlingarna efter förra valet väcktes förhoppningarna om en nystart i Tyskland. Även SPD insåg, om än lite mer motvilligt, att förändringar var nödvändiga.
Det är lätt att bli historielös när allt kretsar kring dagspolitiken. Missförhållanden som tysk ekonomi, säkerhetspolitik och energiförsörjning brottats med på 2020-talet är i grunden ett arv från decennier av försummelser: Den naiva synen på Putins Ryssland och det djupa beroendet av kol och rysk gas. En eftersatt inhemsk infrastruktur. Ett nedrustat försvar. Den tröga utbyggnaden av elnäten. Regelbördor och byråkrati som hämmar innovationer och digitalisering. En (bil)industri som i stolthet över förbränningsmotorn alltför länge sökte att leva på gamla meriter i stället för att ta täten i nästa teknikskifte.
Uppgiften som väntade trepartiregeringen var inte avundsvärd. Det ryska anfallskriget mot Ukraina förändrade i ett slag förutsättningarna. Då hade Scholz bara suttit i några månader. 2023 sade författningsdomstolen nej till regeringens planer på att lägga 60 miljarder euro som blivit över från nödåtgärder under pandemin på klimatsatsningar i stället. Plötsligt gapade ett stort hål i statsbudgeten. Till slut visade sig koalitionens interna spännvidd vara för stor för att kunna hantera pressen. Glada wefies på Instagram ersattes gradvis av retoriska giftpilar i medierna. Partierna började blockera varandra.
När regeringen sprack i november förra året kunde förbundskansler Olaf Scholz (SPD) och finansminister Christian Lindner (FDP) inte dölja sitt ömsesidiga förakt ens offentligt. Nu väntar det första nyvalet i Tyskland sedan 2005, året då Angela Merkel tog över som kansler. Även det är en tajming som känns symbolisk.
Läget inför nyvalet är svåröverskådligt. De etablerade partierna är pressade och regeringsfrågan besvärlig. Det enda som går att säga med någorlunda säkerhet är att ingen lär få sin önskekoalition. Att kristdemokratiska CDU, som länge haft ett klart försprång i mätningarna, ska bli största parti och 69-årige oppositionsledaren Friedrich Merz ny förbundskansler har tagits för givet. Men vem ska han ska regera ihop med?
För att få ihop en fungerande majoritetsregering kommer CDU/CSU sannolikt att behöva samarbeta med antingen SPD eller De gröna, kanske med båda.
Mot bakgrund av att SPD suttit i regeringen 23 av de senaste 27 åren och att CDU/CSU innehaft kanslerposten 16 av de senaste 20 åren finns det inga skäl att önska ännu ett trött samarbete mellan kristdemokrater och socialdemokrater. Sedan 2005 har de styrt tillsammans tre av fem mandatperioder. En nystart vore det inte.
Då vore det betydligt intressantare med en koalition mellan CDU/CSU och De gröna. De styr redan tillsammans på delstatsnivå i Nordrhein-Westfalen, Baden-Württemberg och Schleswig-Holstein. I klimat- och näringsminister Robert Habeck och utrikesminister Annalena Baerbock har det tyska miljöpartiet två trovärdiga, kompetenta företrädare på nationell nivå med höga förtroendesiffror. De har under hela mandatperioden legat på för ett ökat stöd, inklusive fler och kraftfullare vapensystem, till Ukraina, medan SPD och Scholz under valrörelsen återigen börjat vackla och mumla betänkligt i frågan.
Friedrich Merz tros vara öppen för ett grönt samarbete och har själv betonat hur nära partierna står varandra i utrikes- och säkerhetspolitiken. Markus Söder, ledare för det kristdemokratiska systerpartiet i Bayern (CSU), avfärdar däremot tanken kategoriskt. Sista ordet är inte sagt.
Oavsett vilken regering som formas lär den snart nog tvingas att föra en mer expansiv finanspolitik med större statlig upplåning för att klara av de nödvändiga investeringar som näringslivet, fackföreningarna och delstaterna efterlyser och som det geopolitiska läget kräver. Fortsätter bilindustrin med hela rotsystemet av underleverantörer att gå trögt samtidigt som protektionism och handelskrig hotar globalt väntar nya prövningar för den tyska ekonomin. Skuldsättning är inte riskfritt. Erfarenheterna från andra länder förskräcker. Men de tyska statsfinanserna är starka nog att tåla det.
Framför allt är det viktigt, med tanke på de många utmaningar man står inför, att nästa regering i Berlin förmår ta på sig ett ökat ansvar i Europa.
Framför allt är det viktigt, med tanke på de många utmaningar man står inför, att nästa regering i Berlin förmår ta på sig ett ökat ansvar i Europa. Det har efter murens fall, eurons införande och EU:s östutvidgning funnits en tendens i Tyskland att hellre vilja förvalta det bestående än att leda utvecklingen, som om historien i någon mån trots allt vore slut.
Tankarna går till en sedelärande anekdot som den västtyska liberalen Hans-Dietrich Genscher (1928–2016) återgav i sina memoarer. När han 1974 skulle efterträda Walter Scheel som partiledare för FDP ville Genscher inte bara bli partiledare utan också ta över posten som utrikesminister i den sittande socialliberala regeringen. Men när de två diskuterat frågan vid ett förtroligt samtal 1973 hade Scheel avvisat idén och sagt till sin partikamrat: ”På utrikespolitikens område finns över huvud taget inga framgångar kvar att skörda. Där är redan det uträttat som går att uträtta. Jag skulle därför råda dig att stanna kvar som inrikesminister i stället.”
Det var för över 50 år sedan. Genscher följde inte rådet. Han verkade som utrikesminister under 18 år och medverkade i den rollen i högsta grad till Berlinmurens fall, kalla krigets slut, Sovjetunionens upplösning och det europeiska samarbetets utveckling. Det fanns en del kvar att uträtta, redan då.
Ola Nordebo
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!