Volvo, högerpopulism och Putins geopolitik – vad innebär woke-rörelsens paradoxer och dess motståndare för maktkampen som formar vår tid? Johan Hegardt analyserar ett utskällt begrepps påverkan på den liberala demokratin.
Woke har en djup etymologisk historia som går tillbaka till amerikanskt 1800-tal och som handlar om ett politiskt uppvaknande. Under 1960-talet förknippades begreppet med välinformerade och medvetna personer. För att med tiden bli till en doktrinär ism.
Woke vill å ena sidan bekämpa rasism och social rättvisa. Å andra sidan definierar min engelska ordbok woke som en doktrinär, självrättfärdig och skadlig social praktik på den politiska vänsterkanten. Woke framstår med andra ord som en paradox, något som även märks i den ambivalenta definition som DN bidrog med häromåret under rubriken ”Vad är woke?”.
Ambivalent är däremot inte högerpopulisternas syn på begreppet, vilket bland annat märks i Sverigedemokraternas riksdagsmotion Woke-ideologi och politisering av universiteten (2024/25:261). Kritiken mot begreppet, från motståndare som Putin med sitt geopolitiska kulturarv och Trump med sin MAGA-rörelse, har tvingat fram en tydlig definition av vad motståndet går ut på.
Det är uppenbart att stora delar av wokerörelsen vill underminera den västerländska liberala demokratin, som uppfattas som kapitalistisk, kolonial och diskriminerande. Det är också uppenbart att högerpopulismen skyr den liberala demokratin, som av bland annat Jimmie Åkesson uppfattas som ett vänsterliberalt klägg. Det vill säga som woke-kramare. I avhandlingen ’Woke’ Authenticity in Brand Culture (2022) menar Jonatan Södergren att företag ofta har en förenklad bild av woke-autenticitet som maskulin agens. Här saknas ”feminine/communal” vilket förstås är ett problem för vinstdrivande företag. Den antikapitalistiska wokerörelsen blir således ett viktigt instrument för kapitalistiska företag.
Invandraren kan till exempel innehålla hbtq-personer, kvinnor, svarta, eller icke-vita, överviktiga (gärna med hudfärg), underrepresenterade, ursprungsbefolkningar och så vidare.
Jag kommer att tänka på tre företag som representerar olika former av woke: United Colors of Benetton, som vill omfamna en multifärgad mångkulturell kontext, bilföretaget Volvo som representerar den feminina kontexten med sitt säkerhetstänkande och till sist Tesla som genom Elon Musk representerar antiwoke-rörelsen, inte minst genom cybertruck, en ”rymdbil” med vassa kanter och maskulin uthållighet.
Vad allt dock verkar koka ner till är ett antal stereotyper skapade inom wokerörelsen och använda inom antiwokerörelsen, nämligen invandraren och den vite mannen. Dessa två stereotyper fylls på med ytterligare stereotyper. Invandraren kan till exempel innehålla hbtq-personer, kvinnor, svarta, eller icke-vita, överviktiga (gärna med hudfärg), underrepresenterade, ursprungsbefolkningar och så vidare.
Den vite mannen fylls på med just vita män som kör Teslas cybertruck och gillar (paradoxalt nog) olja, men även flygplan (gärna ett eget), den heterosexuella familjen, kyrkan, nationen, det vill säga alla tänkbara pseudo-konservativa stereotyper som är möjliga att frammana.
Vad vi bevittnar är ett diskursivt spel mellan makt och motmakt, men bara delvis i Foucaults mening, för i Foucaults värld existerade makten inom den borgerliga ideologin med dess institutioner, diskurser och sanningsanspråk. Motmakten kom från olika former av undertryckta diskurser (Foucault, Diskursens ordning).
I dag är det mer likt hela havet stormar.
Maktanspråk är diskursiva och woke-rörelsen är ett exempel på en motmakt som kräver full respekt för sin diskurs. Skriket och överröstandet är metoder inom woke-rörelsen för att tysta och dominera.
Anledningen till att den västerländska antiwokerörelsen har ett gott öga till Putin är att de i honom ser den främsta representanten för den pseudo-konservativa illiberala ideologins motstånd mot allt som kan uppfattas som woke.
Woke-rörelsen är inriktad mot den liberala demokratin och dess ekonomiska system. Men en annorlunda motmaktrörelse växer uppenbarligen fram och den är explicit riktat mot det ”vänsterliberala kläggets” woke-kramande ideologi och specifikt woke-rörelsen som sådan. Den mest framträdande representanten för detta motstånd är Putin, som kräver att hans geopolitiska kulturarvsdiskurs ska vara ett kategoriskt imperativ. Anledningen till att den västerländska antiwokerörelsen har ett gott öga till Putin är att de i honom ser den främsta representanten för den pseudo-konservativa illiberala ideologins motstånd mot allt som kan uppfattas som woke.
Här är inte platsen att reda ut denna ideologiska snårskog, men när hela havet stormar tycks inga strukturer längre vara sig lika. Wokerörelsen är en paradox, delvis en framgångssaga men framför allt en politisk och social katastrof. Bland wokerörelsens motståndare inom högerpopulismen finns dock ingen framgångssaga, även om vissa tror det. Det handlar enbart om en katastrof, vilket kriget i Ukraina är ett bra men tragiskt exempel på.
Geometrin, däremot, borde enbart läras ut i oligarkier eftersom den bevisar olikhetsförhållanden.
I Diskursens ordning skriver Foucault om grekernas syn på aritmetik och geometri. Eftersom aritmetiken undervisar om likhetsformer är den en angelägenhet för demokratier. Geometrin, däremot, borde enbart läras ut i oligarkier eftersom den bevisar olikhetsförhållanden (s. 13).
I Putins och Trumps diskurser finner oligarkerna sig väl tillrätta. Men även wokerörelsen eftersträvar geometrins polariserande krafter. Är det kanske så att vi är på väg att röra oss från aritmetikens förenande diskurs inom den liberala demokratin mot geometrins polariserande och mönsterskapande diskurs hos oligarkerna?
Kampen måste dock stå mot den verkliga fienden. Om vi ska kunna bemöta de krafter som hotar den västerländska demokratin, och den frihet som ger oss möjlighet att bejaka våra individuella och personliga önskemål i ett öppet och tolerant samhälle, måste wokerörelsen besinna sig och kroka arm med den liberala demokratin.
Johan Hegardt