Mat, förort och resor till hemlandet. Andreas Birro recenserar miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtaris bok Chicken Nuggets på krita.
När jag flyttade från Göteborg till Stockholm som 18-åring var Romina Pourmokhtari en av de första personerna i den borgerliga sfären som jag träffade. Hon blev snabbt en inspirationskälla med sin slagkraftiga retorik och frihetliga uppkäftighet. Nu har hon blivit miljöminister och författare – till självbiografin Chicken nuggets på krita.
Historien som hon återger om sin uppväxt i förorten bidrar med många lärdomar till borgerligheten. Men hur stor roll spelar egentligen barndomen för den egna politiken, och hur stor roll borde den spela?
Chicken nuggets på krita är en passionerad skildring av uppväxten i en förort som andra generationens invandrare.
Förtrycket i Iran under sommarvistelserna där som liten, rotlösheten som invandrarbarn, frihetslängtan, behovet av en stärkt nattväktarstat och strävsamheten som arbetarklasstjej.
Romina Pourmokhtari tar upp en rad ämnen med vass penna och ett engagerande språk: förtrycket i Iran under sommarvistelserna där som liten, rotlösheten som invandrarbarn, frihetslängtan, behovet av en stärkt nattväktarstat och strävsamheten som arbetarklasstjej. Allting insvept i målande beskrivningar av det viktiga i livet – smaker, dofter, nostalgi, romantik och kort och gott kärleksförklaringar till vänner, släktingar och föräldrar. Trots de socialrealistiska konnotationerna i titeln Chicken nuggets på krita är kärleken till mat ett genomgående tema, kanske just för att vad vi äter är en så stark katalysator för minnen.
Som arbetargrabb och ensambarn med en pappa från efterkrigstidens Italien är allt detta väldigt relaterbart. Igenkänningsfaktorn är enorm, inte minst behovet av att skriva om det. Chicken nuggets på krita skulle kunna beskrivas som en bok i tradition med en lång rad av invandrarbiografier där Jonas Hassen Khemiri får samsas med Mustafa Panshiri. Ett slags hybrid mellan Bäst i Sverige och Duktiga flickors revansch. I den traditionen är den ett av de mer framstående och initierade verken. Men som med alla biografier är det lätt att berättelserna blir generiska och alldagliga, om den som skriver inte levt ett extraordinärt liv.
För det finns förstås något brådmoget i att skriva biografier vid 27 års ålder. Romina är den andra liberalen med invandrarbakgrund som inom loppet av bara några år gör samma sak. Benjamin Dousa, tidigare MUF-ordförande och nuvarande VD på Timbro, gav ut den självbiografiska och woke-kritiska Snöflingorna faller över Husby på samma förlag 2018.
Och jag ska förstås inte kasta sten i glashus. I spaltmeter av text har jag själv brett ut personliga reflektioner om min pappas polenta som jag trodde var relevanta för den politiska debatten, men med åren kommit att inse kanske är rätt ointressant. Det finns också något paradoxalt med det hela. Vi liberaler, som avfärdar identitetspolitiken allra hårdast, verkar motivera ideologin med vår identitet allra mest.
Boken rymmer få nydanande policyförslag, men många dygder och idéer som borgerligheten borde ta fasta på. Värdet av bildning, och utbildning. Skolan är, såklart för en liberalpartist, ett återkommande tema rakt igenom. Och det är inte så konstigt. Detta är vägen ur alienation för många invandrare.
Romina Pourmokhtari lyckas, mot bakgrund av protesterna i Iran såväl som den svenska brottsvågen, hålla sig ständigt aktuell. Men boken bidrar nog mer med en hyllning till livet än politisk relevans. Identitet spelar ju i slutänden inte så stor roll.
Människors livschanser kompenseras inte av den godaste falafeln.
“Människors livschanser kompenseras inte av den godaste falafeln”, konstaterar hon, i en allt annat än subtil kritik av den exotifierande mångkulturalismen.
Så till den faktiska politiken, som ju är Romina Pourmoktharis gebit. I valrörelsen var hon ordförande för LUF och stod på valbar plats. Ändå drev hon ingen särskilt radikal fråga. Istället skrev hon den här boken. Att vara ankrad i verkligheten är viktigt, men aldrig viktigare än att man har rätt förslag och principer.
Bristen på politiskt innehåll till trots kan Romina Pourmokhtari skriva. Hon är också Sveriges yngsta statsråd genom tiderna. När hon en dag går vidare från att vara politiker på högsta nivå så hoppas jag att hon skriver en uppföljare där hon skildrar tiden som minister. Det skulle vara en läsvärd berättelse.
Andreas Birro
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!