Frankrike går till val igen 12 och 19 juni, för att välja 577 ledamöter till Nationalförsamlingen. Men vad är det egentligen som står på spel? Liberal Debatts Eric Luth guidar till den franska valrörelsen.
Föreställ dig en valrörelse där Magdalena Andersson inte ens lyckas skrapa ihop två procent av rösterna, Anna Kinberg Batra knappt fem. Leder gör Erik Ullenhag, med sin mittenrörelse av liberaler och centerpartister. Sverigedemokraten Paula Bieler och vänsterpartisten Lars Ohly är hack i häl.
På vänsterkanten inleder Lars Ohly och Miljöpartiets Per Bolund en valteknisk samverkan, för att göra Ohly till statsminister. Ohly-Bolund lockar den unga, miljömedvetna woke-vänstern. Den gamla vänsterns garde flockas kring Bieler.
Föreställ dig att detta inte handlar om Sverige, utan Frankrike, och faktum är att det är ungefär så verkligheten ser ut.
Socialisterna och Republikanerna har fullkomligen imploderat. Kampen står, som det brukar heta i Frankrike, mellan den extrema högern, den extrema vänstern och den extrema mitten.
De revolutionära fransmännen älskar förändring, fram tills dess att något faktiskt förändras. Då sparkar man bakut, och önskar sig en annan förändring i stället.
2017 gjorde Erik Ullenhag – eller Emmanuel Macron – ett succéval. Han kom från ingenstans, en okänd ekonomiminister i socialistpresidenten François Hollandes regering. Med sin nya Centerpartiet-Liberalerna-rörelse välte han omkull hela det partipolitiska etablissemanget och lovade förändring.
De revolutionära fransmännen älskar förändring, fram tills dess att något faktiskt förändras. Då sparkar man bakut, och önskar sig en annan förändring i stället.
Det dröjde heller inte länge förrän Ullenhags nya rörelse möttes av omfattande protester. Höjda bensinskatter och höjd pensionsålder väckte ont blod hos fransmännen, som satte på sig sina gula västar, tog till gatan och lamslog Frankrike under flera månader.
Man började önska sig en annan förändring. En högerextrem förändring, eller vänsterextrem förändring. Något måste hända, som fransmännen älskar att säga, fram tills att något väl händer.
I slutänden blev det franska presidentvalet inte så jämnt som befarat. Lars Ohly stängdes med nöd och näppe ute från den andra presidentvalsomgången. Paula Bieler lyckades inte locka hälften av rösterna. Erik Ullenhag fick fem år till.
Men kommer han att kunna genomföra sin politik? Det avgörs av parlaments-valet. Opinions-undersökningarna pekar på en majoritet för presidenten, men det är långt-ifrån säkert. Bieler och Ohly gör sitt yttersta för att ta platser.
Den mest uppskattade franska presidenten sedan landsfadern Charles de Gaulle – Jacques Chirac – är känd just för att inte ha gjort några större förändringar alls.
Misslyckas de den här gången också kommer en ny chans 2027. Då får Erik Ullenhag dessutom inte ställa upp igen, och någon efterträdare är ännu inte utsedd. Frågan är hur stora förändringar han kommer att lyckas genomföra innan dess, utan att på nytt väcka fransmännens revolutionära ådra.
Kom ihåg att den mest uppskattade franska presidenten sedan landsfadern Charles de Gaulle – Jacques Chirac – är känd just för att inte ha gjort några större förändringar alls.
Men som författaren Honoré de Balzac en gång ska ha sagt: Frankrike är ett land som älskar att byta regering, så länge regeringen förblir densamma.
Eric Luth
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!