Storbritanniens längst sittande Labour-ledare har släppt en självhjälpsbok för framtidens ledare. Den borde vara obligatorisk läsning för moderater, skriver Bean Khalil från MUF:s internationella kommitté.
Den svenska borgerligheten har gott om historiska förebilder. Men ingen, vare sig det är Ronald Reagan eller Gösta Bohman, når upp till den ikonstatus som Margaret Thatcher åtnjuter. Att som borgerligt lagd högakta någon annan politiker i modern brittisk historia är därför att likställas med blasfemi. Att därtill erkänna sig beundra Tony Blair är inget man talar högt om. Införskaffningen av hans bok, On Leadership: Lessons for the 21st Century (Penguin Random House UK, 2024), gjordes därför – i hemlighet – så fort som möjligt.
Läsaren som hela tiden finns i åtanke är Tony Blair själv, men då en 27 år yngre version.
I sin runt 300 sidor långa bok avhandlar Tony Blair, känd som arkitekten bakom New Labour och en av partiets mest framgångsrika ledare, ämnet ledarskap. Men boken är inte en högtravande statsvetenskaplig avhandling om ämnet, inte heller är den riktad till allmänheten med tips på hur man blir en bättre mellanchef. Nej, läsaren som hela tiden finns i åtanke är Tony Blair själv, men då en 27 år yngre version. Kapitlen utgör en allomfattande manual för det Blair hade önskat fanns tillgängligt när han blev premiärminister. On Leadership är därför till sin form en handbok riktad till dem som aspirerar på framtida ledarskap.
Enligt Blair bör ledaren skaffa sig väljarnas förtroende genom att konstant forma och implementera nya idéer för att förbättra samhället. Det handlar om att aldrig låta populismens enkla lösningar ersätta en gedigen problemanalys och policyutveckling. Ideologi får heller aldrig stå i vägen för lösandet av samhällsproblem, de politiker som vägrar inse det blir inte långvariga.
Skuggan av Irakkriget tycks i hans ögon vara den främsta orsaken till att hans tid vid makten inte fått det erkännande han anser sig förtjäna.
Just frågan om långvarighet vet Tony Blair, Labours längst sittande men minst uppskattade premiärminister genom tiderna, en hel del om. I boken finns en krypande känsla av att vissa avsnitt är lika mycket ett försvarstal av hans tid som premiärminister som en självhjälpsbok. Varje gång Blair exempelvis snubblar över ordet “Irak” måste följande mening tydligt adressera att han förstår varför frågan fortsätter att hemsöka honom. Skuggan av Irakkriget tycks i hans ögon vara den främsta orsaken till att hans tid vid makten inte fått det erkännande han anser sig förtjäna – en frustration som ständigt gör sig påmind i bakgrunden.
Men Blair underkastar sig inte frustration utan jobbar enträget med att förändra det. För det är trots allt enbart ledaren som kan förändra saker. Tidigt blir det tydligt att Blair inte tror på kollektivt beslutsfattande eller ständigt förankrande i regeringsväsendets alla vrår. Tvärtom, en ledare måste kunna ta beslut – oftast emot folkviljan – och skapa opinion istället för att följa den. Likaså bör han vara målmedveten och hänsynslös i strävan efter målen, särskilt om det så innebär att ledaren måste bygga upp en krets lojala kadrer redo att backa upp honom när impopulära beslut ska baxas igenom partiorganisationen.
Liknelsen vid Fursten ligger ju självklart nära till hands, även om jämförelsen i det här fallet inte gör Blair rättvisa.
Liknelsen vid Fursten ligger ju självklart nära till hands, även om jämförelsen i det här fallet inte gör Blair rättvisa. När Machiavelli ser självaste anskaffandet och utövandet av makt som självaste målet, ser Blair makt som medel för att skapa den förändring som förbättrar samhället. Om reformerna lyckas blir ledaren belönad och får möjlighet att fortsätta sitt arbete. Misslyckas han ska ledaren istället – och enligt Blair även rätteligen – tvingas bort till förmån för någon mer kapabel att åstadkomma samhällsutveckling.
Det är vid sådana reflektioner eller när Blair inte skyr från att ge obekväma sanningar och berätta vad som ventileras i rökfyllda rum, som boken är som bäst.
On Leadership bör därför vara obligatorisk läsning – inte bara för den som i smyg fascineras av Blair, utan även för alla som är intresserade av hur politiskt ledarskap faktiskt bör utövas för att möta framtidens problem. På drygt 300 sidor levererar Blair ett unikt perspektiv på maktens maskineri, varvat med personliga anekdoter från 10 Downing Street och paketerat i ett lättillgängligt format. Den som aspirerar att bli en bättre ledare bör därför inte avfärda det Blair har att lära ut – något som i synnerhet gäller dem som vanligtvis brukar sitta med böcker om Ronald Reagan, Gösta Bohman eller Margaret Thatcher.
Bean Khalil
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!