Det är nyval i Tyskland. Hur kommer det att påverka den tyska försvarspolitiken? Och hur påverkas stödet till Ukraina? Liberal Debatt har intervjuat Fredrik Löjdquist, chef på Centrum för Östeuropastudier.
Den 27 februari 2022, tre dagar efter att Ryssland inledde sitt anfallskrig i Ukraina, höll den tyske förbundskanslern Olaf Scholz ett historiskt tal. Talet har blivit känt som Zeitenwende, ”epokskifte”. Tiderna förändras, och med dem även den tyska försvarspolitiken. Den antimilitaristiska hållning som varit rådande sedan andra världskrigets slut skulle nu överges. Istället togs det fram en särskild budgetfond på 100 miljarder euro för att öka de tyska försvarsutgifterna, från 1,4 till 2 procent av bnp.
Till vår hjälp för att bringa reda i den tyska försvarspolitiken före och efter Zeitenwende har vi intervjuat Fredrik Löjdquist, chef på Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska Institutet. Frågan vi vill få svar på är: Kan Tyskland bli en militär stormakt?
– Ytterst är det ju en fråga om resurser. En anledning till regeringskrisen var en budgetdiskussion där koalitionspartierna inte kom överens. Det är klart att både stödet till Ukraina och de ökade försvarsutgifterna var en del av den diskussionen. En del militära experter menar dessutom att den tyska försvarsmaktens underlåtenhetsskuld kan ligga på uppemot 600 miljarder euro. Det är den ena delen av ekvationen. Och där finns det fortfarande frågetecken.
Den andra delen är synen på militär makt. Och det här tror jag är kärnfrågan i Tysklands självbild, för nu kommer vi in på det historiska arvet. Det som kom att prägla efterkrigsdiskussionen i Västtyskland var nie wieder, aldrig mer. Problemet är följdfrågan: vad är det som man aldrig igen ska ha? För det finns ju en spänning mellan aldrig mer krig å ena sidan och å andra sidan aldrig mer nazism eller aldrig mer Auschwitz. Nazismen kunde bara besegras med militära medel och Auschwitz kunde bara befrias av soldater. Jag tror att olika tyskar tolkar det där begreppet på olika sätt. Ta Joschka Fischer till exempel, en tysk miljöpartist som var utrikesminister i slutet av 90-talet. Han höll ett berömt tal 1999 som öppnade upp för att Tyskland, för första gången sedan andra världskriget, skulle kunna delta i militära insatser utomlands. I det fallet handlade det om konflikterna på Balkan. Då hänvisade han till att för honom betyder nie wieder både aldrig mer krig och aldrig mer folkmord och fascism.
Problemet i Tyskland är att man har väldigt svårt att skilja på det här. Man ser krig som det absolut onda. Och inte bara på grund av anfallskriget som Tyskland bedrev under andra världskriget. Utan också utifrån erfarenheten av att Tyskland bombades, ockuperades och totalförstördes i slutet av kriget. Den här mer pacifistiska inriktningen har funnits väldigt starkt inom tysk socialdemokrati.
Men det finns också andra grunder till den mer pacifistiska hållningen och det är det som kallas Ostpolitik. Ett begrepp som myntades av en socialdemokratisk säkerhetspolitisk rådgivare, Egon Bahr, i början av 60-talet. Syftet med Ostpolitik var att utveckla sådana relationer till Moskva som skulle möjliggöra ett tyskt återförenande. Sedan menade man också att avspänning var en väg till fred, och ett ytterligare argument var att ju närmare man kom varandra desto mer skulle det sovjetiska systemet förändras, uttryckt som Wandel durch Annäherung, förändring genom närmande. Det förändrades senare till Wandel durch Handel. Alltså att fred uppstår genom handel.
Idén var att krig är någonting som uppstår genom misstag, bristande dialog och brist på samarbete. Det har visat sig att det inte stämmer alls. Det blev tydligt 2014 när Ryssland inledde krig mot Ukraina, och igen 2022. Det är bakgrunden till Scholtz uttryck Zeitenwende.
Men trots Scholtz tal har hans regering hela tiden hållit emot vapenleveranserna. De har kritiserats för att vara för små och komma för sent. Det beror på de här gamla instinkterna, Scholtz vill fortfarande presentera sig som den moderate, sansade fredskanslern. Tyskland framhäver att de är den näst största givaren av militärt stöd till Ukraina. Vilket stämmer i absoluta tal, men om man tittar i relativa tal så hamnar man i mittfältet. Zeitenwende är absolut inte fullt genomförd.
Det finns, tror jag, en undermedveten känsla av skuld i förhållande till Ryssland på grund av andra världskriget. Eftersom det var i Sovjet som massdödandet var som värst. Röda armén befriade dessutom halva Tyskland, och så blandar man ihop Sovjetunionen med Ryssland. För om Tyskland skulle känna en historisk skuld till någon i Östeuropa så borde det vara till Ukraina. Hela Ukraina var ockuperat under världskriget. Det var där de värsta striderna ägde rum. Av hela dagens Ryssland så var det en betydligt mindre del som var ockuperat.
Efter mycket tillbakablickande ber vi Fredrik Löjdquist uttala sig om framtiden. Då får vi detta svar:
– Mycket talar för att Socialdemokraterna inte kommer bli största partiet i nyvalet. I så fall skulle Scholtz antagligen bytas ut, kanske mot Boris Pistorius som är betydligt mer försvarsvänlig. Kristdemokraterna, CDU, och De gröna har tydligt uttalat att de vill öka stödet till Ukraina. Å andra sidan har vi AFD, Alternativ för Tyskland, som är Rysslandsvänner. Vi får se helt enkelt – allt beror på valutgången.
Klara Lundvik
Matilda Molander