1963 anordnades den första säkerhetskonferensen i München av den före detta officeren och motståndsmannen Ewald-Heinrich von Kleist. Bland de knappa sextio gästerna återfanns Henry Kissinger och Helmut Schmidt. Med åren har konferensen kommit att bli en av världens mest betydelsefulla säkerhetspolitiska sammankomster.
Här gav Vladimir Putin också sitt ökända »Münchental« 2007, i vilket han öppet proklamerade sin världsbild där lag och internationell rätt var underordnade Rysslands intressen. Året därefter invaderades Georgien. Den sorgliga fortsättningen känner vi till allt för väl: Putins krig i Ukraina är nu inne på sitt femte år. 2016 vann Donald Trump det amerikanska presidentvalet och lät snart meddela att det nu var dags för USA:s europeiska allierade att börja betala för sina egna försvarsmakter. Trumps yviga ledarstil har också sått tvivel om USA verkligen står helhjärtat bakom Natos artikel fem, som stipulerar att ett angrepp på en Nato-medlem i praktiken innebär ett angrepp på samtliga medlemmar.
Det är i detta läge – med en kraftigt ansträngd transatlantisk länk i väst och en sönderslagen internationell ordning i öst – som det försvarspolitiska ansvaret faller allt tyngre på Tyskland. Frågan handlar framför allt inte om Europa är redo för denna ny(gamla)ordning – utan om den politiska ledningen i Tyskland är det.
I sitt tal på årets säkerhetskonferens i München tog Tysklands förbundskansler Angela Merkel tydlig ställning för principen om internationellt samarbete och multilateralism. Tysklands försvarsutgifter hade ökat från 1,18 procent av BNP 2014 till 1,35 procent och nu siktar
landet på att nå 1,5 procent år 2024. Enligt många inte tillräckligt, men ett stort steg för Tyskland, förklarade kanslern.
Merkel tonade ned oron över den nya ryska gasledningen NordStream 2 som låter Ryssland skicka gas genom Östersjön raka vägen till Tyskland, även om hon sade sig visa förståelse för att Ukrainas (nu avgående) president Petro Porosjenko också i fortsättningen ville att hans land ska vara en transitzon för rysk gas. Om Förbundsrepubliken Tyskland kunde importera energi från Sovjetunionen under kalla kriget kunde Merkel inte förstå varför tiderna blivit så mycket sämre att det inte skulle gå bra i dag. »Ryssland förblir en partner«, slog förbundskanslern fast. Dessutom: Var det verkligen i Europas intresse att driva Ryssland i armarna på Kina?
Ovan är bara några nedslag ur ett långt anförande, men det oroväckande är att udden i förbundskanslerns tal i princip var mer riktad mot Washington än mot Moskva. Visserligen nämndes Rysslands illegala annektering av Krimhalvön som hastigast. Men det var inget mot den bredsida som Merkel levererade mot USA för beslutet att införa strafftullar på tyska bilar med hänvisning till den nationella säkerheten. Även om Trumps förhållningssätt till sina europeiska allierade är destruktivt går det inte längre att bortse från att Berlin just nu inte är den konstruktiva part som Europa är i behov av.
Frågan om NordStream 2 är det tydligaste exemplet på hur Tyskland underminerar europeisk säkerhet genom att envist förneka att projektet utgör en säkerhetsrisk. 2018 publicerade det ansedda ekonomiska forskningsinstitutet DIW i Berlin en rapport som fullständigt smular sönder argumenten för ledningen. Beräkningarna som NordStream 2 bygger på överskattar kraftigt Europas framtida gasbehov, det kommer inte att uppstå något »efterfrågegap« på energi om ledningen inte färdigställs och i det fall projektet genomförs beräknas förlusterna uppgå till flera miljarder euro, slår rapporten fast. »Ja«-sidans enda kvarvarande argument är att Ryssland historiskt varit en pålitlig energileverantör. Det är en verklighetsbeskrivning som varken Ukraina eller Baltstaterna håller med om. För Merkel verkar det inte spela någon roll. NordStream 2 ska, efter ett antal kompromisser på EU-nivå, färdigställas.
Ett annat exempel i närtid är den uppblossande konflikten mellan Washington och Berlin om den kinesiska teknikjätten Huawei – som USA kräver ska utestängas från utauktioneringarna av tyska 5G-frekvenser. Återigen: Sättet som Vita huset har hanterat frågan på är djupt problematiskt och sannolikt kontraproduktivt, men i sak har Trumpadministrationen rätt. Att öppna för att ett kinesiskt bolag får kontroll över vital infrastruktur i ett västland är i detta läge huvudlöst. Trots det håller Merkel stenhårt på principen om rättvis konkurrens och bibehållen multilateralism vad gäller relationerna till Kina. Till saken hör att Tysklands mobilnät är gravt eftersatt och frågan är en riktig surdeg i tysk politik. Att stänga ute Huawei skulle kunna leda till att övergången från 4G- till 5G-tekniken försenas och därmed också utlösa en kritikstorm mot förbundskanslern. Samt, förstås, en kraftig försämring av de tysk-kinesiska handelsrelationerna.
Det tredje exemplet, som i ärlighetens namn inte bara Merkel ska lastas för, är Tysklands ovilja att förbinda sig till Natos »tvåprocentsmål«. Trots det försämrade säkerhetsläget i närområdet och (eller på grund av?) trycket från USA så sitter det långt inne för storkoalitionen i Berlin att ens gå med på en ambition om att två procent av BNP i framtiden ska gå till försvaret. Framförallt är det socialdemokratiska SPD som håller emot. Så sent som i mitten av mars gick finansminister Olaf Scholz (SPD) ut och menade att de utlovade satsningarna på försvaret måste bli mindre med hänsyn till den vikande konjunkturen.
Att bara ösa pengar över det tyska försvaret – vars dysfunktionalitet tarvar en egen artikel – löser inte alla problem och skapar sannolikt nya. Men försvarspolitik handlar också om signaler. Så länge Berlin inte kan enas kring tvåprocentsmålet kommer kritiken från Vita huset att fortsätta. Det blir därmed också enklare för andra Natoländer att släpa fötterna efter sig.
I en tid då USA inte längre står upp för tanken om internationellt samarbete på samma sätt som förr är det självklart bra att Tyskland säger sig vilja axla den rollen. Dock är det svårt att bortse från att Berlins omsorg om bibehållen multilateralism påfallande ofta verkar sammanfalla med Tysklands egna intressen. Att de vackra orden inte backas upp av en tydlig vilja att rusta upp bidrar inte heller till trovärdigheten.
Tyvärr måste svaret på frågan om det nuvarande tyska ledarskapet är redo för den nya säkerhetsordningen bli »nej«. Det politiska etablissemanget har dock redan börjat förbereda sig på epoken efter Merkel. Kanske är det en ny förbundskansler som kommer att stå på scenen i München nästa år?
Erik Thyselius är medarbetare på Axess och tidigare redaktör för SvD:s Säkerhetsrådet.
@erikothyselius
erik.thyselius@axess.se