Paludans kritiker måste se upp med språkbruket. Att yttra sig på ett sätt som riskerar att kränka, såra och störa är inte ett ”missbruk” av yttrandefriheten. Tvärt om, skriver LD:s Fredrik Thorslund.
Rasmus Paludan är en skräp-populist och en dåre (för att parafrasera en inledning och en brasklapp från skribenten och filosofen Jesper Ahlin Marceta i LD). Den här texten kommer inte heller att handla om den danske tändsticksprovokatören och hans vandel. Den kommer att handla om ett påstående som dykt upp i kölvattnet av Paludans koranbränningar, både nu och förr: nämligen att Paludans aktioner borde klassificeras som ett missbruk av yttrandefriheten.
Förra gången var det göteborgsbiskopen Susanne Rappman och Muslimska samverkansgruppen i Göteborg som, i ett uttalande inför Cirkus Paludans koranbrännar-turné i maj 2022, menade att yttrandefriheten förvisso är en ”omistlig del av vårt demokratiska samhälle, men att använda den för att så hat och splittring är att missbruka den”. Nu, efter manifestationen utanför turkiska ambassaden i Stockholm, är det Judiska Centralrådet och organisationen Amanah som menar att rasister och extremister än en gång tillåtits ”missbruka demokratin och yttrandefriheten för att normalisera hat mot en av Sveriges religiösa minoriteter”.
Yttrandefriheten syftar nämligen inte till att fostra ett sympatiskt och uppbyggligt debattklimat.
Ordet ”missbruk” antyder att någonting – knark, spel eller ett offentligt förtroendeuppdrag, till exempel – används i strid med dess egentliga syfte. Den som missbrukar narkotika är sällan ute efter knarkets euforiska effekter i första hand, utan vill kanske snarare att gjuta olja på sina abstinensbesvär och undvika en plågsam avtändning. Den som missbrukar ett förtroendemandat använder sin maktställning för att tillskansa sig egna fördelar i stället för att lojalt tjäna sin uppdragsgivare.
Är det då ett ”missbruk” att använda yttrandefriheten på ett sätt som riskerar att kränka, såra och störa andra?
Det är det absolut inte. Yttrandefriheten syftar nämligen inte till att fostra ett sympatiskt och uppbyggligt debattklimat, eller att upprätthålla god ton och allmän värdighet.
När Europadomstolen tar ställning till frågor om yttrandefrihetens gränser återkommer domstolen ofta till ett klassiskt citat från det så kallade Handyside-målet från 1976 (ett fall som, av en händelse, också innefattade danskar och en kontroversiell bok):
”Yttrandefriheten”, konstaterade domstolen då, ”omfattar inte bara information och idéer som mottas positivt eller anses ofarliga eller likgiltiga, utan också de som kränker, chockerar eller stör staten eller någon del av befolkningen.”
Konstaterandet är givet och fullkomligt vedertaget i de flesta verkligt demokratiska stater i dag. Om något skulle man till och med kunna påstå att domstolens formulering är för passiv. För det är inte bara så att yttrandefriheten ”omfattar” det kränkande, chockerande eller störande – lite på nåder, som om det vore ett gränsfall. Det kränkande, chockerande och störiga tillhör yttrandefrihetens själva kärna.
Om yttrandefriheten bara handlade om att skydda okontroversiella och nyttiga påståenden eller manifestationer hade vi inte nämligen behövt någon yttrandefrihet över huvud taget. Det vore vettlöst att bygga upp ett konstitutionellt skyddssystem för människor som bara uttrycker bekväma och sympatiska åsikter.
Den som menar att Paludans korkade pyro-stunts inte borde tillåtas kan inte samtidigt påstå sig vara för en stark och oantastad yttrandefrihet.
Det finns naturligtvis gränser för yttrandefriheten – förbuden mot förtal och hets mot folkgrupp, till exempel. Det handlar då om situationer där yttrandefrihetsintresset står i konflikt med ett annat, tyngre vägande intresse. Det handlar om inskränkningar i yttrandefriheten – legitima, må hända, men alltjämt inskränkningar och ingenting annat.
Det är en viktig distinktion. Den som menar att Paludans korkade pyro-stunts inte borde tillåtas kan inte samtidigt påstå sig vara för en stark och oantastad yttrandefrihet, och motivera sin förbudsiver med att just den här situationen ”faller utanför” yttrandefrihetens syften och ändamål. Det gör den inte. Det vore mer vederhäftigt att säga som det är, även om det låter mindre aptitligt: att man vill begränsa yttrandefriheten.
Så nej, att utnyttja yttrandefriheten för att kränka, chockera och störa är däremot inte ett ”missbruk” av yttrandefriheten. Det är precis vad yttrandefriheten syftar till. Om något vore det snarare ett ”missbruk” av yttrandefriheten att alltid hålla sig till det positiva, ofarliga eller likgiltiga.
Fredrik Thorslund
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!