Parallellt med det gångna årets debatt kring tryckfriheten rasar en strid om yttrandefrihetens gränser: Hur obekväm ska man egentligen få vara i offentliga rum? Och vilket ansvar har de personer och institutioner som förfogar över dessa för de åsikter som presenteras? Ida Ölmedal, redaktör på Expressen Kultur, höjer ett varningens finger.
Två scener från bokmässan 2016, med temat yttrandefrihet. Hos vänsterradikala Aftonbladet Kultur poddar författarna Jan Guillou och Anne Holt. Ämnet är bokmässans snackis: Den rasistiska tidskriften Nya Tider. Först fick de boka en monter, efter en proteststorm ställdes deras medverkan in, och till sist, efter en annan proteststorm och hot om stämning, välkomnades de åter.
Holt och Guillou är överens: De som protesterar mot Nya Tiders närvaro har dålig koll.
– Yttrandefrihet gäller alla, och särskilt de dummaste, skrockar Guillou.
En bit därifrån, i Expressens monter, ryter DN:s skribent Kristina Lindquist ifrån:
– Yttrandefrihet är en negativ rättighet som reglerar statens relation med den enskilde. Vem som får ställa ut på en privat mässa, det gör varken till eller från för yttrandefriheten.
Hon applåderas av kultursidesliberaler som Sydsvenskans Per Svensson och Andreas Ekström.
Laguppställningen i höstens dominerande yttrandefrihetsdebatt förvånar mig. Vad är det som gör att mellanmjölksvänstern, liksom många mittfåreliberaler, i den här frågan landar i en mindre liberal hållning än de djupröda på Aftonbladet Kultur?
Kanske kan en person som Guillou, vars ord en gång ansetts samhällsfarliga, lättare se att även de renhåriga lever farligt om yttrandefriheten värderas utifrån samhällsnytta? I hans uttalande om att den är till »särskilt för de dummaste«, liksom i Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborgs val att ta i hand med rasisterna under mässan, finns en insikt om yttrandefrihetens koppling till människovärde, ett erkännande av att den har ett egenvärde för den enskilda som väger tungt.
Men det som särskilt skiljer lägren åt är just mittfårans böjelse för synen på yttrandefrihet som enbart en negativ rättighet som regleras mellan stat och medborgare. Detta förment liberala argument har även använts av Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri och Politisms chefredaktör Eric Rosén. Slutsatsen tycks bli att privata institutioner som en bokmässa, en bokhandel eller en tidning inte har något ansvar för att yttrandefriheten praktiskt går att utöva i samhället. Men faktum är att det finns en glidande skala här.
För att visa vad jag menar vill jag ta några exempel. Till att börja med finns det faktiskt en typ av privata aktörer som har lagstadgat ansvar för yttrandefriheten: postföretag. Efter andra världskrigets mörka erfarenheter av statlig censur, slogs det fast att posten är förpliktigad att dela ut även brottsliga skrifter. Varför? Jo, för att posten hade monopol. I praktiken har man inte så stor användning av sin yttrandefrihet om posten har makten att vägra att fullfölja den. Distributionsplikten har kritiserats på senare tid, bland annat av brevbärare som inte vill dela ut nazistisk propaganda. De flesta skulle hålla med om att Posten innan internet hade ett ansvar för yttrandefriheten. Men när Postnord nu bara kraftigt kan begränsa yttrandefriheten, inte förgöra den, har de då inget ansvar alls?
En mer komplicerad, men akut, fråga är de nya dominerande distributionsvägarna Google och Facebook. I våras diskuterade anställda på Facebook huruvida de hade ett ansvar att motverka Donald Trump. Diskussionen läckte ut och orsakade ramaskri, men enligt amerikansk lag finns inget som förbjuder företaget att använda sina algoritmer så. Företaget hade teoretiskt sett kunnat koda bort hans namn helt och hållet ur flödena utan att det vore ett lagbrott. Vore det ett problem? Frågan ska ses mot bakgrund av att Facebook för allt fler är primär nyhetskälla.
Ett tredje exempel som visar hur yttrandefriheten ligger i händerna på privata institutioner är konstnären Lars Vilks. Som Niklas Orrenius visat i »Skotten i Köpenhamn« (Albert Bonniers förlag, 2016) leder det säkerhetshot som Vilks namn och närvaro för med sig till att han får svårt att verka i offentligheten. Han bjuds in att medverka på ett galleri, men får veta att han måste ställa ut under annat namn. Han nekas att komma till en vernissage där han själv skrivit en av texterna i katalogen. Ingen av institutionerna har monopolställning, och ingen av dem kan förväntas bereda plats för alla konstnärer som skulle förtjäna det. Men sammantaget bildas ett mönster där en konstnär stängs ute från offentligheten – inte för att hans verk är ointressanta, utan för att ingen vill betala priset för hans yttrandefrihet.
Postföretag, sociala medier, gallerier – alla är de privata institutioner. Gör deras beslut ändå, med Kristina Lindquists ord, »varken till eller från för yttrandefriheten«?
Man kan välja att med yttrandefrihet enbart mena den grundlagsreglerade relationen mellan stat och medborgare. Men den finns ju av skäl som de flesta accepterar: Dels det värde som möjligheten att föra fram sina åsikter och idéer har för den enskilda. Dels de instrumentella värden som yttrandefriheten har, som samhällsnyttan av åsiktspluralism och att sanningar behöver kunna ifrågasättas för att inte bli dogmer. Argument som att det inte på förhand går att döma ut yttranden och risken för ett sluttande plan accepteras också av de flesta. Frågan är varför de skälen skulle bli helt irrelevanta så fort det handlar om privata institutioner?
Min poäng är inte att gallerier, konsthallar och bokmässor måste bjuda in alla, eller vara lika åsiktsblinda som yttrandefrihetsregleringen. Min poäng är att man ska ge akt på det glapp mellan det som stadgas där, och den princip som allt fler nu torgför: Att institutioner som inte noggrant rensar ut intoleranta och falska budskap ska kölhalas. Som det uttrycks av Petter Larsson, skribent i Sydsvenskan Kultur (5/12):
Släpper man in fascister får man stå för det. Släpper man inte in humanister får man stå för det.
Om kommersiella mässor ska ställas till svars för budskapen hos varje inbjuden gäst öppnar vi för en drevstyrd offentlighet, där man tar det säkra före det osäkra. Hur många twittrande moderater krävs det för att den vänsterrevolutionära poeten Athena Farrokzhad ska slängas ut från en diktuppläsning? Hur många uppretade vänsterintellektuella för att Svenska Dagbladets Per Gudmundson ska avbokas från en debatt?
Än mer illavarslande är det att det allt oftare räcker att hänvisa till upplevd otrygghet med en talares närvaro. Det argumentet förekommer exempelvis i det upprop mot antihumanistiska utställare på Bokmässan som signerats av 103 kulturarbetare, men det har också använts för att utesluta vänsterdebattören Kajsa Ekis-Ekman från feministiska samtal, helt enkelt för att hon har avvikande åsikter.
Så vad föreslår jag i stället? Petter Larsson anklagar sina motdebattörer (bland andra mig) för att vilja sätta »form« framför innehåll. Och det är just vad yttrandefrihetsprincipen går ut på. Vi behöver återupprätta en norm om att de kommersiella aktörer som har ett distributionsansvar – dit bör nog just Bokmässan räknas – ska vara neutrala inför de åsikter de bereder plats för. Vi har redan lagar som förbjuder ren hatpropaganda.
Svårare är det förstås med de som har något som ligger mellan distributivt och innehållsansvar, som gallerier och konsthallar. I deras uppdrag ingår ju att sålla ut lögnaktiga och usla verk från intressanta och relevanta. Men även de måste uppvärdera sitt ansvar för åsiktspluralism. Och som exemplet Lars Vilks visar måste vi gemensamt höja priset på att stänga ute någon av fel skäl, vilket man gör genom att avkräva varandra principiella argument.
Att en person skapar ett »upplevt säkerhetsproblem«, vilket var det diffusa argument som Akademibokhandeln nyligen använde när de ställde in ett författarsamtal med författaren Gellert Tamas, är helt enkelt inte ett tillräckligt skäl med tanke på bokhandelns samhällsansvar. Då ska vi reagera skarpt.
Men det måste vi också göra när samma argument används för att stänga ute Nya Tider.
Ida Ölmedal är redaktör på Expressen Kultur
@idaolmedal
ida.olmedal@expressen.se