Till program som Så ska det låta samlades svenska folket. Så låter åtminstone dagens nostalgi. Filmvetaren Per Vesterlund skriver om svensk tv-historia – det är olidligt spännande.
Under rubriken ”En rolig historia” utfärdade Dagens Nyheters ledarkrönikör Harry Schein i april 1988 en varning. Den handlade om den utmaning mot Sveriges Radios nationella sändningsmonopol som var en aktuell politisk stridsfråga. Där fanns röster som förespråkade konkurrensutsättning av TV1 och TV2 från en tredje privatägd och reklamfinansierad kanal. Schein – som inte bara var ledarkrönikör utan också arbetande ordförande för Sveriges Radios moderbolag – argumenterade sin vana trogen med kvalitet som ledstjärna. En reklamfinansierad kanal skulle inte leda till den valfrihet för tittaren som utlovades. Konkurrensen skulle leda till enfald snarare än mångfald, då tittarunderlaget inte skulle räcka till fler kanaler.
Ekonomiskt och produktionsmässigt riskerade programkvaliteten att äventyras. Schein hade sett ett program som fylldes av människor som berättade roliga historier för varandra (sannolikt menade han Har du hört den förut?) och befarade att ett TV-landskap med för många aktörer till slut skulle vara hänvisade till sådana billiga produktioner. En konstant kör av vitsande halvkändisar i alla kanaler.
Ibland talar vi längtansfullt om ”lägerelds-tv”. Det är ett begrepp färgat av nostalgi som kan avse hur vi en gång brukade titta på tv tillsammans i våra vardagsrum, men också hur specifika program blev angelägenheter för en hel befolkning. Fortfarande finns sådana program, men lägereldens mediala guldålder tycks definitivt passerad.
Harry Schein tyckte om att få rätt i sina prognoser, men det hände att han hade fel.
När inföll den då, denna lägerelds-tv? Åttiotalets Har du hört den förut? var knappast ett sådant program som samlade folket, även om det skulle komma att fortsätta visas ända in i det nya seklet. Nej, i stället för sådan lågbudgethumor som Schein prognostiserade skulle den svenska public service-televisionen komma att bjuda på oanade succéer, program som fångade både publiken och symbiosen mellan kvällspress och televisionen
Harry Schein tyckte om att få rätt i sina prognoser, men det hände att han hade fel. Den dubbelriktade kabeltrafik som han i en offentlig medieutredning 1972 förutspådde skulle revolutionera hela medielandskapet realiserades inte. I alla fall inte så tidigt som han trott. I ett föredrag på Publicistklubben 1984 tog han just den uteblivna kabelutvecklingen som utgångspunkt för ett resonemang om oförutsägbarhet – särskilt den som präglade utveckling av kommunikationsteknologi och människors användande av den. Oftast händer ingenting, sen händer det man inte väntat sig, menade Schein. Han hade väntat sig en revolutionerande digital utveckling där alla medier skulle flyta samman i kablar, i stället hade press, radio, film och TV fortsatt som vanligt. Han hade haft fel.
Ännu låg utnämnandet av internetpaketet till årets julklapp mer än ett decennium bort i framtiden. Som nybliven ordförande för Sveriges Radio oroade sig Harry Schein över mer konkreta problem vad gällde utmaningen av företagets monopol. Strävan efter att upprätthålla kvaliteten var Scheins käpphäst i de flesta kulturpolitiska sammanhang. Men bortom oron för att roliga historier skulle bli allt som återstod för tv-tittarna fanns andra farhågor.
Där kan man bland annat läsa om ett annat skäl än det kvalitativa till att motverka en ny tredje TV-kanal med reklam. Den kunde bli en fjärde oktober-kanal, förutspådde Schein.
Snart efter att han tillträtt bildade Schein en S-grupp inom tv-administrationen. Den bestod av socialdemokrater, och tycks ha opererat lite under radarn, även om där skrevs protokoll som noggrant bevarades bland de handlingar som Schein deponerade hos Arbetarrörelsens arkiv. Där kan man bland annat läsa om ett annat skäl än det kvalitativa till att motverka en ny tredje TV-kanal med reklam. Den kunde bli en fjärde oktober-kanal, förutspådde Schein.
Det var detta datum 1983 den borgerliga opinionen första gången samlade ett demonstrationståg som en protest mot de löntagarfonder som den socialdemokratiska regeringen arbetade för att införa efter valsegern 1982. Snart kom dagen och dess återkommande demonstrationer att få ett symbolvärde, inte bara vad gällde motståndet mot fonderna utan också mot socialdemokratin i stort.
Svensk public service-media har gått igenom många faser. Där monopolställningen för Radiotjänst AB inledningsvis genererades av nödvändiga begränsningar i möjlig infrastruktur inom nationens gränser, kom det tekniska utrymmet för etermedier under årens lopp att bli större. Under kabelns, satelliternas och parabolernas åttiotal bereddes vägen för det beslut om en marksänd kanal som skulle fattas av den socialdemokratiska regeringen våren 1991. Tidigare hade de två svenska tv-kanalerna haft i uppgift att tävla med varandra, nu skulle de få extern konkurrens. En tävlan om att få rätten att sända reklam inleddes, hösten 1991 förutspådde medieanalytikern Michael Werner i en intervju i Dagens Nyheter att SVT snart bara skulle ha sina nyhetsprogram kvar som publikmagneter.
De flesta tyckte att den svenska televisionen var rätt dålig. Den var tråkig, vänstervriden, borgerlig eller rent av samhällsfarlig.
Med sändningsmonopolet hade kampen om publiken inte varit någon större utmaning för en allmännyttig tv. Trots ett lagstadgat fokus på god kultur och samhällsinformation samlades miljoner svenskar framför mediet, som ju sitt samhällstillvända tilltal till trots gav plats för Lennart Hyland, Åsa-Nisse och amerikanskt underhållningsvåld. De flesta tyckte att den svenska televisionen var rätt dålig. Den var tråkig, vänstervriden, borgerlig eller rent av samhällsfarlig.
Även om enskilda program kunde samla mer än halva befolkningen – som ishockeymatcherna mot Sovjet och Bengt Bratts samhällskritiska dramatik – var lägerelden ingen välanvänd metafor för svensk tv på en- och tvåkanalstiden. Det är först efter 2010 som begreppet blir frekvent i svensk press. ”Dags att ta plats vid lägerelden” skrev Aftonbladets Karolina Fjellborg i februari 2010 inför Melodifestivalen. Genren ”lägerelds-tv” var hotad menade Fjellborg, festivalen hörde till de få exempel som fanns kvar.
Genrer brukar definieras genom innehållsliga och formmässiga parametrar. Om lägerelden nu verkligen skulle vara en genre, är det utifrån åskådarnas antal och kollektiva engagemang den definieras. Att begreppet etablerades efter 1990-talet är följaktligen fullt logiskt. När kampen om tittarna intensifierades gynnades det publiktillvända tilltalet i televisionen. Nu skulle i SVT etableras en rad programkoncept med långt liv på såväl skärm som i minne. Produktionsbolaget Strix Television skapade 1997 den mest lyskraftiga lägerelden i public service med Expedition Robinson, som skulle komma att definiera den nya genren dokusåpa. Tidigare samma år hade en av de mest långlivade eldarna haft premiär i SVT2. Musikfrågeleken Så ska det låta med skådespelaren och artisten Peter Harrysson som programledare – och med egna ord ”enfaldig” domare – skulle komma att samla nära tre miljoner tittare. Kända personer från nöjesvärlden fick i tävlan med varandra gissa och framföra populärmusik.
När TV4 introducerades efter nyåret 1992 var löntagarfonderna inte längre den hetaste frågan, de var redan avvecklade av den borgerliga regering som på hösten hade tillträtt.
Ett lika billigt fredagsnöje som Har du hört den förut?? Kanske inte, men Harrysson hade också annan konkurrens än de identiska program som Schein en gång hade sett framför sig. Samtidigt visades ett annat lekprogram, Fångarna på fortet, sin tids stora succé, med skidåkaren Gunde Svan som programledare. En bit in på seklet skulle Harrysson ta sig förbi i kampen om publiken.
I stället för billigt historieberättande fick vi alltså dyra lekar att roa oss med vid lägerelden. Varken Harry Schein eller Michael Werner fick sina prognoser om televisionens framtid besannade. Inte heller blev den tredje marksända reklamkanalen någon utpräglad fjärde oktober-kanal. Visserligen bar den symboliskt nog numret fyra, men när den introducerades efter nyåret 1992 var löntagarfonderna inte längre den hetaste frågan, de var redan avvecklade av den borgerliga regering som på hösten hade tillträtt. Avregleringen av monopolet gav oss lägerelds-tv, och det gav nya programkoncept. Sällan nådde tittarsiffrorna upp till tvåkanalsperiodens höjder, där fick Harry Schein rätt, men i vårt minne av en television som samlar nationen slår kanske Peter Harryssons leklynne både den samhällstillvända epokens kvalitetssträvan och ishockeymatcherna mot Sovjet?
Per Vesterlund
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!