Allt är långsamt i New Orleans, till och med presidentvalrörelsen. Max Hjelm pratar med cigarrettrökande demokrater och Hooters-utklädda servitriser och förstår plötsligt varför Trump kommer att ta hem valet den 5 november.
Klibbigheten och New Orleans är ett. En tjock lukt av maruijana – fortfarande olagligt här. Träskvärmen. Kondensen från drinkglasen med illröda körsbär i gör att det rinner vatten över bordskanterna inne på Fritzel’s European Jazz Pub medan vi lyssnar på jazztrumpetaren med pilotglasögon och en keps med texten ”Merica” på. Fried chicken och strippklubbarnas billiga skyltfönster. Staden, kulturen, allt här gör en långsam.
Precis som det ska vara i New Orleans.
Enligt nyheterna står vi inför ett ödesval. Jag läser om republikaner som ställer sig bakom snart-fru-president-kanske för att rädda demokratin. Om ett land så uppdelat i narrativ att till och med en svensk korrespondent kände behovet av att lämna sin tidning för att få skriva det hon anser är sant. Splittrat, uppskruvat. Men i New Orleans är allt långsamt, folket drabbat av klibbigheten, turisterna på flykt från verkligheten.
Men även på den här gatan är halloweenutsmyckningen betydligt mer mångfaldig, sex dagar innan valet.
Desillusionerat? En matta av lojhet i alla fall. Vi vandrar gata upp och ned, i en cirkulerande rörelse ut från turistkvarteren, och ser inte ett tecken på ett nära innestående val. Till slut möts vi av att någon sprejat graffiti på en svart soptunna. En rinnande vit text lyder ”Vote here”. Åtminstone något.
I ett kvarter vi passerar står visserligen fyra Harris-Waltz-skyltar nedstuckna i den torra jorden. Men även på den här gatan är halloweenutsmyckningen betydligt mer mångfaldig, sex dagar innan valet.
Förvisso delvis påverkat av delstatslagar i Louisiana, som påverkar hur man får skylta nära inpå valet, men det är inte bara skyltarna som saknas. De är mer en symbol för känslan som slår en. Louisiana röstar republikanskt i nästan alla presidentval (med undantag om den demokratiska kandidaten är från sydstaterna), men inne i New Orleans är känslan absolut inte republikansk, inte heller nödvändigtvis demokratisk. Det är bara klibbigt; vem bryr sig, jazza på.
Som vanligt när jag läser Didion slås jag av det meningslösa i att ta sig an ett ämne hon skildrat.
Attityden verkar ha suttit i sedan länge. ”In New Orleans in June the air is heavy with sex and death, not violent death but death by decay.” Så inleder Joan Didion en text om en resa 1970 genom den amerikanska södern. ”The temporality of the place is operatic, childlike, the fatalism that of a culture dominated by wilderness.” Som vanligt när jag läser Didion slås jag av det meningslösa i att ta sig an ett ämne hon skildrat, och en oemotståndlig längtan efter att göra just det. Men jag är här för att skriva om valet, så vill ingen prata om det?
Några timmar senare befinner vi oss på en uteservering – drickandes röda och gröna rum punch – och där pratar faktiskt ett antal amerikanska turister från New York, som varit snälla nog att låna mig sin tändare två gånger, om valet. Mannen berättar för sitt sällskap att han hade varit på ett Harris-rally där någon hade sagt att han var på fel ställe på grund utav hur han såg ut (amerikansk, såg han ut, tyckte jag, med sin keps och sin kroppsbyggnad som en amerikansk man som dricker light beer).
”Det faktum att vi är så delade visar att de vann. Det är här vi är nu. Jag hatar det här”, säger han.
Hans försäkran är inte betryggande, den ger mig panik.
Dagen därpå. Som tur är frågade jag hotellreceptionisten om de hade ett paraply att låna ut (”We sure do, honey”) för sedan kommer skyfallet, som det gör här. Jag lyfter mitt resesällskap i barfotade klackskor över plötsligt tillkomna floder som sprutar nedåt längs kreolehusens väggar och ut över de trasiga gatorna. Inne på en jazzklubb berättar den trådsmala killen från UCLA som är utklädd till Hooters-servitris (det är Halloween) att Kamala Harris kommer att vinna för opinionsundersökningarna är helt fel – detta vet han då han inte känner en enda person hemma i Kalifornien som blivit utfrågad i en. Hans försäkran är inte betryggande, den ger mig panik. Jag inser att Trump kommer att ta hem det här.
Är de enda här som vill prata om valet turister från demokratiska fästen, som tagit sin lilla semester i en blå stad i en röd stat? De som bor här har viktigare saker för sig, som jazzen till exempel. Jag glider mot bättre vetande in i känslan. Ägaren sitter bakom dörren på ett litet antikvariat där böckerna är för många – man kommer fysiskt knappt in – och böckerna ligger huller om buller. Jag lyfter en roman på måfå och finner en pocket av Bret Easton Ellis, en författare jag varit besatt av under året (”Bret summer”) och tar för en av de bästa skildrarna av amerikansk samtidskultur. Jag beställer in en old fashioned på en uteservering, fyller bordet med servetter för att stoppa åtminstone lite kondens från att blöta ned boken, frågar om det är okej att röka där. ”We are outside, ain’t we baby?” Jo, så klart. Dumma svensk.
Lucky Strike i lungorna. Bret Easton Ellis skriver, läser jag, med förakt i sin essäbok White (2019) om den psykosen han upplevde hos folk i sin närhet när Trump blev vald 2016. Hur pojkvännen återföll i missbruk, hur Barbra Streisand berättade för journalister att hon gick upp i vikt på grund av Trump, hur Lena Dunham sa att hon tappade vikt på grund av Trump, hur personer i hans närvaro i Kalifornien som röstade på Trump bad honom att hålla tyst om det. Jag tänker på den stackars UCLA-killen. En vän som är i Florida berättar om abortmotståndarna som skriker på gatorna och toapapper med Harris ansikte på. Det höga tonläget kanske känns som rimligare reaktioner på sakernas tillstånd runt om i USA, men inte i New Orleans. Klibbigheten här tvingar en att följa minsta motståndets lag. Ett par festande kvinnor går förbi, de har klätt upp sig i nästan inga kläder eftersom det enda amerikaner vet om sexighet är kött, jag ber om lite vatten och får en stor röd Coca-Cola-mugg med is.
Max Hjelm
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!