Stiftelsehögskolorna är en av de få större reformerna av högskolesektorn som har setts i modern tid. Bjarne Kirsebom som var statssekreterare på Utbildningsdepartementet förklarar hur och när reformen kom till, och varför det blev som det blev.
”Däremot finns det ingen anledning att själva produktionen alltid skall ske i offentlig regi”.
Denna formulering i 1991 års Regeringsdeklaration aviserade stora förändringar i välfärdssystemen. I samma anda skrevs: ”Strävan skall vara att skapa mer autonoma universitet och högskolor […] De principiella och praktiska frågorna vid en omvandling av universitet och högskolor till fristående stiftelser klarläggs snabbt.”
Tanken på att omvandla ett eller flera statliga lärosäten till stiftelser hade under 80-talet skymtat i Riksdagen i några M-motioner. Den sista kom 1990/91 och fungerade som ett förebud till Regeringsförklaringen.
Den statliga regleringen av universitet och högskolor låg under 60–80-talen på ett helt annat plan än i dag. Av riksdagen beslutades system med utbildningslinjer som i hög grad bestämde vem som fick bedriva vilken utbildning; av det centrala ämbetsverket Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) fastställdes utbildningsplaner för linjerna; av regeringen beslutades regleringsbrev som till och med bestämde lärosätenas uppdelning i institutioner och fakulteter samt en lokalförsörjning som styrdes av Byggnadsstyrelsen. Därtill kom en styvmoderlig statsfinansiell behandling.
Per Unckel, ny utbildningsminister, gjorde från dag ett klar sin ambition att reducera statsmaktens roll.
Från studenthåll kom vid denna tid dessutom skarp kritik mot grundutbildningens kvalitet, vilket ledde till att en särskild kommitté tillsattes. På marginalen gjordes mot slutet av 80-talet förändringar i det statliga styrsystemet, men mer radikala grepp uteblev.
Regeringsskiftet 1991 ändrade förutsättningarna. Högst på agendan för den nya politiska ledningen i Utbildningsdepartementet stod just radikala grepp för att öka friheten. Per Unckel, ny utbildningsminister, gjorde från dag ett klar sin ambition att reducera statsmaktens roll. Av principiella skäl – den moderata ståndpunkten att statens roll i samhällslivet måste reduceras gällde – och i övertygelsen om att ökade frihetsgrader inom systemet skulle verka kvalitetshöjande i verksamheten. Redan första hösten kom beslut om att UHÄ skulle läggas ned.
1993 års universitetsreform började förberedas. Förutom väsentlig avreglering i styrsystemet för de statliga universiteten och högskolorna skulle stiftelsehögskolor förverkligas. Högre utbildning under icke-statligt huvudmannaskap var inte en nyhet. Mest bekant i denna kategori är Handelshögskolan i Stockholm. Och sjuksköterskeutbildningen hade i flera fall under lång tid bedrivits icke-statligt. Men det radikala i den idé som nu skulle prövas var att den innebar en omvandling från statlig myndighet till ”något annat”.
Idén blev snabbt partipolitiskt kontroversiell. Från S kom kritik i olika tonlägen, från skepsis i stil med ”vad skall nu detta vara bra för?” till rakt avvisande mot ”privatiserande” av en viktig samhällsfunktion.
Finansdepartementet stretade emot, ibland med ganska besynnerliga argument.
Inom Regeringskansliet hade vi inledningsvis problem. Finansdepartementet stretade emot, ibland med ganska besynnerliga argument: Ombildning till stiftelse skulle innebära en förmögenhetsförlust för staten och därför, sades det, att Utbildningsdepartementet måste ”friköpa” de tilltänkta kandidaterna.
En intern analys visade att en stiftelse skulle ge friheter, särskilt viktiga i en global kontext: Friheter att motta donationer, bilda företag, äga och förvalta fastigheter, träffa överenskommelser om samarbete med mera.
Vi gick ut med en inbjudan till intresseanmälan till samtliga statliga lärosäten. Till ett första möte med mig infann sig representanter för KTH, Chalmers, Uppsala, Umeå och Lunds Universitet samt Högskolan i Växjö. Redan nu visade det sig att det fanns två inslag i den tänkta förändringen som var särskilt attraktiva: Dels kontroll över fastigheter, dels den aviserade tillgången till stiftelsekapital från löntagarfonderna.
Å ena sidan ett antal tunga universitet, å andra sidan ytterligare nästan ett tjugotal som inte ens ville veta mer. Vad var förklaringen? Förmodligen låg den på två plan. Dels rent politisk. Socialdemokratin var emot. Regeringen Bildt var i minoritet, parlamentariskt beroende av Ny Demokrati. Skulle man faktiskt kunna ro iland en så drastisk förändring? Och skulle den bestå? Dels ett problem att förankra idén inom lärosätena. Ju större universitet, desto mer heterogena i stora samhällsfrågor. Idén om stiftelser hade inte kommit från universiteten, utan ”utifrån”. I deras problemanalys dominerade brist på pengar och strulig organisation. Men krävde det senare ett så pass drastiskt grepp?
Efter en kort tid av diskussioner hade kretsen kandidater reducerats till de två tekniska universiteten. Nu tillkom ett nytt problem. I interna diskussioner inom Bildtregeringen ställde Centerpartiet kravet att en ”ny” högskola skulle vara med i omvandlingen. Men Växjö hörde till dem som dragit sig ur. Lösningen på problemet kom genom en högskola som ännu inte fanns, det regionala näringslivsinitiativet Internationella Handelshögskolan i Jönköping. Tillsammans med den befintliga högskolan i Jönköping lades den in i paketet och motsvarade C-kravet.
En förebild för det svenska universitetssystemet? I ärlighetens namn? Nja.
Signalen från koalitionsbröderna innebar att omvandlingen skulle begränsas till ett stort och ett litet lärosäte. Valet mellan KTH och Chalmers skapade kval hos statsrådet Unckel. Frågan om kontrollen över fastigheter var lättare att lösa för Chalmers, tack vare ett löfte från Göteborgs kommun som ägde marken. (Det löftet återtogs av S-kommunledningen efter regeringsskiftet.)
Ett stort statligt tekniskt universitet blev stiftelse. En politisk framgång? Ja. En förebild för det svenska universitetssystemet? I ärlighetens namn? Nja.
Det är ingen tvekan om att friheten i förhållande till statsmakten ökade, men så skedde samtidigt för övriga universitet genom 1993 års universitetsreform. Chalmers fick en starkare finansiell muskel genom stiftelsekapitalet, men valde generellt en försiktig strategi i verksamhetsutvecklingen. Troligen beroende dels på att regeringsskiftet 1994 skapade osäkerhet i förhållande till regeringen, dels på en önskan att förbli en del av den svenska akademiska miljön.
Det är belysande att när Reinfeldtregeringen 2013 erbjöd lärosätena en ny möjlighet att övergå i stiftelseform var intresset svalt. Endast KTH anmälde ett preliminärt intresse, men backade när man fick veta att inget miljardbelopp erbjöds i stiftelsekapital. En hel del större och mindre juridiska invändningar kom också fram från stiftelserättslig expertis.
Kanske skall uttrycket ”trägen vinner” ges en chans. En ytterligare bearbetning av 2013 års förslag om högskolestiftelser kan hålla frågan aktuell – och fånga vinden från de förändringar som måste följa av den globala utvecklingen.
Bjarne Kirsebom
Texten publicerades ursprungligen i LD nr 3 2023.