Mer synlighet och mer resurser brukar vara kraven från humanister så fort de syns i offentligheten, skriver litteraturvetaren Anna Victoria Hallberg. Men i stället för att ständigt sluta leden för ett helt vetenskapsområde borde humanister ha bättre självsäkerhet och större ödmjukhet. Kanske behöver de inte ens vara i offentligheten.
På senare år har jag med jämna mellanrum skrivit och talat om humaniora i olika sammanhang. Ofta har det kommit att handla om vad humanister kan bidra med i den offentliga debatten och varför inte fler av oss engagerar sig i samtidens ödesfrågor.
Diskussionen om humaniora är tyvärr både defensiv och aggressiv. Hos många humanister förvandlas den akademiska kritiska blicken till ett förenklat och reflexmässigt försvar av det egna fältet. Att värna humanioras ställning och särart har dessvärre blivit synonymt med att kräva mer resurser och synlighet. Inte minst märks det på sociala medier där tillskyndare av humaniora förväntas sluta leden för ett helt vetenskapsområde varje gång en ledarskribent eller opinionsbildare framför kritik. Jag tycker att humanister borde besitta bättre självförtroende men större ödmjukhet än så.
I uppfattningen att fler humanister borde sticka ut hakan i offentligheten finns ett åsidosättande av akademins naturligt introverta rörelse – det här skriver jag om i kapitlet ”Ädla lögner: sanningssökande och relativism” i boken Oumbärliga samtal (Widmalm med flera, Daidalos 2020). Den introverta rörelsen har stor betydelse för den kritiska tankeverksamheten som placerar tvivel och osäkerhet före visshet. Vad det handlar om är att värna en idé – och identitet – där intellektuellt och akademiskt arbete inte omedelbart eller främst tillgodoser samhälleliga behov.
Jag är därför skeptisk till att humanistiska forskare generellt förväntas träna upp sina förmågor att bättre nå ut.
Jag är därför skeptisk till att humanistiska forskare generellt förväntas träna upp sina förmågor att bättre nå ut. När mediehistorikern Magnus Bremmer skriver 15/3 2019 på DN Kultur att forskare har ett ”folkbildningsmandat, ett slags public service-ansvar att sprida kunskap” så menar jag snarare att de som vill debattera och skriva populärvetenskapligt ser till att göra det ändå. Utan uppmaning.
Humanistiska forskare skulle snarare behöva slå vakt om sin förankring på universitetet. Den institutionella integriteten behöver stärkas mot tilltagande politisering. Framför allt är humanioras praxis, formulerandet av forskningens frågor och svar, inbäddad i och beroende av universitetets – inte journalistikens eller sociala mediers – specifika infrastruktur. Här kan vi lära av naturvetarna, vars ställning sällan ifrågasätts, där det viktigaste tycks vara goda förutsättningar för forskning och erkännande av kollegorna. Att alla i samhällssfären inte förstår vad som pågår i labbet eller hur publiceringsmönstren ser ut är underordnat. Varför ska just humanister leva upp till en förväntan om att bli förstådda?
Humanister går och bör gå i dialog med tänkarna och konstnärerna från antiken och framåt: vi kan anknyta våra nutida teoretiska resonemang till deras försök att skapa en föreställning om politikens, filosofins, idéhistoriens och estetikens kännetecken. Humanioras viktigaste bidrag till dagsdebatten blir därmed att utgöra en annan offentlig röst där vi visar att den typiskt humanistiska ”metoden” för reflexion är diskussion. Humanistens förhållningssätt är inte, som så ofta blir fallet i det offentliga samtalet, retorik. Humanistens signum ligger i att man prövar sina argument mot andras snarare än att man levererar expertsvar.
Humaniora rymmer en tidsfaktor som verkar enligt ett dröjande belöningssystem, där vi gärna går bakåt i tiden. Språk och argumentation står traditionellt i nära förbindelse inom klassisk humaniora. Det unika objektet studeras genom sammanvävd djupläsning, avkodning och analys. Det kräver tålamod och utförliga resonemang; ett prövande umgänge som gör humanisten särskiljande. När hon träder ut i offentligheten bevaras idealt den resonerande metod och det tilltal som vetandet vilar på.
Det vore olyckligt om humanister förväntas skaffa sig uppmärksamhet genom att ge upp sådant som ger vårt värv existensberättigande.
Det vore olyckligt om humanister förväntas skaffa sig uppmärksamhet genom att ge upp sådant som ger vårt värv existensberättigande. Därför är det också oroväckande att så många – både internt och genom externa incitament – tror att humaniora görs bättre och mer angeläget om man kopierar natur- och samhällsvetenskapernas arbetssätt med stora forskarlag, mer infrastruktur och teknik och mindre tolkning.
I Sverige har vi humanister i vår tid som Torbjörn Tännsjö, Karin Johannisson eller Horace Engdahl som på sinsemellan mycket olika sätt etablerat positioner i offentligheten. Jämte och runt dem finns en stor mängd akademiker som trivs med att sitta på biblioteket inkognito och förflytta samtalet vidare. Det är en kamp vi ska föra med mer självförtroende och mindre antagande om ett slags offentlig närvaroplikt.
Anna Victoria Hallberg
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!