Svensk forskning på människor, eller som hanterar känslig information, måste etikprövas av Etikprövningsmyndigheten. En annan myndighet, Nämnden för prövning av oredlighet i forskning, granskar så att svenska forskare inte fabricerar, förfalskar eller plagierar. Enligt arkeologiforskaren Johan Hegardt är svensk forskning och undervisning på väg mot en toppstyrd politisering och byråkratisering.
En liberal demokrati har en fri, oberoende och inte minst obekväm forskning. Frågan är om Sverige lever upp till detta. I en debattartikel i Dagens Nyheter (14/3) underströk nämligen fyra professorer (Mats Alvesson, Per Eriksson, Lars Jacobsson och Erik J Olsson) att ”Etikbyråkratin kväver den fria och obekväma forskningen”.
Etikprövningsmyndigheten, som inrättades 2019, har som uppgift att pröva och döma i vetenskapsetiska frågor. År 2020 inrättades Nämnden för prövning av oredlighet i forskning, vars uppgift är att ”…bidra till att god forskningssed upprätthålls, och därmed medverka till ett högt förtroende för svensk forskning och Sverige som en ledande forskningsnation.”
För ett par decennier sedan var det självklart för forskare att samverkade med samhället. Det låg i sakens natur.
Detta är skrämmande. Det politiska etablissemanget behöver nämligen inte skruva på oredlighets- eller etikdefinitionen många varv för att döma all kritisk och politiskt obekväm forskning som både oetisk och oredlig. Därför är det inte konstigt, som de fyra professorerna konstaterar, att dagens forskare har blivit allt försiktigare. Problemet förstärks av en ökad politisering av universiteten, exempelvis i termer av samverkan med det omgivande samhället, en skenande byråkrati samt mängder av vid-sidan-om-aktiviteter som slukar resurser. En ökad linjestyrd undervisningspress på lektorerna minskar möjligheterna till kritiskt granskande seminarier. I seminarierummets ställe har vi alltså fått etik- och oredlighetsnämnder. Allt detta motverkar Sveriges möjligheter att bli ”en ledande forskningsnation”.
Ytterligare problem försvårar för forskningen och de är, som nationalekonomen Lars Calmfors konstaterade i en ledare (DN 28/5), politikers ovilja och, på grund av målkonflikter, oförmåga att ta del av forskningens resultat. Samtidigt ställer samma politiker krav på att forskningen ska samverka med det omgivande samhället och förslag ligger att forskningsprojekt som inte explicit kan motivera sin samhällsnytta inte ska tilldelas forskningsstöd.
Vi är idag på väg i motsatt riktning, nämligen mot en toppstyrd politisering och byråkratisering av forskning och undervisning.
För ett par decennier sedan var det självklart för forskare att samverkade med samhället. Det låg i sakens natur. Men, vilket Calmfors konstaterar, dagens meriteringssystem motverkar sådan samverkan. Det som meriteras är nämligen publikationer i internationellt rankade journals. Här granskas artiklarna under så kallade peer-review, ofta anonymt. Artiklarna är ytterst inomvetenskapliga och i princip oläsbara för alla som inte är insatta i ämnet, för vem i det omgivande samhället kan begripa en text, ofta på engelska, i arkeogenetik, nationalekonomi, feministisk teori, teoretisk fysik, eller giogeosfärsdynamik…?
Ett liberalt samhälle kräver en fri, obunden och obekväm forskning och undervisning där det är forskarna och lektorerna som ansvarar för forskning och utbildning. Först då kan samverkan bli naturlig. Vi är idag på väg i motsatt riktning, nämligen mot en toppstyrd politisering och byråkratisering av forskning och undervisning reglerad av etik- och redlighetsnämnder och, paradoxalt nog, mot ett meritsystem som premierar slutenhet.
Johan Hegardt