Det är bra med sänkta kontantinsatser slopade amorteringskrav och ett nytt bolånetak, skriver ingenjören Marko Janicic. Men det bör kompletteras med ett utfasat ränteavdrag – tajmingen kunde inte vara bättre.
Regeringen, med finansmarknadsminister Niklas Wykman (M) i spetsen, presenterade nyligen resultatet från utredningen som skulle granska hushållens skuldsättning och nuvarande bolåneregler. Förslag om sänkt kontantinsats, slopat amorteringskrav och nytt bolånetak stod i fokus.
Förslagen är välkomna och kan hjälpa fler unga och förstagångsköpare att komma in på bostadsmarknaden. Men för att säkerställa att reformerna får avsedd effekt och inte urholkas genom att fortsatt trissa upp bostadspriserna behövs en åtgärd för balansering. Något som kan agera hävstång för den finansiella stabiliteten och säkerställa en jämnare och mer lågmäld prisutveckling – regeringen behöver påbörja utfasningen av ränteavdraget.
Reformen som en gång var menad att gynna bostadsmarknaden har åldrats illa och skapat en skev prissättning.
Ränteavdraget är en skattereduktion som låter privatpersoner dra av 30 procent av sina räntekostnader från skatten. Avdraget infördes för att stimulera bostadsägande efter andra världskriget på 40-talet. I dag har det en annan effekt. I stället för att hjälpa hushållen skapar det ett incitament för ökad skuldsättning, vilket driver upp bostadspriserna i städer som Stockholm, Göteborg och Malmö. Resultatet blir att många unga och låginkomsttagare stängs ute från bostadsmarknaden och tvingas ta dyra blancolån för att finansiera kontantinsatsen.
Reformen som en gång var menad att gynna bostadsmarknaden har åldrats illa och skapat en skev prissättning. Genom att gradvis fasa ut ränteavdraget kan vi motverka dessa problem och påbörja resan mot en sundare marknad som reflekterar verkligheten. En sådan förändring, tillsammans med utredningens förslag, skulle minska hushållens beroende av belåning och bidra till stabilare bostadspriser, vilket gör det enklare för fler att äga sin bostad.
I sin nuvarande form fungerar ränteavdraget som en skattesubvention för de mest välbeställda hushållen, som ofta har stora bolån. Det är de med högst inkomster och de dyraste bostäderna som får mest tillbaka. Samtidigt står de hushåll som har det tuffast utanför förmånen. Detta är orättvist och cementerar ekonomiska klyftor. Staten förlorar årligen cirka 30 miljarder kronor på ränteavdraget. Pengar som istället kan användas för investeringar i välfärd, skola och kollektivtrafik – satsningar som gynnar hela samhället och stärker den sociala rörligheten.
Den svenska amorteringskulturen nämns ibland som ett föregångsexempel utomlands. Huruvida denna kultur beror på de regelstyrda amorteringskraven eller hushållens minne från 90-talskrisen är något man kan spekulera vilt kring. Men vi vet med säkerhet att hushållens skuldsättning har ökat, parallellt med att räntan har sjunkit och bostadspriserna stigit. När räntan sjunker bör statens kostnad för ränteavdraget rimligen sjunka, men eftersom antalet personer som äger sin bostad inte är statiskt (utan ökar stadigt) har kostnaden ändå vuxit. Oavsett vad svenskarnas amorteringskultur beror på vet vi med all säkerhet att hushållen följer och agerar utifrån ränteläget. Därför borde rimligen avskaffandet av ränterelaterade subventioner, i detta fall ränteavdraget, vara en främjande åtgärd för att fortsatt upprätthålla en god amorteringskultur.
Det kan tyckas olägligt att fasa ut ränteavdraget när räntorna är höga, men faktum är att tajmingen är perfekt.
En liberal debattör skulle dessutom kunna hävda att avskaffandet av subventioner bör prioriteras över nya regelstyrda krav, eftersom detta skulle ge hushållen mer frihet att själva bestämma över sin ekonomi, samtidigt som de naturliga incitamenten för amortering förblir intakta.
Det kan tyckas olägligt att fasa ut ränteavdraget när räntorna är höga, men faktum är att tajmingen är perfekt. Med sjunkande räntor framöver, slopat amorteringskrav och en större försiktighet hos riksbanken, så har hushållen en större möjlighet att planera och anpassa sig till förändringen. En gradvis nedtrappning under, exempelvis, sex år skulle ge hushållen tid att anpassa sin ekonomi och minska sin skuldsättning. Enligt en rapport från FI uppskattas andelen hushåll med underskott i KALP-beräkningen (kvar-att-leva-beräkningen, som många långivare använder vi kreditbedömning) öka med enbart 0,3 procentenheter om man omedelbart sänkte ränteavdraget till 20 procent. I samma rapport föreslås att de ökade statliga intäkterna vid en avtrappning av ränteavdraget skulle kunna användas för att stötta de hushåll som påverkas mest.
Med kombinationen av utredningens förslag om lättade lånekrav och nytt bolånetak med en successiv avveckling av ränteavdraget kan vi uppnå en mer hållbar bostadsmarknad som möjliggör för fler unga att äga sin bostad. Det är dags att sätta Sveriges ekonomiska stabilitet i fokus och sluta subventionera högt belånade hushåll. Jag uppmanar regeringen att visa mod och ta det avgörande steget mot en långsiktig reform. Låt oss börja fasa ut ränteavdraget nu och därmed skapa en stabilare och mer rättvis bostadsmarknad för framtiden.
Marko Janicic
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!