Debatt

Svenska liberaler måste börja bry sig om ekonomisk jämlikhet igen

Text: Hanna Deák

Hanna Deák är vice ordförande LUF Uppsala. Foto: Erika Apéll

 

Jämlikhetskommissionen lämnade i början av augusti över sitt betänkande till regeringen. Stora delar av innehållet har av många liberaler reflexmässigt avfärdats som socialistisk politik, ofta med trötta plattityder som tagna från en skolkampanj av MUF: “ansträngning måste löna sig”, ”det viktiga är lika möjligheter inte lika utfall”.

Kanske är det den socialdemokratiska hegemonin som har fått liberaler att se varje förslag för ökad ekonomisk jämlikhet som ett första steg mot löntagarfonder, eller alla Timbrosponsrade exemplar av Anarki stat och utopi som gjort att svenska liberaler har tappat sitt ideologiska fotfäste. Oavsett orsak är de liberala reaktionerna på jämlikhetskommissionens betänkande inte särskilt imponerande, rent av idéfattiga. 

Det är hög tid för svenska liberaler att börja bry sig om ekonomisk jämlikhet igen. Flera av de förslag som presenteras av jämlikhetskommissionen förtjänar liberal omfamning, i stället har betänkandet avfärdats med argument som inte bara är empiriskt felaktiga utan även går emot grundläggande liberala principer. 

Det första empiriskt felaktiga argumentet som har förts fram i debatten är att ekonomisk jämlikhet skulle vara dåligt för ekonomin. Skräckprofetior varnar för hur Sveriges stora företag kommer att lämna landet efter höjda kapital-, fastighets- och arvsskatter. Det hävdas att så länge de som har det sämst ställt får det bättre är ojämlikhet inget problem och som Nyamko Sabuni argumenterade för i Aktuellt: att den enda klyftan som behöver bekämpas är den mellan de som har ett jobb och de som inte har det.

Sanningen är dock en annan: Både ekonomin och de som har det sämst ställt skulle gynnas av ökad ekonomisk jämlikhet. Ekonomisk jämlikhet leder faktiskt till högre tillväxt, enligt den italienske ekonomen Federico Cingano. I ett så kallat Working Paper författat åt den internationella organisationen OECD uppskattar Cingano att Sveriges tillväxt hade varit mer än 20 procent högre åren 1990-2010, om det inte vore för den extremt snabbt ökande ojämlikheten åren 1985-2005. Detta beror dels på att en hög koncentration av inkomster och förmögenheter leder till svag total efterfrågan i ekonomin, då låginkomsttagare spenderar en större andel av sin inkomst än de allra rikaste. Men tillväxten hämmas framförallt av att människor i samhällets bottenskikt inte ges möjlighet att leva upp till sin fulla mänskliga potential, i brist på resurser och investeringar i deras humankapital. 

Även liberaler måste inse att lika möjligheter och lika utfall inte står i kontrast till varandra utan är starkt sammanvävda. För den liberalt sinnade rör det sig givetvis inte om en total jämlikhet där alla inkomstskillnader är utraderade, utan snarare om att nå insikt om att en alltför stor och växande ekonomisk ojämlikhet får skadliga konsekvenser för både individ och samhälle och därför bör motarbetas.

Den som på allvar är för liberala principer om lika möjlighet för individen når bara halvvägs av att fokusera på institutionella åtgärder, som att förstatliga skolan. Nationalekonomen Alan Kreugers Gatsbykurva visar till exempel en stark korrelation mellan ekonomisk jämlikhet och social rörlighet. Att högre ojämlikhet skulle sporra fler till klassresor är en myt, den sociala rörligheten för barn från fattiga familjer är lägre i länder med högre ojämlikhet.

Materiella villkor hos barn och deras föräldrar har stor betydelse för deras möjligheter att forma sitt liv och lyckas som ekonomiska individer. Om livet präglas av ohälsa och ekonomisk oro blir det svårare att göra bra ifrån sig i skolan eller hjälpa sina barn med läxor. Dessutom ger ekonomiska tillgångar större möjlighet till risktagande, som att kunna flytta till jobb och studier eller starta upp företag. Ojämlika utfall är således självförstärkande över generationerna och hänger därför också ihop med ojämlika förutsättningar. 

Viktigast är ändå att inse att jämlikhet är, eller i alla fall borde vara, ett centralt koncept i den liberala ideologin. Rawls okunnighetens slöja är ett känt tankeexperiment som motiverar denna hållning, men den som bäst formulerar varför liberalism bör bygga på jämlikhet är den amerikanske filosofen Ronald Dworkin. Dworkin betonar vikten av att finna en balans mellan individuellt ansvar för de egna livsvalen och att motverka att faktorer som kön eller hudfärg påverkar ens chanser att leva ett meningsfullt liv. En liberal fördelningspolitik bör således vara känslig för människors ambitioner, som när någon prioriterar arbete framför fritid, men måste också vara okänslig för omständigheter individen inte kan rå för. En moraliskt jämlik individ kan inte hållas ansvarig för orättvisa maktförhållanden på arbetsmarknaden, de egna föräldrarnas ekonomiska situation eller om man föds med ett handikapp. 

En stor del av den ekonomiska ojämlikheten vi ser i Sverige i dag kan inte påstås härleda från skillnader i ambition eller livsval, en högre grad av omfördelning än dagens nivåer vore därför önskvärt. De som kritiserar jämlikhetskommissionens betänkande menar att ansträngning bör löna sig, när hårt arbete i själva verket lönar sig allt mindre.

Ärvda tillgångar spelar allt större roll för att kunna hävda sig i dagens ekonomi. Vårt nuvarande skattesystem gynnar de inkomsttagare som lever på avkastning av sitt kapital, framför vanliga lönearbetare. Stigande priser på en bostadsmarknad underblåst av ränteavdrag och minimal fastighetsskatt gör dig rikare än vad arbete någonsin skulle gjort. Ojämlika maktförhållanden på arbetsmarknaden har förstärkts till följd av monopolställningar och nätverkseffekter. Lägg där till förkastliga arbetsvillkor i gig-ekonomin och en urholkad sjukförsäkring.

Detta är förhållanden som återspeglas i statistiken. Andelen svenskar med låg ekonomisk standard (inkomst mindre än 60 procent av medianinkomsten i riket) har ökat från 7,3 procent 1991 till anmärkningsvärda 14,9 procent 2017. Det finns naturligtvis komplexa och ofta globala ekonomiska skeenden som påverkar denna utveckling, men att utvecklingen skulle vara ett resultat av liberal rättvisa är svårmotiverat.

Liberaler måste kunna förhålla sig till två jämlikhetsproblem samtidigt. Givetvis är det viktigt att utanförskap bryts och att fler kommer i arbete men det gör inte att vi kan ignorera villkoren dessa arbeten har eller andra ojämlikheter i samhället. Ekonomisk utveckling bör inte bara komma några få till dels, löntagares löner måste öka i takt med produktiviteten och prisökningar. Skattesystemet bör harmoniseras så att inte det ägda boendet och kapital favoriseras. Orättvisa arbetsvillkor måste bekämpas. Oturen att drabbas av sjukdom i livet ska inte omöjliggöra ett värdigt liv. Lösningarna är långt ifrån enkla men en bra början är att liberaler åtminstone erkänner behovet av ökad jämlikhet, även ekonomisk sådan. Det skulle gynna både ekonomin och den livsavgörande sociala rättvisan. 

Hanna Deák är vice ordförande för LUF Uppsala och studerar pol.kand vid Uppsala universitet.

Fler artiklar av Hanna Deák

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr