Skip to content
Ebba Busch öppnar upp för ett statligt budgetunderskott om 0,5 procent per år. Foto: Sweden 2023 EU, CC BY-NC 2.0 via Flickr.
Ebba Busch öppnar upp för ett statligt budgetunderskott om 0,5 procent per år. Foto: Sweden 2023 EU, CC BY-NC 2.0 via Flickr.
Debatt | finanspolitik

Därför har Ebba Busch fel om det finanspolitiska ramverkets framtid

Långtidsutredningen föreslår att försvaga det finanspolitiska ramverket. Ekonomen Hannes Berggren skriver att det är olyckligt att Ebba Busch öppnar upp för ett större statligt budgetunderskott, och föreslår i stället att ramverket förstärks med ett investeringsmål.

Ett försök att beskriva demokratiskt beslutsfattande i termer av infrastruktur skulle kunna börja med liknelsen av en väg där ett fordon susar fram. Fordonet som framförs är samhället. Bakom ratten sitter regeringen och kör, medan väljarkåren sitter i baksätet redo att byta ut chauffören om de hittar en mer lämplig kandidat. Målet är att hela tiden komma framåt, helst så snabbt som möjligt, samtidigt som fordonet inte hamnar i diket. Ibland instruerar passagerarna föraren att ligga mer i vänsterfilen, andra gånger mer i högerfilen. Väljer de fel fil går det onödigt långsamt – och ibland kanske de till och med tvingas stanna ett tag för att kolla kartan.

För att undvika de värsta dikena har vägräcken satts upp. Sådana brukar i politiken kallas institutioner och inkluderar en rad principer, regler och ramverk. Ett sådant vägräcke som hållit Sverige borta från diken i cirka 30 år – även när man kört på de mest skakiga vägar – är det finanspolitiska ramverket.

För att undvika de värsta dikena har vägräcken satts upp. Sådana brukar i politiken kallas institutioner och inkluderar en rad principer, regler och ramverk

Det finanspolitiska ramverket uppkom efter en av Sveriges värsta dikeskörningar: 90-talskrisen. Den kom som ett resultat av att ekonomin och statens finanser misskötts i decennier och tog sig uttryck i hög arbetslöshet, skyhöga räntor, en enorm statsskuld och ett förverkat förtroende hos investerare. Eftersom man identifierade bristen på finanspolitisk disciplin som en bov i dramat inrättades en rad enkla regler. Till exempel att inte spendera mer pengar än man får in (budgettaket för staten och balansmålet för kommuner och regioner), att staten bör försöka betala tillbaka på sina lån (överskottsmålet) och att hålla skulden låg eftersom stora utgifter tenderar att behövas i dåliga tider (skuldankaret). Dessutom ska budgeten skötas på ett transparent sätt och vara föremål för extern uppföljning, två principer som hjälper väljarna att ta informerade beslut om vilken politik de vill se.

Ramverket hjälpte Sverige att komma tillbaka på banan efter 90-talskrisen och tillät landet att cruisa genom såväl finanskrisen som pandemin relativt bekvämt. Dessutom är statsskulden redan tillbaka under ramverkets mål om 35 procent av bnp, vilket betyder att Sveriges statsfinanser står redo för det som väntar runt nästa kurva.

Länder som saknat den budgetdisciplin som det finanspolitiska ramverket givit Sverige har haft en mindre trevlig åktur.

Länder som saknat den budgetdisciplin som det finanspolitiska ramverket givit Sverige har haft en mindre trevlig åktur. Finanskrisen slog hårt mot flera andra länder. I till exempel Grekland har man tillåtit skulderna eskalera i årtionden och i Frankrike har statsskulden sedan 90-talet utvecklats från knappt 60 procent till över 100 procent av bnp. Landet står därför svagt för kommande kriser, vilket är speciellt farligt i dagens turbulenta tider. I Storbritannien förbrukade Liz Truss marknadens förtroende genom att föreslå lånefinansierade skattesänkningar och fick därför se sin tid som statsminister vara kortlivad.

Ett annat värde av det finanspolitiska ramverket är att politikens reformer i huvudsak måste finansieras direkt, vilket betyder att väljarna kan väga valfläsk mot de skattehöjningar som löftena kostar. Den som ändå tvivlar på värdet av ramverk kan jämföra med den privata skuldsättningen i Sverige, där politiken inte vägleds av motsvarande maxtak som för offentlig skuldsättning. De svenska hushållens skulder uppgår till 96 procent av bnp, vilket gör svenskarna till ett av de högst belånade folket i EU. Den höga skuldsättningen har med räntehöjningarna blivit allt mer kännbar för svenskarna. Samtidigt har regeringen fortfarande inte hanterat den dysfunktionella bostadsmarknad som driver på svenskarnas skuldsättning. I stället fortsätter politiken att driva på skuldsättningen med ränteavdraget, som även subventionerat de mer riskfyllda blancolånen.

De svenska hushållens skulder uppgår till 96 procent av BNP, vilket gör svenskarna till ett av de högst belånade folket i EU.

Därför är det mycket olyckligt att långtidsutredningen, som bland annat undersökt det finanspolitiska ramverkets framtid, föreslagit att försvaga det. Bland annat föreslår utredningen att öka den offentliga bruttoskulden till 40–50 procent, vilket skulle minska Sveriges ekonomiska motståndskraft. Ännu mer olyckligt blev det när Ebba Busch öppnade för att staten ska gå med underskott om 0,5 procent per år i 25 år. Energi- och näringsministern rättfärdigade sitt föreslagna avsteg från budgetdisciplinen med att det kan frigöra cirka 50 miljarder i reformutrymme årligen, pengar som behövs för investeringar i såväl infrastruktur som försvar.

Det stämmer att sådana investeringar behövs, men det är inte finanspolitiska ramverkets fel att regeringar under många år valt att försaka infrastrukturen och försvaret. Därför skulle inte heller en ökad statsskuld betyda att regeringar automatiskt blev bättre på att prioritera investeringar i de områdena. Till exempel är Danmarks statsskuld som andel av bnp lägre än Sveriges, samtidigt som den danska infrastrukturen rankas högre än Sveriges i World Economic Forums globala konkurrenskraftsrapport. Infrastrukturen i Grekland, som har EU:s högsta statsskuld, rankas däremot lägre än Sveriges. 

Till exempel är Danmarks statsskuld som andel av bnp lägre än Sveriges, samtidigt som den danska infrastrukturen rankas högre än Sveriges i World Economic Forums globala konkurrenskraftsrapport.

I stället beror kvaliteten på infrastrukturen på politikens förmåga att välja. I Sverige har regeringen valt att staten i år ska ge cirka 167 miljarder kronor i bidrag till kommuner och regioner, inom ramen för det så kallade kommunala utjämningssystemet. Bidragen är i grunden till för att täcka underskott i kommuner och regioner som inte klarar att utföra sina uppdrag med den egna skattebasen. En flitig mottagare är Malmö, som bland annat valt att använda skattepengar till att anställa en kommunal skateboardsamordnare. Förra året tilldelades staden drygt 6 miljarder kronor genom utjämningssystemet, varav cirka 80 procent bestod av statliga bidrag. 

Under ekonomiskt utmanande år brukar dessutom regeringen skjuta till extra bidrag, utöver det dryga hundratal miljarder som vanligtvis går till kommuner och regioner. De extra bidragen brukar ofta benämnas som ”välfärdsmiljarder” i den politiska debatten och går till kommuner och regioner som misslyckats med sina kärnuppdrag i välfärden. Utöver de statliga bidragen finns en trend bland svenska medborgare och företag att själva betala för sjukvårdsförsäkring, läxhjälp och väktartjänster i takt med att det offentliga misslyckas med sina viktigaste uppgifter. Samtidigt möter samma medborgare och företag ett av världens högsta skattetryck, en infrastruktur som lämnar mycket att önska och ett försvar som inte är byggt för dagens hot.

Sverige har ett politiskt landskap där båda sidor av politiken innehåller partier som vill höja de offentliga utgifterna medan andra partier vill se skattesänkningar.

Ebba Buschs slutsats är därmed felaktig. Det finanspolitiska ramverket är av tre skäl faktiskt extra viktigt i dagens värld.

För det första är det geopolitiskt turbulenta tider och en stark ekonomi bidrar till en stats resiliens. För det andra råder ekonomiskt utmanande tider och marknaden skulle sannolikt reagera negativt om ett litet land med hög privat skuldsättning, skvalpvaluta och besvikande tillväxt också valde att försvaga sina starka statsfinanser. För det tredje har Sverige ett politiskt landskap där båda sidor av politiken innehåller partier som vill höja de offentliga utgifterna medan andra partier vill se skattesänkningar. Med andra ord, koalitioner som är som gjorda för att driva på den offentliga skuldsättningen om ramverket försvagas.

Därför måste det finanspolitiska ramverket värnas i sin nuvarande form, där även överskottsmålet behålls. Det är viktigt eftersom att politiska tillkortakommanden betyder att det nu låga överskottsmålet i praktiken leder till balans och ett balansmål skulle därför i praktiken innebära underskott. 

För att bemöta Sveriges investeringsbehov bör istället andra verktyg övervägas. Till exempel kunde det finanspolitiska ramverket förstärkas med ett investeringsmål. Ett sådant mål skulle tvinga regeringen att årligen investera en fastställd procentuell miniminivå av bnp i infrastruktur. Förslagsvis skulle även den förpliktelse om försvarsutgifter som kommer med Natomedlemskapet skrivas in i investeringsmålet. Det skulle hjälpa Sveriges politiker att varje år göra de nödvändiga investeringar som behövs för landets framtida infrastruktur och säkerhet.

Ett sådant mål skulle tvinga regeringen att årligen investera en fastställd procentuell miniminivå av bnp i infrastruktur.

Det finns risker med den typ av öronmärkning av utgifter som investeringsmålet skulle innebära. Till exempel separerar det utgifter från underliggande behov och storleken på befintliga resurser. Därför kan det leda till att investeringar med lågt samhällsvärde genomförs på bekostnad av skattebetalarna, som annars kunde ha investerat sina pengar bättre. 

Sådana risker ska däremot vägas mot riskerna med att kraftigt öka den svenska statsskulden, speciellt med tanke på den kravlöshet som exempelvis det kommunala utjämningssystemet skapar för offentlig konsumtion. Dessutom bör riskerna med ett investeringsmål vägas mot de problem som uppstår av otillräckliga investeringar, en tendens som beror på att offentlig konsumtion gör större nytta för valresultatet än avsättningar med avkastning i framtiden. 

Sammantaget skulle det finnas starka fördelar med att värna det finanspolitiska ramverket och stärka det med ett investeringsmål. Till exempel skulle regeringar tvingas att finansiera sina utgifter istället för att stjäla från framtida generationer – vare sig stölden sker genom ökade lån eller minskade investeringar. Medborgarna skulle i sin tur kunna lita på att tågen går och Sverige består även i framtiden.

Hannes Berggren

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

90-talsreformer kan inte rädda oss från kris igen

Lars Calmfors: Starkare argument för euron i dag än tidigare