Där förstår jag varför postmodern konst känns meningslös

Varför längtar folk efter den mystiska romantiken och måste vi leva i postmodernismens eviga dekonstruktion? En utställning om tysk expressionism sätter igång Max Hjelms längtan efter modernism.

En grupp unga samlas. De vill bryta upp med dåtidens och samtidens tråkiga konst och förlegade ideal. Hitta ett nytt uttryckssätt för framtiden. Och bli framgångsrika på kuppen. Det är historien om konstnärsgruppen Brückes (1905–1913) tillkomst, som just nu äras med en utställning i Stockholm – ”Tysk expressionism”.

Ändra några detaljer i beskrivningen om gruppen och det gäller lika väl för utställningen om surrealism som ligger vägg i vägg. När vi går förbi viskar en guide ”schhh, hör ni hur det bubblar där inne?” till 20 barn. En bubblande kvadrat av lera möter besökaren. Det är kul därinne, men vi vänder och går tillbaka till tyskarna.

Platsen är alltså Stockholms MoMA, museet med Leninmonumentet: Moderna Museet, som det också kallas. Jag och min flickvän är där för ett återbesök på utställningen ”Tysk expressionism”. För att ta oss hit korsade vi ett av snö och sol glittrande Stockholm. Utanför Nationalmuseum ringlade av någon anledning en lång kö.

Det har varit som ett sug, som första ölen efter en vit januari. Ett outtömligt begär efter modernism.

Varför ville jag tillbaka till just den här utställningen? Visst, bilderna är snygga. Men det är något annat som grott i mig. Det har varit som ett sug, som första ölen efter en vit januari. Ett outtömligt begär efter modernism.

De tyska medelklassungdomarna som började kalla sig för ”Brücke” mejslade fram en egen stil. De skapade ett manifest som vände sig till ”var och en som på ett omedelbart och oförfalskat sätt återger det som driver honom till att skapa”, de ställde sig med unga som ”bär på framtiden” och mot de ”väletablerade äldre krafterna”. Gruppen jobbade kollektivt och för något. De gick från van Gogh- och Munch-inspiration till att karva fram sin egen stil i trä och breda fält av starka färger.

En snygg ordningsvakt i slips och långt blont hår vaktar utställningen. Det mest uppseendeväckande en människa gör därinne är sonen som sitter farligt snett på den bärbara besökspallen då pappan vill fota honom. Sonen försöker se cool ut. Som ofta med självsäkra tonåringar så lyckas det, på något sätt.

Jag går sakta genom utställningsrummet. De här målningarna fyllda av stark färg i stora block vill någonting som kräver min uppmärksamhet. Ernst Ludwig Kirchners arbeten i ljus- och mörkgrönt ropar hela tiden både illamående och lugn. De hårt kontrastrika träsnitten ger en direkthet som påminner om film noir. Erich Heckels groddrottning hemsöker mig, Karl-Schmidt-Rottluffs bondgårdar ser ut som leksaker. En evig radda av nakna kroppar och färgglada landskapsmålningar. Känslan av en svunnen modernitet och smuts, av förvirringen mellan stad och land.

Inriktningarna hos Brückekollektivet är nästan karikatyriskt tydliga, vilket förstås har en god poäng när man försöker skapa en identitet.

Och uppmärksamhet, det fick de. De var framåtsyftande, de var uppseendeväckande. En poster där det kvinnliga könet kunde anas nekas tillstånd av polisen. Kanske ville de provocera. Men provokationen kom inte ensamt förpackad. Brücke använde sig av en klassiskt tysk teknik med träsnitt, de målade landskapsmålningar, de inspirerades av konstnärer som kom före dem. Ändå sågs gruppen efter det nazistiska maktövertagandet som entartete kunst – urartad konst. Det estetiska gick inte att acceptera.

Det här saknar jag med modernismen. Visst var det nedbrytande, men inte ett totalt avståndstagande av de som kommit innan. Och medan de bröt ned något försökte de bygga upp en ny förståelse för människan, hennes liv och konsten.

Nytänkande, framstegskämpande, sökande efter svar på människans belägenhet i den evigt föränderliga nya civilisationen. En tro på att man genom sina manifest, konstverk och nakenteatrar kan förändra världen. Naivt, absolut. Och varför inte?

Inspiration av detta skulle göra gott i samtiden.

Vi kan i dag allt om att problematisera, att plocka i sär och granska makt. Vi har dekonstruerat romanen, jaget, utställningsrummet. Men vad bygger det upp?

Vi kan i dag allt om att problematisera, att plocka i sär och granska makt. Vi har dekonstruerat romanen, jaget, utställningsrummet. Men vad bygger det upp? Den som kan sin Hannah Arendt vet att revolution kräver att något nytt skapas efter att ha rivit det gamla.* 

Därutöver tror jag att vi är på väg bort från den långa tid vi har genomlevt där det estetiska inte får tala för sig självt. Jag är trött på alla dessa konstnärer som inte förstår att yta också är innehåll – 2025 vill jag inte behöva se ett enda till konstverk där teorin bakom behöver förklaras för att man ska förstå det. Jag vill ha ungdomliga konstnärer som skapar uppror i offentligheten, inte genom politik, utan för att deras konst anses vara så ful (På utställningen påpekas att en recensent inte bara skrev att det Brückekollektivet ställt ut var ”Oöverträffat fult” utan också: ”Sedan kommer vi till ett litet rum där några av verken skulle kunna vara uthärdliga om man stod långt, långt bort från dem – eller om man passerade dem i ett expresståg.”).

När vi går hem från Skeppsholmen har det blivit kallare, mörkt, och kön från Nationalmuseum är inte längre kvar. Kanske köade de förut för den fina utställningen om romantiken. 2024 avrundades med en kulturdebatt om den tidsperioden. Hur töntigt det än är får få saker mig att tappa andan som djupet i romantiska landskapsmålningar. Men jag lämnar det gärna där. I debatten har det sagt att vi behöver ta efter romantikens förkastande av saker som förnuft, framstegstro och modernitet. Jag kan inte hjälpa att tänka att det ju är precis tvärtom!

Dessa nostalgiker borde ta bron över till Brücke. Gå in på Moderna och dess pågående två utställningar om modernistiska inriktningar, eller varför inte den breda svenska modernism-utställningen Rosa segel?

Modernismens konstnärer visade att det gick att bryta med samtiden utan att som romantikerna, eller postmodernisterna, förkasta hela civilisationens grundpelare. Modernisternas är ett mer spännande credo. Ett slaktande av gudar på ett sätt som inte behöver vara töntigt punk, om man vill.

Vi bestämmer oss för att ta tunnelbanan hem i kylan. Museet, turisterna med lila hår och regnbågsbyxor eller svart polo och höga Dr Martens, museibutiken med hundra böcker om att lyfta fram de osynliggjorda i konsthistorien har satt spår i diskussionen. Till slut suckar min tjej och konstaterar: ”Hur länge ska vi behöva vara i postmodernismen?”

Max Hjelm

* Den som inte kan sin Hannah Arendt kommer få läsa en text av henne i nästa nummer av Liberal Debatt.

Prenumerera här senast 5 februari för att få hem ett helt nummer av Liberal Debatt om Tyskland!