En 90-talsbok om Münchens technoscen i nyöversättning är en tydlig blinkning till sommarens största poptrend. Max Hjelm undrar om både litteraturen och ravekulturen behöver kommersialism.
I Rainald Goetz bok Rave – en berättelse (1998, svensk översättning 2024) slås det plötsligt fast: ”Det skräckinjagande med droger är, för att vara helt ärlig, egentligen nästan allt.”
Och visst, men vad är det mest spännande med droger?
Människans ständiga kamp med berusningsmedel och kulturens eviga fascination för dem svarar, även på den frågan: egentligen nästan allt.
I Rave följer läsaren ett sammelsurium av mer eller mindre dekadenta nattliga utsvävningar under 90-talet, främst genom Münchens technoscen. ”Nej, vi slutar inte att leva så här”, bestämmer berättaren i bokens sista mening.
Vi pratade om drogkulturen i Berlin, som man gör när man träffar någon från Berlin.
Översättningen övertygar. Fester, drogslang och ungdomsliv brukar annars bli töntigt när det ska översättas genom tid och rum, i Rave känns det naturligt, avdomnat coolt även på svenska. För transparensens skull – jag blev intresserad av boken då jag för ett par veckor sedan konverserade med översättaren Mats O. Svensson i Warszawa under en mindre dekadent ölkväll. Vi pratade om drogkulturen i Berlin, som man gör när man träffar någon från Berlin. Våren 2024 blev ju just Berlins technoscen ett världsarv. Den glada känslan höll väl sig några månader, men i höstas rapporterades om hur många av de viktigaste klubbarna i Berlin sedan Tysklands återförening stod inför att stänga på grund av ekonomiska problem.
Rave är uppdelad i tre delar, och saktar ned något efter del ett, vilket boken inte tjänar på. Samtidigt är det först då som blicken på det festande livet börjar preciseras i text, så det är värt att ta sig hela vägen (bara 261 sidor) även om man fattat grejen redan efter de första sidorna. Dessutom är det för det mesta hysteriskt roligt. Det är egentligen konstigt att boken inte översatts tidigare. Goetz är en ordentligt prisad författare i hemlandet, men det säger väl något om vårt intresse av tysk litteratur i allmänhet.
Att utgivningen görs av förlaget it-lit, och ser ut som den gör, är dock inte förvånande. It-lit satsar på att släppa snygga böcker, produkter man vill köpa såväl innehåll som yta av. De kan uppenbarligen sminka en gris, något de gjorde med det sexiga, läderliknande omslaget till Ultraromance (2024), en ofärdig effektsökande bok skriven av paret med det hemska författarnamnet ”Double Lindahl”. Att ge ut Rave är dock inte pärlor åt svin – boken är riktigt bra – men väl ett sätt att försöka kapitalisera på en trend. Utgivningen är en tydlig blinkning till Charli XCX totallyckade pr-arbete med hyperpop-albumet Brat som ekat genom sommarens sociala medier och amerikanska valet (Kamala is Brat). Det är ett bra val, albumets nihilistiska omfamnande av kokain, fest och kändisskap dryper av nostalgi, precis som Rave redan då den gavs ut 1998, och som den kan läsas i dag.
Utgivningen är en tydlig blinkning till Charli XCX totallyckade pr-arbete med hyperpop-albumet Brat.
Kanske kan man finna ett hopp i det? Litteraturens död är förestående, sägs det. Rave-scenen likaså. Här kommer ett litet förlag och försöker inte bara ge ut en bok utan faktiskt sälja den också, genom att följa fartvinden från popmusik som återigen vågar existera utan ursäkter. Samtidigt är det ju en helt annan sak än technoscenen var då, det förstår man ju när man läser. I dag är det mer (förlåt för användningen av detta slitna ord) performativt, mer polerat. På videor från Charli XCX fester syns femton mobilkameror som spelar in allt som händer. Som Goetz skriver: ”Ja, så är det. Och varför inte.”
Max Hjelm
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!
ROMAN
Rainald Goetz
Rave
Översättning: Mats O. Svensson
it-lit
261 s.
Och årets album enligt Billboard och Rolling Stone…