Turkiet har på senare tid agerat bromskloss för Sveriges NATO-process och verkar långt från EU-medlemskap. Leonard Bektas spenderade tre månader i landet och fann en mer komplicerad verklighet.
2023 var Turkiet landet på alla svenskars läppar. En utdragen NATO-process och ett valresultat i favör för Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan och hans parti AKP gjorde att många blickar vändes mot landet i sydöst. Sannolikheterna för ett turkiskt EU-medlemskap såg ut att minska. Men det är inte hela sanningen. Blickar man ut över de progressiva Europa-nära metropolerna İstanbul och İzmir i väst, och de konservativa levantinska städerna Gaziantep och Şanlıurfa i sydöst, ges bilden av ett land som upplevs delat och enat på samma gång.
Det som skiljer denna persondyrkan från andra länder är att den inte är påtvingad.
Efter att ha bott i landet i dryga 3 månader har jag insett att det finns en sak som står utanför den politiska höger-vänster-skalan i Turkiet: Nationalism. Republikens grundare, Mustafa Kemal Atatürk, har närmast gudastatus och bilder på honom hänger i städernas alla hörn. Det som skiljer denna persondyrkan från andra länder är att den inte är påtvingad. Den har skapats och bibehållits av folket.

Med detta sagt så är de kulturella skillnaderna mellan öst och väst påtagliga. İstanbuls hipsterområden Cihangir och Kadıköy kryllar av fik, barer och restauranger, på vilka jag ofta spenderade eftermiddagarna. När folk får frågan varför de vistas i där svarar de ofta att de inte känner sig dömda och att folk kan leva ungefär som de vill. Detta kan såklart inte sägas om alla kvarter i İstanbul men är påtagligt i flera delar av staden.
Uttrycket han använde var “kuzu kuzu” vilket refererar till hur fåren följer sin herde blint, hela vägen till slakthuset.
Detsamma kan inte sägas om andra delar av landet. Städer i inre Anatolien, framförallt Konya, är traditionellt sett religiöst konservativa. På dessa platser säljs alkohol mer sällan och befolkningen tenderar att stötta Erdoğan. När jag under min tid i landet pratade med en taxichaufför i staden Mardin nära syriska gränsen nämnde han hur Erdoğans väljarbas följer partiets pekpinne utan minsta motsättning. Uttrycket han använde var “kuzu kuzu” vilket refererar till hur fåren följer sin herde blint, hela vägen till slakthuset. Detta är smått träffande eftersom följarna verkar följa med honom ned för ruinens brant.
Även om nationalismen agerar som en bindande faktor över stora delar så är landet delat mellan de mer progressiva och sekulära kemalisterna och Erdoğans följare. Till detta finns såklart också kurderna, en väljargrupp som de två andra tvingas tävla om. Historiskt sett så har stora delar av de kurdiska majoritetsregionerna röstat på Erdoğan på grund av betoningen på islam, men detta har också börjat ändras. I senaste valet, 2023, så röstade många av städerna i sydöst på Atatürks parti, CHP, efter uppmaning från den illegitimt fängslade partiledaren för “kurdiska” DEM Partisi, Selahattin Demirtaş.
Det turkiska politiska och kulturella landskapet är på så sätt speciellt och komplext. Det vore orättvist att koka ner Turkiet till ett land som går baklänges. Turkiet må ha en halva som strävar bort från Europa, men har likväl en halva som strävar efter att söka sig närmare Bryssel. Detta blev för mig tydligt vid 03-tiden efter en blöt utekväll på en av Beyoğlus nattklubbar när en turk i 25-årsåldern vände sig till mig och utbrast “Vi älskar Europa!”.
Leonard Bektas
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!