Sverige har ansökt om medlemskap i Nato, som är en försvarsallians där det auktoritära Turkiet ingår. Ansökningsprocessen gick fort och utan att förankras hos folket. Hur borde en liberal förhålla sig till ett svenskt Natomedlemskap? Johannes Johansson är kluven, men har kommit fram till ett svar.
Strax efter Rysslands invasion av Ukraina fattade riksdagen snabbt beslut om att ansöka om medlemskap i Nato. Detta resulterade i direkt motstånd från det auktoritära Turkiet – det svenska medlemskapet skulle inte godkännas utan eftergifter. Efter månadslånga förhandlingar har nu en kompromiss uppnåtts, där Sverige mot löften att inte stödja PYD och dess väpnade gren YPG samt Gülenrörelsen kommer släppas in i försvarsgemenskapen.
Att denna historiska utrikespolitiska kovändning skedde utan vare sig folkomröstning eller mellanliggande riksdagsval är ur en demokratisk ståndpunkt högst diskutabelt. Icke desto mindre är det ur ett svenskt perspektiv nödvändigt att på den internationella arenan stå upp för de liberala värderingar som skiljer oss från resten av världen.
Parallellt med att autokratier i allt högre utsträckning försöker få sin vilja igenom med våld har även något som kan liknas vid ett globalt kulturkrig ägt rum, där liberalismen associeras med misslyckad invandring, försummande av självbestämmande och ekonomisk ojämlikhet. Det här är någonting som har påverkat hela västvärlden till att alltmer ifrågasätta liberalismen.
Till exempel har Ungern och Polen – länder som efter Sovjetunionens kollaps demokratiserats och blivit medlemmar av Nato och Europeiska unionen – kommit att röra sig i alltmer auktoritär och antiliberal riktning. Den populistiska antiliberalismen har kommit att genomsyra västvärldens demokratier i en allt högre grad, med en ökande skepsis gentemot internationellt samarbete och liberala värderingar. Motreaktionen kom däremot att åtminstone tillfälligt hamna i skymundan i samband med Rysslands anfallskrig av Ukraina.
Även om opinionsundersökningar visade ett starkt stöd för riksdagens beslut, är det problematiskt att Sveriges långa historia av att använda rådgivande folkomröstningar vid större beslut åsidosattes.
Världen kan grovt förenklat sägas vara uppdelad i två läger – liberala demokratier och antiliberala autokratier. Medborgare av liberala demokratier har friheten att rösta på det parti de själva sympatiserar med, att få sin sak rättvist prövad i domstol, att offentligt yttra sin åsikt och att öppet tillbe den Gud de tror på. Så är inte fallet i de antiliberala autokratierna. De senare visar heller inga som helst förbehåll för att med våld få sina auktoritära agendor igenom, vilket blev tydligt när ryska trupper beordrades att krossa den aspirerande demokratin Ukraina.
I en situation som denna går det inte att både tro på liberala värderingar och samtidigt vara neutral – vi måste stå upp för länder som bygger på den ideologi som främjar frihet och öppenhet, och försvara dem med militära medel om så krävs. Att gå med i Nato är följaktligen ett nödvändigt steg för att bibehålla och främja den frihet vi tar för givet.
Analysen ovan behandlar däremot enbart en större konflikt på den internationella arenan. Samma dynamik gäller inte för situationen inom de liberala demokratierna. Det är tjusningen med just liberalismen – den är ständigt föränderlig och närs av ifrågasättande och debatt. Det vore både trångsynt och enkelspårigt att påstå att både Sveriges ansökningsprocess och Natos medlemsländer är oproblematiska.
Den svenska demokratin har en lång historia av att fatta stora beslut genom folkomröstningar. Medan dessa formellt enbart är rådgivande har praxis varit för riksdagen att rätta sig efter resultaten. Inför beslutet om Natomedlemskap valde riksdag och regering däremot ett radikalt annorlunda tillvägagångssätt.
Med hänvisning till ett snabbt försämrat omvärldsläge fattade regeringen beslut om att ansöka om medlemskap i försvarsalliansen, något som i sin tur raskt godkändes av riksdagen. Här gavs ingen möjlighet till bred politisk debatt eller folkomröstning – något som faktiskt är svensk tradition i frågor av denna betydelse sedan hundra år tillbaka. Även om opinionsundersökningar visade ett starkt stöd för riksdagens beslut, är det problematiskt att Sveriges långa historia av att använda rådgivande folkomröstningar vid större beslut åsidosattes.
I ansökningsprocessen mötte Sverige starkt motstånd från Turkiet. För att ansökan skulle godkännas tvingades Magdalena Andersson avge löften om att inte ge något stöd till det kurdiska folkets kamp för en självständig och demokratisk stat.
För stunden kändes det bättre att inte ta ställning, och därmed slippa associera sig själv med ledare som Erdoğan.
Notera här att Sverige sedan tidigare tillsammans med Europeiska unionen fördömer den terrorklassade organisationen PKK. Erdoğans krav sträcker sig bortom sitt lands geografiska gränser, ända till det syriska Rojava, där han vill nå PKK:s påstådda allierade. I själva verket handlar det bara om att förtrycka kurderna än mer.
Medan PKK agerar i Turkiet, verkar organisationerna PYD och YPG i Syrien. De senare kämpar för en självständig stat där det förtryckta kurdiska folket kan åtnjuta en fristad baserad på direktdemokrati, feminism och ekologi. Deras fiender är Turkiet – en stat som under de senaste 20 åren rört sig i alltmer antidemokratisk och islamistisk riktning. Att som liberal demokrati ingå i allians med en auktoritär stat, och samtidigt stötta diktaturers geopolitiska expansion, är någonting som kan framstå som motsägelsefullt.
Turkiet är heller inte det enda Natolandet med antiliberala tendenser: I Polen införs HBTQ-fria zoner, i Ungern prisas den så kallade illiberala demokratin, och i USA rivs det abortvänliga prejudikatet Roe v. Wade upp av Högsta domstolens konservativa majoritet. Besluten fattas av stater som Sverige framöver kommer tvingas att försvara med militärt våld om så krävs. Hur kan man då som liberal med rent samvete alliera sig med länder som dessa?
Jag har själv gått igenom ideologiska samvetskval i försöken att både kombinera svenskt Natomedlemskap med den djupt ifrågasättbara ansökningsprocessen och vissa alliansmedlemmars antiliberala tendenser. I början var jag faktiskt negativ till ett medlemskap över huvud taget – för stunden kändes det bättre att inte ta ställning, och därmed slippa associera sig själv med ledare som Erdoğan.
Att vara liberal är att vara kluven, men att förhålla sig neutral när autokratier anfaller demokratier med våld är att vara medskyldig.
Det här är en inre motsättning jag tror många med mig bär på i relationen till Nato – man vill förstås med alla till buds stående medel stödja Ukraina och resten av den fria världen, samtidigt som man varken vill legitimera eller stödja den turkiska regimen och dess motkrav.
Jag väljer därför att dra en skarp skiljelinje: mellan den globala makrokonflikten mellan demokratisk liberalism och auktoritär antiliberalism å ena sidan, och situationen i enskilda länder å andra. Så länge Nato utgörs av en betydligt större andel liberala demokratier än vad dess fiender gör, är det ur ett globalt perspektiv rätt beslut för Sverige att gå med.
När friheten angrips med militära medel går det inte att ställa sig vid sidlinjen. Det är ett mycket svårt val, då hela Nato och alla dess medlemsländers demokratiska och frihetliga brister kommer på köpet. Därför måste Sverige som enskild liberal demokrati samtidigt ställa allt högre krav på demokratisering inom alliansen, och oaktat sin militära allianstillhörighet agera som internationell frihetsfrämjare i allt större utsträckning.
Att vara liberal är att vara kluven, men att förhålla sig neutral när autokratier anfaller demokratier med våld är att vara medskyldig – samtidigt som det är alldeles avgörande att ifrågasätta vartenda steg som tas i ett sådant ställningstagande.
Johannes Johansson
johannes.johansson01@gmail.com