En Paradise Hotel-deltagare läser en bok – och den läsande klassen börjar hånfullt att skratta. Margareta Barabash skriver om Skärvorna, de nya läslistorna och hur skolväsendet cementerat höga trösklar för läsande.
Det var en angelägen händelse som i somras hamnade i skymundan av Joe Bidens avhopp i presidentracet och kriget mellan Israel och dess grannar. Åtminstone om man frågar Nöjesguiden. Oliver Strige, deltagare i Paradise Hotel 2015, hade nämligen läst en bok.
Om detta intervjuades han av tidningens chefredaktör Frasse Levinsson. Boken i fråga var Skärvorna av Bret Easton Ellis och Levinsson menade att ”vi var nog många som satte kaffet i halsen” när influeraren instagrammat läsupplevelsen. Chefredaktören påpekade även att Strige eventuellt låg bra till att få Pascal Engmans stipendium som Årets läsfrämjare.
Men varför är detta roligt – och varför fastnar skrattet direkt i halsen? Förmodligen för att alla i historien är förlorare.
Ja, det var en skämtintervju (goddag yxskaft). Men varför är detta roligt – och varför fastnar skrattet direkt i halsen? Förmodligen för att alla i historien är förlorare. Dels den 30-årige mannen som inte läst en bok sedan grundskolan. Dels den läsande klassen som gör honom till ett objekt att gotta sig över, som vältrar sig i sitt bildningskapital med ett hånfullt leende.
En dryg vecka senare gjorde SVT Kultur nämligen ett ”seriöst” inslag med Strige, där han visserligen fick tala av sig om sin läsupplevelse, men där rubriken också är ”Influeraren läste sin första bok på 20 år”. Clickbait, anyone? Man kan riktigt se hur nationens Babel-konsumenter dreglande klickar på länken, hur föraktet och upprymdheten bubblar i bröstet. Höhö, kolla här! En PH-kille visade sig vara läskunnig! Själv har jag FLUGIT igenom Han Kangs bibliografi lagom till Nobel.
Jag tänkte på Oliver Strige när Skolverket och Kulturrådet häromveckan presenterade sina läslistor för grundskola och gymnasium. De innehåller många bra boktips, som säkerligen kommer att locka unga till vidare läsning. Och det är bra att litteraturen som rekommenderas är blandad: från svenska klassiker till skildringar om förortsliv och kolonialism. Man måste läsa brett för att bli bildad.
Men de är också bara rekommendationer. En del lärare kommer att ta till sig dem, andra inte. Vilken elev som får ta del av Pär Lagerkvist och vem som får läsa skildringar av rassegregationen i USA lämnas därmed åt slumpen.
Under hela min gymnasietid läste vi endast Shakespeares Hamlet och Guillous Ondskan på svenskan. När jag pratar med bekanta som gått gymnasiet i andra delar av landet är upplevelserna spretiga. Någon har läst Karin Boye. En annan Harry Martinson. En tredje Jonas Hassen Khemiri. Några har fått läsa tio böcker per termin, andra knappt några alls. Några introducerades till världsklassikerna, andra fick ”friheten” att välja själva vad de skulle läsa.
När befolkningen har delats upp i en läsande och icke-läsande del ökar segregationen även på kulturområdet.
Jag hade turen att födas i ett hem med bildningsideal. Min familj tog vid där skolan misslyckades. Det gav mig möjlighet till förkovran och själslig utveckling, men inte bara: Jag lärde vad jag behövde ta till mig för att inte göra bort mig i kultiverade sammanhang och kunde därmed bygga upp ett skydd mot att bli förlöjligad.
Det finns många argument för och emot en statlig kulturkanon. De flesta vet dock om att det redan finns en informell kulturkanon som du behöver ta till dig för att accepteras i många sammanhang. När befolkningen har delats upp i en läsande och icke-läsande del ökar segregationen även på kulturområdet. Tröskeln för individer inom den icke-läsande delen att blomstra, ta sig uppåt i samhället och erhålla privilegiet att tas på allvar höjs. Det är en högst otrevlig verklighet. En verklighet som cementerats av svenskt skolväsende.
Margareta Barabash
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!