Harry Martinson är den enda svenska författaren som med ett science fiction-verk slagit igenom internationellt. Men han är inte den enda Harry som har skrivit om framtidsvisioner, robotar och raketdrömmar. Science fiction-experten John-Henri Holmberg skriver om författare som bidragit med filosofiska utforskningar av mänsklighetens öde.
Säg Robert, så svarar science fiction-läsaren Heinlein, Bloch, Hogan, Lowndes, Reed och dussintals andra. Säg Ray och få Bradbury, Cummings, Gallun och många fler. Säg James, John eller Arthur: återigen dussintals.
Men säg Harry, så får du långt färre namn. Fast kanske kan det vara en fördel. För med ”Harry” går det faktiskt att åstadkomma en nästan komplett genomgång på rätt kort utrymme.
Den första namnkunniga sf-Harry var Harry Bates. I själva verket hette han Hiram Gilmore Bates III (1900–1981), men publicerade sig enbart under smeknamnet. Som redaktör vid tidskriftsförlaget Clayton föreslog han en ny månadstidskrift som kunde konkurrera med den populära Amazing Stories, startad 1926 och populär för de berättelser om framtiden och färder i rymden som Amazings utgivare och redaktör Hugo Gernsback hade döpt till ”science fiction”.
Clayton bejakade förslaget och Astounding började utkomma i januari 1930. Bates var redaktör fram till marsnumret 1933, då Clayton gick i konkurs. En dåtida bidragsgivare, Jack Williamson, skrev i sina memoarer att ”Bates […] ville ha välkonstruerade och handlingsmättade texter med starka och framgångsrika huvudpersoner. De påhittade vetenskapliga förklaringarna måste vara spännande och någorlunda trovärdiga, men fick inte ta stor plats.”
Efter att Clayton gått i konkurs 1933 köptes Astounding av konkurrenten Street & Smith. Den utkommer fortfarande, sedan tidigt 1960-tal omdöpt till Analog och nu på sitt 95:e utgivningsår. Men Bates fick inte följa med till det nya förlaget.
Lyckligtvis hade han börjat skriva, först under pseudonymen Anthony Gilmore, och novellerna han i samarbete med sin assistent Desmond W. Hall skrev om rymdäventyraren Hawk Carse blev populära och kom senare i bokform. Efter redaktörskapet försörjde sig Bates som frilansande redaktör och skribent. Hans bidrag till sf-litteraturen var få, nio noveller mellan 1934 och 1953, men i några fall betydelsefulla. ”Alas, All Thinking!” (1935) var enligt den hyllade sf-författaren Philip K. Dick den sf-novell som fick honom att börja skriva; den handlar om en genial forskare som när han färdas till framtiden finner att människor blivit till enbart tänkande men groteska maskiner utan spontanitet eller känslor, återvänder, överger sin forskning och ägnar sig åt enbart njutningar.
I Bates mest kända novell, ”Farewell to the Master” (1941) landar ett rymdskepp med en människoliknande besökare och en mycket stor robot. En skrämd åskådare skjuter den människolika varelsen, men historiens berättare fascineras och dröjer vid platsen. Till slut finner han att det var roboten som var den främmande intelligensen, medan den människoliknande varelsen var artificiell, skapad för att underlätta kontakten med jordmänniskorna. Novellen filmades 1951 som The Day the Earth Stood Still och igen med samma titel 2008. Båda versionerna utelämnar tyvärr Bates poäng.
Den handlar om en genial forskare som när han färdas till framtiden finner att människor blivit till enbart tänkande men groteska maskiner utan spontanitet eller känslor.
Själv drabbades Bates i femtioårsåldern av svår artros och blev näst intill oförmögen att skriva. Han dog utfattig och så gott som glömd.
Näste Harry, G. Harry Stine (1928–1997), debuterade 1951 i Astounding Science Fiction och publicerade därefter fram till 1980 oregelbundet ett tjugotal ytterligare noveller. Som romanförfattare skrev han 24 böcker, de första och också bästa för ungdom på 1950-talet, de sista femton rätt enkla underhållningshistorier som han publicerade som pensionär. Frånsett de sista böckerna signerade han sina noveller och romaner med pseudonymen ”Lee Correy”.
Alla hans ungdomsböcker skildrar den nära framtidens rymdfärder. Stine var en av de stora rymdfantasterna och hängiven raketentusiast; omedelbart efter studierna började han arbeta vid raketprovningsfältet White Sands i New Mexico. Senare arbetade han inom rymdindustrin, var en av TV-bolaget CBS kommentatorer under Apolloprogrammet, grundade National Association of Rocketry (fortfarande aktiv med över 8 000 medlemmar) och propagerade livet igenom för mänsklighetens behov att nå bortom jordatmosfären. I första hand gjorde han det som populärvetenskaplig skribent, och det är förmodligen som sådan han inte bara påverkade andra författare utan också nådde läsare långt utanför sf-fältet. På svenska finns bara en av hans faktaböcker, Rymdföretaget: om industrialiseringen av rymden (1984), men på engelska utgav han 21 titlar från 1957 fram till sin sista, 1998. I den tredje av faktaböckerna, Man and the Space Frontier (1962) pläderade han känslosamt fantasieggande om rymden som mänsklighetens nya och ändlösa gräns, där för att utforskas och bli vårt framtida hem.
I kronologin är det här vi hittar vår tredje och enda svenska Harry: Martinson (1904–1978), med ett enda betydande sf-verk i sin produktion. Men hans Aniara: en revy om människan i tid och rum, 1956, gav honom Nobelpriset och blev en internationellt framgångsrik opera. Han får inte glömmas bort; av svensk science fiction är hans diktcykel det enda verk som slagit igenom internationellt.
Vår fjärde Harry föddes som Henry Maxwell Dempsey (1925–2012) men skrev sig alltid bara som Harry Harrison (hans far, av irländsk härkomst, bytte efternamn kort efter sonens födelse). Under kriget tjänstgjorde han vid flygvapnet, studerade vid Hunter College i New York och började sedan sälja illustrationer till serietidningar och science fiction-tidskrifter. När illustrationsmarknaden sinade började Harrison i gengäld skriva science fiction, men de minskande inkomsterna fick honom att söka sig bort från New York. Under resten av livet bodde han och hans fru Joan under kortare eller längre perioder bland annat i Mexiko, England, Italien, Danmark och Irland. I Irland levde han länge; hans irländska släkt innebar att han fick medborgarskap, och inkomster av konstnärlig verksamhet är skattefria där. Men han dog i England.
Sin första sf-novell sålde Harrison redan 1951, men ungefär samtidigt började han också skriva dagstidningsserien Blixt Gordon, som tecknades av Dan Barry. Särskilt produktiv som författare blev Harrison inte förrän mot slutet av 1950-talet, men då med besked. 1957 publicerade han fyra noveller, 1958 sju, 1959 bara tre men skrev sin första roman som utkom 1960 och innebar hans genombrott: en hektiskt snabb äventyrshistoria om mänskliga kolonister på en främmande planet där både flora och fauna synbarligen vill döda dem. Deathworld (översatt som Dödsplaneten) blev en betydande läsarframgång. Harrison bestämde sig för att prioritera romaner, och utgav fram till 2010 ytterligare femtio, samtidigt som han redigerade ett trettiotal antologier, fick ihop till ett dussin novellsamlingar och skrev sina memoarer (postumt utgivna som Harry Harrison! Harry Harrison!, 2014).
Bill, the Galactic Hero (översatt som Hjälten) kom 1965. Den är en av sf-litteraturens stora (och i sin hysteriska handling roligaste) satirer, och borde kanske en gång för alla ha varit dödsstöten för de rutinskrivna militäräventyrsromaner där snillrika och oövervinnerliga jordmän besegrar främmande varelser i parti och minut.
Det bör genast sägas att man kan glömma majoriteten av de femtio romanerna. I synnerhet under sina sista decennier skrev Harrison otaliga och undantagslöst mycket underlägsna fortsättningar på sina mest populära böcker. Men bland de tidiga finns förstklassiga verk. Ett av dem, Bill, the Galactic Hero (översatt som Hjälten) kom 1965. Den är en av sf-litteraturens stora (och i sin hysteriska handling roligaste) satirer, och borde kanske en gång för alla ha varit dödsstöten för de rutinskrivna militäräventyrsromaner där snillrika och oövervinnerliga jordmän besegrar främmande varelser i parti och minut. Minnesvärd är också Make Room! Make Room! (1966, översatt som Gör plats! Gör plats!), en en av de starkaste av de överbefolkningsdystopier som blev populära i science fiction sedan Paul Ehrlich och andra forskare börjat varna för att befolkningsökningen snart skulle leda till massvält eftersom alla resurser höll på att sina. Harrisons roman filmades 1973 som Soylent Green.
Läsvärda är avgjort också den humoristiska The Stainless Steel Rat (1961, översatt som Stålråttan slår till), en humoresk om en interplanetär tjuv och antihjälte som fick tio fortsättningar varav de första två eller tre håller stilen, och den alternativhistoriska A Transatlantic Tunnel, Hurrah! (1972), som skildrar arbetet med att bygga en tunnel under Atlanten för att underlätta trafiken mellan Storbritannien och den aldrig förlorade amerikanska kolonin. Harrisons sista kraftsamling blev trilogin West of Eden, Winter in Eden och Return to Eden (1984-1988), som skildrar mötet och konflikten mellan intelligenta ödlor och primitiva människor i en värld där det stora utdöendet för 65 miljoner år sedan inte inträffade och dinosaurierna levde kvar: en omsorgsfullt utarbetad, svepande och tragisk romansvit där två intelligenta släkten är oförmögna att förstå varandra eller inse hotet från en annalkande istid.
Harry Harrison var en naturkraft i det sena 1900-talets science fiction; hans författarskap, essäistik, många antologier och ständiga närvaro vid konferenser och i debatter vittnade om hans intelligens, stridslystnad, humor och vitalitet. Hans många sena snabbskrivna och svaga romaner förtar inte värdet av hans bästa verk.
Vi har kommit till Harry Turtledove (född 1949), den ende nu aktiva av science fictions betydande författarharryer. Han är född i Los Angeles och doktorerade 1977 i historia på en avhandling om den bysantinske kejsaren Justinianus närmaste efterträdare. Därefter arbetade han som teknisk skribent vid Los Angeles utbildningsmyndighet, men började också skriva skönlitterärt och debuterade 1979 med två fantasyromaner utgivna under pseudonymen ”Eric G. Iverson”. Namnet ”Iverson” fortsatte han att använda fram till 1985; under de åren skrev han också som ”Mark Gordian”.
Mycket snabbt utvecklade Turtledove en enorm produktivitet, och sedan 1991 är han författare på heltid. Hittills har han utgivit 155 böcker: romaner, novellsamlingar och antologier samt ett antal noveller som inte publicerats i bokform. Hans verk går att dela in i flera skilda delar: science fiction, fantasy och historiska romaner. Här begränsar vi oss till hans sf. Det räcker gott.
I en av Turtledoves mest hyllade romaner, The Guns of the South (1992), segrar sydstaterna i inbördeskriget tack vare att vita tidfarare från det segregerade Sydafrika förser dem med moderna vapen.
Det Turtledove blivit känd för är framför allt sina spekulationer i alternativa historiska skeenden. Ett utmärkt exempel är den tidiga Agent of Byzantium (1987, utökad i senare upplagor). Den är en fin uppvisning i alternativhistoria; premissen är att Mohammed som ung köpman träffade och blev omvänd av en kristen präst. Det innebär att han inte behövde hitta på någon egen religion, och när episoderna i boken utspelas under tidigt 1300-tal har denna enda historiska förändring fått enorma geopolitiska konsekvenser. Det persiska riket finns kvar, det bysantinska står starkt och inget arabiska välde har uppstått. Följaktligen står kampen fortsatt mellan Persien och Bysans, och huvudpersonen i bokens episoder, Basil, spelar en nyckelroll: som färdman men också spion är han med när krutet, kikaren, boktryckarkonsten och till slut även vaccinationer introduceras i det bysantinska väldet. Taget tillsammans blir det här kanske väl många innovationer, men varje episod är övertygande konstruerad och konsekvenserna är tänkvärda.
Andra gånger väljer Turtledove i stället enorma omvälvningar. I A Different Flesh (1988) möter européerna när de når Amerika inte indianer och bufflar utan homo erctus och den fauna som fanns under pleistocenepoken; Amerika har undgått den istid som drabbat Europa. I en av Turtledoves mest hyllade romaner, The Guns of the South (1992), segrar sydstaterna i inbördeskriget tack vare att vita tidfarare från det segregerade Sydafrika förser dem med moderna vapen. Romansviten Worldwar (1994–1996) skildrar ett andra världskrig som utvecklas i stort sett som i vår verklighet, tills en oväntad invasion från rymden tvingar fram nya och oheliga allianser och kriget tar en ny och makaber vändning; serien fortsattes med en andra, Worldwar: Colonization (1999–2001) där konflikten mellan människor och invadörer fortsätter på 1960-talet. En andra mycket lång alternativhistorisk romanserie är Southern Vision (11 romaner, 1997–2007). Här består brytpunkten av att nordstatssidan inte, som hos oss, i förväg upptäcker general Robert E. Lees plan att invadera Maryland och huvudstaden Washington D.C. Sydstatssidan segrar men kriget fortsätter fram till 1920-talet; under seriens gång förvandlas också den geopolitiska situationen, Kanada blir en hårt USA-styrd koloni och när andra världskriget bryter ut blir det inte amerikanerna utan Tyskland och senare också andra som utvecklar de atombomber som fälls över S:t Petersburg, London och andra städer.
Andra världskriget står i centrum för flera av Turtledoves spekulationer. I The Man With an Iron Heart (2008) har Reinhardt Heydrich överlevt attentatet 1942, efterträder Hitler och för ett framgångsrikt gerillakrig mot de krigströtta allierade. I romanserien Hot War (2015–2017) bifaller president Truman general MacArthurs förslag att bomba Maos Kina så att det kalla kriget snabbt förvandlas till ett mycket hett.
Under seriens gång förvandlas också den geopolitiska situationen, Kanada blir en hårt USA-styrd koloni och när andra världskriget bryter ut blir det inte amerikanerna utan Tyskland och senare också andra som utvecklar de atombomber som fälls över S:t Petersburg, London och andra städer.
Det här är en mycket kort titt på ett omfattande författarskap, men förhoppningsvis har jag åtminstone lyckats förklara Turtledoves metod: genom att förändra ett kritiskt skeende, eller tillföra något nytt, försöker han skildra hur historien skulle ha kunna få ett annat än sitt kända förlopp och få läsaren att fundera över hur det i sin tur skulle påverka dagens värld. Kanske ska man beklaga att han så ofta väljer att skildra mycket utdragna krigsförlopp, men hans resonemang är tydliga, hans kunskaper omfattande och hans prosa informativ och lättflytande om än inte konstfärdig. Ingen annan sf-författare har så helhjärtat ägnat sig åt, eller så övertygande skildrat, historiens tänkbara alternativa förlopp.
Efter de fem författarna återstår ändå en central Harry i science fiction-litteraturen. Men en som lever i framtiden och följaktligen stavar sitt förnamn annorlunda. Jag tänker på Hari Seldon, centralgestalten runt vilken hela händelseförloppet i Isaac Asimovs många böcker om ”Stiftelsen” kretsar, även i de av titlarna som utspelas århundraden efter Seldons död.
Vi börjar med tillkomsthistorien. Den högt begåvade men socialt tafatte Asimov (1920–1992) föddes i Ryssland och kom till USA när familjen emigrerade 1923. Redan före tonåren började han sluka sf-tidskrifterna som såldes i hans fars godisbutik. Han var en lysande läsbegåvning och tog vid nitton års ålder sin grundexamen vid Columbiauniversitetet där han sedan doktorerade i biokemi vid 28, trots fyra års avbrott under kriget. Vid nitton debuterade som sf-novellist och började snabbt betraktas som en innovativ och uppskattat författare. Som tonåring hade han läst Edward Gibbons Romerska rikets nedgång och fall, och 22 år gammal publicerade han novellen ”Foundation”, den första i Stiftelsesviten som var starkt influerad av Gibbons bok. Många fler noveller följde och tidigt på 1950-talet samlade Asimov dem i tre episodromaner: Foundation, 1951, Foundation and Empire, 1952, och Second Foundation, 1953. Långt senare återvände han till serien och skrev flera fortsättningar, i tiden placerade både före och efter den ursprungliga trilogin. Nu kom Foundation’s Edge, 1982, Foundation and Earth, 1986, Prelude to Foundation, 1986, och postumt Forward the Foundation, 1993. Samtliga böcker i serien finns översatta; romansviten är bland de mest lästa och populära science fiction-verk som någonsin utgivits.
I extrem korthet postuleras i den första trilogin ett mänskligt stjärnimperium som omfattar stora delar av Vintergatan. Men samtidigt som det aldrig varit större eller mäktigare finns redan tecken till undergång; kontakten med de mest avlägsna planeterna är för diffus, motsättningarna vid hovet på centralplaneten Trantor ökar, och en genial matematiker, Hari Seldon, som uppfunnit psykohistorien och utvecklat sin vetenskap till ett exakt instrument för att förutse människors kollektiva agerande och därmed framtidens historia, räknar ut att imperiet kommer att falla och lämna plats åt trettiotusen år av anarki, krig och lidande innan ett nytt imperium uppstår. På en fjärran planet grundar han i hemlighet Stiftelsen, ett vetenskapligt forskningscentrum vars uppgift är att vid förutsedda vändpunkter påverka utvecklingen så att ett nytt imperium ska kunna uppstå inom bara tusen år från det förstas fall. Forskarna är experter på alla vetandets fält, utom psykohistorien – vore de det skulle deras kunskaper kunna påverka deras agerande vid kommande kriser och omintetgöra Seldons stora plan. De episoder som återges i de tre ursprungliga böckerna skildrar sådana vändpunkter; i slutet av var och en lyssnar sedan Stiftelsens forskare på holografiska inspelningar, färdigställda före hans död, där Hari Seldon – som ju i detalj förutsett allt – redogör för vad som hänt och ger antydningar om nästa kommande kris. Till sist kommer det förutspådda slutet; imperiet Trantors makt imploderar och Stiftelsen arbetar vidare med att upprätta en ny centralmakt.
Asimov gjorde ett tappert försök att vara realistisk (men hur realistisk är tanken att en central byråkrati kan behärska miljontals befolkade världar? Och är det rimligt att den högsta beslutsinstansen i ett sådant välde är en ensam kejsare?).
Galaktiska imperier hade förekommit i science fiction före Asimov, men aldrig skildrats inifrån; de tidigare var kulisser så att rymdäventyren skulle kunna utmålas som ofantliga och de ofrånkomliga striderna likaså. Asimov tog sin idé på allvar och hans berättelser är för det mesta lågmälda, fria från annan än rent intellektuell dramatik.
Men samtidigt var det en mycket ung författare som hittade på Stiftelsen, och dessutom en som ägnat sin uppväxt åt att läsa 1930-talets illa skrivna och befängda rymdoperaäventyr där tappra rymdlegionärer ensamma besegrar aggressiva utomjordingar. I den här tidens enklare science fiction fanns ett starkt stråk av övermänniskotro (glöm inte att seriefiguren Superman faktiskt skapades i ett hektograferat fanzine av två tonåringar) och en nästan fullständig brist på realism. Asimov gjorde ett tappert försök att vara realistisk (men hur realistisk är tanken att en central byråkrati kan behärska miljontals befolkade världar? Och är det rimligt att den högsta beslutsinstansen i ett sådant välde är en ensam kejsare?), men romanhjälten Hari Seldon blev trots alla Asimovs goda avsikter ändå en av den tidiga etiketterade sf-litteraturens superhjältar: ett ensamt geni som i detalj kan förutspå människors framtida beteende och tar itu med att styra det efter sina syften. Den bärande idén i Stiftelseserien är önskan att skapa centralstyrd ordning, vilket är motsatsen till individens frihet.
Och följaktligen är det tyvärr inte orimligt att betrakta Hari Seldon, denne science fictions sedan över åttio år förmodligen mest kända romangestalt, som också litteraturens mest maktfullkomliga och oåtkomliga härskare: mannen som med järnhand styr hela mänsklighetens framtid. En Harry som vi förhoppningsvis aldrig behöver möta i verkligheten; låt oss nöja oss med våra andra Harryers mindre totalitära spekulationer.
John-Henri Holmberg
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!