I Fredrika Bremer möter man en av de främsta i en samling av en ny typ av intellektuella: marknadsförfattarna. Henrik Dalgard skildrar hur dessa, med den fria pressen och romanen som verktyg, kom att forma de idéer som ligger till grund för det moderna Sverige.
Under 1800-talets första hälft vittrade det medeltida adelssamhället i Sverige sönder. Det var en utveckling som gjorde att offentligheten förflyttades. Centrum för idéutbyte och debatt var inte längre adelns gods och de stora salarna där hovet och dess uppassare rörde sig. Det flyttades till de borgerligt kommersiella miljöerna i städerna.
Denna kulturella revolution, för det var det verkligen, innefattade även framväxten och etablerandet av två nya medium — den periodiska pressen och den moderna romanen. Det var två medium som var intimt sammankopplade med den tidiga kapitalismen och kommersialismens genomslag. Nya sättningstekniker och utgivningsformer möjliggjorde massproduktion, och den stigande välståndsnivån för vanliga människor gjorde att fler kunde börja delta i en tidig form av konsumtionskultur. Tidningar och romaner blev därmed just varor på en marknad. Nu nådde de inte bara adeln och prästerskapet utan den breda allmänheten.
Utvecklingen medförde även en ny typ av intellektuella. Tidigare var författarskapet reserverat för männen på universiteten, de med positioner inom kyrkan eller den som hade hittat en rik aristokratisk mecenat. Men när romaner och tidningar blivit konsumtionsvaror kunde vanliga män, och framförallt kvinnor, börja försörja sig på enbart skrivandet. Litteratursociologen Johan Svedjedal har benämnt den nya gruppen för marknadsförfattare.
Familjens roll som begränsande enhet men också som bas för filantropi och dygd kom att prägla stora delar av hennes författarskap.
En av de mest inflytelserika i denna grupp var författaren och journalisten Fredrika Bremer. Hon föddes 1801 och kom att växa upp i Stockholm. Fadern var grosshandlare och en av landets mest framträdande affärsmän, modern en societetsdam med fransk uppfostran. Bremer fick den klassiska bildningens uppfostran som präglade dåtidens höga borgerlighet. Redan vid åtta års ålder läste hon vers på franska. Fadern och modern var samtidigt högst stränga och auktoritära. Det satte spår. Familjens roll som begränsande enhet men också som bas för filantropi och dygd kom att prägla stora delar av hennes författarskap.
Ideologiskt kom hon tidigt, genom sina resor till Storbritannien, att inspireras av landets liberala filosofer. Genom det intellektuella utbytet med sin nära väninna Frances Lewin introducerades hon till Locke och framförallt Bentham. Med tiden blev Bremer dock allt mer skeptisk till utilitarismens läror. Den var allt för kall och beräknande, och behövde enligt henne kompletteras med en modern syn på de kristna dygderna.
I Sverige rörde sig Bremer i den nya borgerliga offentligheten, och umgicks med tidens stora intellektuella. Hon utveckla en nära vänskap till Erik Gustaf Geijer, och de både korrläste och diskuterade flitigt varandras texter. Professionellt fick hon en nära relation till Aftonbladets grundare: den radikale liberalen Lars Johan Hierta. Bremer skrev återkommande för tidningen och Hierta gav ut hennes kanske mest uppmärksammade roman Hertha på sitt förlag.
Det är lite som att kärleksintresset i en modern relationsroman hade jobbat på Space-X.
I Hertha är det just familjen som begränsande enhet som står i fokus. Under det tidiga 1800-talet var kvinnan juridiskt sett satt i förmyndarskap under fadern eller maken. Kvinnans rätt att existera som en individ med egen agens och rätt till självförverkligande är den centrala idén i romanen som innehåller flertalet pläderande essäliknande partier. En i forskningen ganska bortglömd del i berättelsen är den optimistiska synen på ny teknik som en symbol för framåtskridande och förändring. Romankaraktären Yngve Frej, kärleksintresset i boken, jobbar som järnvägsingenjör. Något mer futuristiskt vid 1800-talets mitt är svårt att hitta. Det är lite som att kärleksintresset i en modern relationsroman hade jobbat på Space-X.
Tillsammans med Carl Jonas Love Almqvists Det går an, blev Hertha en av tidens mest omdebatterade romaner. Den orsakade en rad artiklar, essäer och svarsromaner, och kan sägas utgöra det tidiga genomslaget för feminismen i Sverige. Både litterärt och politiskt.
Bremer beskrev dock inte bara familjen som en begränsande, utan i många av hennes romaner skildras livet inom hemmets väggar i mer positiva ordalag. Familjen var även basen för en annan del i Bremers politiska tänkande: filantropin. Det kan tydligast ses i Hemmet. Där finns inte samma entydiga politiska pläderande som i Hertha utan det lilla livets mellanmänskliga relationer skildras med stor precision och nyans. Berättelsen kan även ses som ett exempel på hur Bremer ville kombinera utilitarismen med mer humanistiska värden. I en av bokens öppningsscener läser den gode lagmannen ivrigt ur en avhandling av Bentham för sin fru. Men genom romanens gång kombinerar han en omsorg för sina nära, en kärlek till det materiella med en filantropi som ligger ganska långt ifrån utilitaristens kalla kalkylerande.
I Fredrika Bremer möter man en av de främsta av en ny typ av intellektuella. De kan sägas ha skapats av sin tid, av den framväxande kommersialismen och den borgerliga offentligheten. Men de skapade även den tid de verkade i. Med den fria pressen och romanen som verktyg formade de idéerna som kom att lägga grunden för det moderna Sverige.
Henrik Dalgard
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!