Genomskinliga blusar, fladdrande kravatter och broderade ärmslut. Bröstvårtorna synliga jämte tatueringarna. Kläder för en man? Absolut, säger Philip Warkander om Harry Styles.
Hösten 2020 prydde Harry Styles novemberomslaget till amerikanska Vogue, iklädd en tunn, vit klänning och svart smokingjacka. Det var första gången en ensam man prydde tidningens framsida och modemagasinet framhöll att det var för att Styles representerade en särskild, ny typ av manlighet. I intervjun nämns hans hitsång ”Watermelon Sugar”, om sångarens preferens för att utföra oralsex på sin kvinnliga partner.
Ungefär samtidigt fick vi se och höra Lil Nas X i ”MONTERO (Call Me by Your Name)”. I musikvideon spelar Lil Nas X gitarr under kunskapens träd, utklädd till Adam. Eva är inte på plats. Ormen närmar sig snabbt. Ormen kysser Adam, klädd i en kroppsnära, glittrande och transparent dräkt. För det döms Adam till en tillvaro som Djävulens gogo-dansare och transporteras ner till helvetet längs en dansstång som han slingrar sig runt, nu klädd i svarta, lårhöga lackstövlar.
Den tyste machomannen anses förlegad, och i hans ställe har en flamboyant, feminin man lyfts fram som det nya idealet.
På Netflix blev vid samma tid tonårsserien Young Royals en internationell succé. Tittare världen över började engagera sig i den fiktive svenske kronprinsens ömma, samkönade romans.
I den samtida populärkulturen finns det en tendens att premiera mjuka, feminina män som i både uppträdande, klädsel och relationer frångår traditionella sätt att gestalta manlighet på. Bilderna i de tre exemplen, tagna från amerikanska Vogue, Billboard-listan och Netflix, sprids inte via obskyra, subkulturella plattformar utan ingår som centrala delar av den breda populärkulturen. Detta visar på en utveckling som kan beskrivas som både en breddning och en avsmalning av hur manlighet gestaltas. Den tyste machomannen anses förlegad, och i hans ställe har en flamboyant, feminin man lyfts fram som det nya idealet.
Styles har på många sätt förkroppsligat den här utvecklingen. Han slog igenom redan som 16-åring när han blev del av det brittiska popbandet One Direction. Bandet blev ett av de största kommersiella pojkbanden genom tiderna, vilket gjorde det möjligt för Styles att 2016 lansera sin solokarriär. Under sin tid i bandet var han förvisso populär, men som alla medlemmar i ett band var hans kändisskap starkt kopplat till det musikaliska kollektiv han då ingick i. Sedan dess har han släppt flera skivor som nått internationella framgångar under eget namn.
Popmusik handlar givetvis om det som hörs, men i nästan lika hög grad om det som syns. Inte bara scenkostym utan också privata klädval är viktiga verktyg i musikers själviscensättning och mytbildning. David Bowie gick så långt att han skapade alter egot Ziggy Stardust, enkel att skilja från Bowie själv genom just kläder, smink och hårstil. Iggy Pop å andra sidan har gjort det till sin stil att välja bort kläder och ständigt uppträda med naken överkropp, medan både The Beatles och The Rolling Stones utmanade medelklassvärderingar och rådande manlighetsideal genom att antingen låta håret växa eller objektifiera sig själva i tajta byxor och uppknäppta skjortor.
Styles stil är färgstark och gränsar gärna till det kitschiga, vilket ytterligare förstärktes under de år som han samarbetade med Alessandro Michele, då kreativ ledare på Gucci. Michele, starkt driven av en ideologisk övertygelse att uppdelningen mellan manligt och kvinnligt måste upplösas, klädde gärna Styles i söta, feminina plagg med volanger och broderier. I Svenska Dagbladets helgbilaga ”Perfect Guide” kommenterade skribenten Victor Johansson Styles klädval, och länkade det till en ny förståelse av traditionell manlighet som omodernt:
”Det finns ett särskilt foto som inte vill lämna mig ifred: Harry Styles på scen iklädd en rutig bomullsklänning, röda strumpbyxor, rouge på kinderna och rosett i håret. Han ser ut som en liten docka som klätts av en jättestor flicka: helt utan vilja eller inre liv, framställd endast för att roa och behaga. Vilket i viss mån stämde. Posen är slående, knäna är vinklade mot varandra, handen är placerad ovan livet och blicken ser med tom förundran upp i luften. Jag tittar närmare på rörligt material från konserten: han rör sig nedför scenen i glada små skutt med händerna om kjoltyget och en liten picknickkorg i armvecket.”
Att dessa kända män tonat ned sina manliga attribut såg Johansson som en strategi för att demonstrera att man inte utgör något hot.
Förutom Harry Styles exemplifierade Johansson sin text med skådespelaren Timothée Chalamet, vars röda rygglösa byxdress, som han bar på röda mattan till Venedigs filmfestival, blivit positivt omskriven världen över, samt den filmkostym som Ryan Gosling bär i filmen Barbie: rosa väst, skärmkeps, neongula knäskydd och en matchande liten magväska. Att dessa kända män tonat ned sina manliga attribut såg Johansson som en strategi för att demonstrera att man inte utgör något hot, att de förstått att traditionellt manliga värden och beteenden inte längre anses lämpliga.
Johansson satte därmed fingret på något viktigt i Styles feminina klädstil: kläder är meningsbärande och kan användas för att avkoda samtiden. På samma sätt som kvinnor under 1900-talets andra hälft klädde sig mer maskulint, i byxor, knytblus och kavaj, som konsekvens av att allt fler kvinnor tog arbete inom mansdominerade yrken (och därmed anpassade sig till manliga klädkoder), är det nu trendigt för män att klä sig kvinnligt och att ta avstånd från typiskt manliga beteenden. Estetik och design är intimt sammanflätade med frågor om inflytande och makt, och i Styles tajta satängbyxor och genomskinliga blusar kan man ana att patriarkatet inte bara smulats sönder utan att även manlighet av många ses som passé.
Philip Warkander
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!