Skip to content
Nina Björk. Foto: Cato Lein (CC BY 3.0)
Nina Björk. Foto: Cato Lein (CC BY 3.0)
Kultur | feminism

Jag behöver ingen!

90-talets feministiska våg kulminerade i och med den omtalade debattboken Under det rosa täcket. Men vad döljer sig där under? Ja, inte är det då falukorv, menar den ständigt stridbara Linda Skugge.

Tydligen var/är vi inte kåta nog att tända på bara kroppar. För ett rest manskön krävs en (för)klädd kvinna.

Nina Björk: Under det rosa täcket

”Klimakteriets svårigheter förlängs – ända in i döden – hos den kvinna som bestämmer sig för att inte åldras.”

Jag kommer att tänka på Simone de Beauvoirs bevingade ord när jag på tryggt avstånd från Stockholms medievärld i en skidstuga i Dalarna liggande i en dagbädd framför en sprakande öppen spis noterade den något märkliga (och inte lite pinsamma) ”skönhetsdebatten” som rasade i höstas.

Mina tio år äldre kvinnliga skribentkollegor, som jag alltid sett upp till, började skriva om hur jobbigt de tyckte att åldrandet var, samt att de bekände att de under hela sin karriär spelat på sitt utseende för att nå sina mål. Debatten fick mig tyvärr att börja se ner på dem. Ska de verkligen använda sina lysande hjärnor till … detta?

Här kan ni lyssna på Lana Del Reys fantastiska I fucked my way up to the top.

Intresserat noterar jag hennes ord om att klimakteriet tär hårdare på de kvinnor som varit ”vackra”. På dem som knullat till sig fördelar.

Den som vågar påstå att en annan kvinna gjort det skulle tämligen omgående bli cancelled. Men så erkänner våra ”feministiska storasystrar” att de gjort just det. Vilket är ett av skälen till att jag la ner pennan och tog fram skidorna, och efter dagens milspår la mig framför den öppna spisen i Dalarna.

Jag iddes inte mer.

Lite som jag, när jag gjorde Fittstim, ”lärde mig” att det allra viktigaste för en kvinna var att ”bli ekonomiskt oberoende av en man/partner”. Tills jag upptäckte att ingen av våra ”feministiska storasystrar” levde som de lärde. Utan att det allra viktigaste, utöver att vara snygg och se till att använda sitt förmodat snygga yttre för att göra karriär, var att hitta en man som försörjde en. Då förstod jag hur så många kvinnor tycktes kunna ”göra ingenting” – som att ”blogga lite” – men ändå kunna bo i villa, ha sommarhus och båt.

Det var nog egentligen där jag slutade idas. Själv var jag tvungen att jobba. Hårt. Med en massa skitsaker. För utan dollar ingen falukorv.

Simone de Beauvoirs ord förklarar varför Nina Björk plötsligt fick en fismin värdig en rejäl vegetarisk mök föranledd av den där vidriga quorn-färsen när jag intervjuade henne för något år sedan. Om hon såg fram emot barnbarn? Hon ville inte ens ta i frågan med tång. Kort därefter gick ett par av våra ”feministiska storasystrar” ut och sa att de aldrig mer tänkte låta sig plåtas, hur de sörjde sin skönhet.

”Ingen behöver mig”, skriver Simone de Beauvoir i Det andra könets ”klimakteriekapitel”. Den åldrande kvinnan tappar sin skönhet, sin man (som blir ihop med en yngre) och barnen som inte behöver henne längre.

Intresserat noterar jag hennes ord om att klimakteriet tär hårdare på de kvinnor som varit ”vackra”. På dem som knullat till sig fördelar. Förmodligen svaret på varför jag så fruktansvärt mycket ser fram emot klimakteriet. Slippa mens! Och de påstått så otäcka åkommorna som svettningar, störd nattsömn med mera pågår ju inte längre än något år. Är det inte lite i-landsproblem att gnälla över det?

Tänk om Under det rosa täcket istället hade hetat Cash is king och lärt ut allt om DETACHMENT. Att skita i relationer, män, kroppen, utseende. Att BARA se till att odla sina egna intressen.

Om jag är ful eller snygg är jag fullkomligt ointresserad av.

När jag framför en annan brasa, i en annan stuga vid Mälaren, läser om min fittstim-generations ”bibel” – Nina Björks Under det rosa täcket – slås jag av att jag nu, många år senare bara kan skratta åt alla ställen där jag skrivit ”geni!”.

Som: ”Rätten att få vara kvinnlig är rätten att få gå på maskerad – en maskerad som inte handlar så mycket om att klä ut sig som att bli till, om att där födas som kvinna.”

Kvinnor måste kunna få välja, att få vara fria att skapa sig och världen. Så skrev Simone de Beauvoir på 1940-talet. Jättebra.

Men varför kom sedan hela den feministiska debatten, med Nina Björk i spetsen, att handla om kroppen och skönhet? Och en skräp-debatt om ”biologism” där vi alla skulle brista ut i ett gemensamt skratt åt männen som skulle slippa ”försvara stammens territorium och att jaga fiender och föda”.

Vi tävlade om att komma på de roligaste biologistskämten som alltid inbegrep ord som stam, savann, jakt, krigare och grottmän.

Hahaha. Not. Skrattet fastnar i halsen.

Sedan kom de efterföljande svallvågorna där ”genus-dagis” och annat ingick.

När det ENDA viktiga är pengar. Att lägga dygnets samtliga vakna timmar på att skaffa deg att lägga på hög så att man blir fullständigt untouchable. Den med cash bestämmer. Punkt.

Om jag skulle få vara kommande generationers Nina Björk, har jag bara ett råd. Att parafrasera Simone de Beauvoirs ord, ändra dem till: Jag behöver ingen!

Tänk om Under det rosa täcket istället hade hetat Cash is king och lärt ut allt om DETACHMENT. Att skita i relationer, män, kroppen, utseende. Att BARA se till att odla sina egna intressen.

Det smärtar mig så att min generations feminism skrevs av ett gäng prästinnor som var upptagna av att vara snygga.

Om jag skulle få vara kommande generationers Nina Björk, har jag bara ett råd. Att parafrasera Simone de Beauvoirs ord, ändra dem till: Jag behöver ingen!

Med ett fett utropstecken.

Linda Skugge

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!