Skip to content
Václav Havel. Foto: John Mathew Smith (CC BY-SA 2.0)
Václav Havel. Foto: John Mathew Smith (CC BY-SA 2.0)
Samhälle | NATO

Pacifistpresidenten som tog en öl med Rolling Stones och gick med i Nato

På 1990-talet gick den tjeckiske presidenten Václav Havel från Nato-motstånd till Nato-medlemskap. Hynek Pallas berättar om decenniet då Nato utvidgades österut med hjälp av tidigare dissidenters moraliska tyngd.

Den 22 februari 1990 mottog Margaret Thatchers politiske rådgivare Charles Powell en handskriven lapp från en kollega. Under Downing Streets emblem meddelades att den brittiska premiärministern hade fått drottningens tillåtelse att skippa en mottagning: ”Möte med president Havel i stället”.

Upprinnelsen till det hastigt rensade schemat var ett utrikespolitiskt PM till Thatcher om att den nye tjeckoslovakiske presidenten hade uttryckt ”alarmerande neutrala åsikter om säkerhetsarrangemangen i Europa”.

”Du bör ha ett styvt svar redo”, förklarade rådgivarna.

De ”alarmerande” åsikterna borde inte ha kommit som en överraskning. Den tidigare dissidenten Václav Havel var den mest kända personen bakom människorättsdokumentet Charta 77. 1985 hade organisationen publicerat ett brev riktat till en fredskonferens i Amsterdam. Där pläderade man för att både Warszawa-pakten och Nato skulle dra tillbaka styrkor och missiler från Europa. Nu hade presidenten tillsammans med utrikesministern Jiří Dienstbier – även han tidigare dissident – skissat på en ny europeisk militärallians baserad på Helsingforsdeklarationen. Kalla krigets skugga skulle bort.

I det tjeckiska parlamentet sa Havel att väst måste stå emot Rysslands påtryckningar om att inte utvidga Nato: ”Det vore en återgång till kalla kriget.”

Varför brydde sig London och Washington om ledaren för ett litet centraleuropeiskt land? Amerikanerna var faktiskt inte ens särskilt angelägna om att utvidga Nato – tvärtom. Svaret låg i Havels moraliska auktoritet: Om inte Sovjet betraktades som ett säkerhetshot kunde han forma opinion mot amerikansk militär i Europa.

Ett år senare besökte Havel – som första statschef från det forna östblocket – Natos högkvarter i Bryssel. ”Hela mitt liv har jag fått höra att ni är en imperialistisk bastion, djävulen förkroppsligad”, inledde han sitt tal. Och tvärvände.

Berodde vändningen på ”styva svar” från Thatcher? Nja. Sedan mötet i London hade historien fortsatt: Tyskland var enat. Nationalistisk oro pyrde på Balkan och i Tjeckoslovakien. Warszawapaktens militära gren var upplöst. (Dienstbier skulle senare antyda att en orsak till det ”diplomatiska” språket 1990 hängde ihop med att sovjetiska trupper fortfarande befann sig på tjeckoslovakisk mark).

”Saker ter sig nu mer komplicerade än när vi stod under de stora förändringarnas förtrollning”, förklarade Havel i Bryssel.

Snart ökade Augustikuppen i Sovjetunionen spänningen. I det tjeckiska parlamentet sa Havel att väst måste stå emot Rysslands påtryckningar om att inte utvidga Nato: ”Det vore en återgång till kalla kriget.” 1993 använde han och den polske presidenten Lech Wałęsa öppningen av Förintelsemuseet i Washington för att bearbeta den nye amerikanske presidenten Bill Clinton. Havel påpekade att det var krig som hade möjliggjort Förintelsen, att konflikter måste hindras i Europa. Mot bakgrund av Sarajevos belägring argumenterade han för ingripande mot serberna.

På sikt, med en eventuellt demokratisk granne i öst, skulle man kanske kunna avveckla Nato.

I den inhemska Nato-debatten hade avvikande röster svårt att göra sig hörda. Charta 77 var en bred politisk rörelse, men i 1990-talets vindar svartmålades tidigare vänsterdissidenter som argumenterade för sociala reformer eller kritiserade relationen till USA. Det fanns dock även Nato–förespråkare som trodde att en utvidgning skulle minska amerikanskt inflytande. På sikt, med en eventuellt demokratisk granne i öst, skulle man kanske kunna avveckla Nato. Tjeckoslovakiens separation spelade in: Slovakien hör än idag till Europas mest Rysslandsvänliga nationer medan de tjeckiska eliterna gärna blickar västerut.

Havel kom efter 1995 att göra Nato–utvidgning till ett mål för sitt presidentskap. Han spelade på sin internationella image som demokratikämpe när han övertygade amerikanska hökar som Henry Kissinger. Hade det inte varit för Havels moraliska tyngd – den moraliska tyngd som Thatcher några år tidigare hade fruktat – är det tveksamt om Tjeckien alls hade varit påtänkt i den första utvidgningsvågen.

Den 24 mars 1999, veckan efter det tjeckiska inträdet, inleddes Natos bombningar i Jugoslavien. I den tjeckiska allmänhetens ögon lämnade det en fläck på Havels arv. Utifrån den tjeckiska historien är det inte förvånande: Det var trettio år sedan en militärallians senast hade ockuperat deras land. En studie av Nato-stöd i Tjeckien 2002 menade att stödet förvisso var högt, men att man inte hade ”internaliserat” betydelsen i artikel 5 – att assistera en allierad som angrips.

Internationellt tycks Havels ställningstagande och hans roll i Natos utvidgning närmast bortglömd. När han dog 2011 saknades den i nekrologerna. Eftermälet är pacifistpresidenten som drack öl och hängde med Rolling Stones – inte medborgarrättskämpen som av 1990-talet omvandlades till pragmatisk realist.

Havel utvecklades från ett självutnämnt ”barn av 60-talet” till att betrakta pacifism som något farligt – ”likgiltighet för lidande i andra länder”. I essän Motståndets anatomi (1985) förklarade han att ”[r]isken för krig orsakas inte av vapnen utan av politisk verklighet. Avrustning berör konsekvenserna, inte orsakerna till den. Utan fria, självrespekterande och autonoma medborgare kan det inte finnas oberoende nationer. Utan fred mellan medborgarna och staten finns ingen garanti för yttre fred”. Följaktligen blev han pådrivande för Nato–utvidgning till Baltikum, Ukraina och Belarus.

Sedan 1990-talet har andra frågor upptagit Centraleuropa. De senaste åren har det handlat om illiberalism, populism och EU. Även om Nato stundtals har rört om i debatten, som under det impopulära Irakkrig Havel stödde, så är det tjeckiska stödet fortsatt högt.

Internationellt tycks Havels ställningstagande och hans roll i Natos utvidgning närmast bortglömd. När han dog 2011 saknades den i nekrologerna. Eftermälet är pacifistpresidenten som drack öl och hängde med Rolling Stones – inte medborgarrättskämpen som av 1990-talet omvandlades till pragmatisk realist.

Hynek Pallas

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!