I Georgien har den Kremlstödda regimen steg för steg monterat ned demokratin. 28 november började vreden dock att koka, och enligt journalisten Anna Gvarishvili ser vi just nu hur en ny georgisk republik håller på att födas. Frågan är om det är regimen eller folket som vinner.
Gröna laserstrålar lyser upp parlamentsbyggnaden i Tbilisi med ett djärvt budskap: ”Låt oss göra Georgiens röst hörd i världen.”
Det är så här demonstranterna kommunicerar nu – direkt och konsekvent. Scenerna, danserna och sångerna som tidigare väckte uppmärksamhet för de georgiska protesterna i omvärlden har försvunnit. Det som kvarstår är något mycket mer djupgående: vrede, motståndskraft och en stark övertygelse att kämpa för sin framtid.
28 november började vreden att koka. Då tillkännagav Irakli Kobakhidze, Georgiens de facto premiärminister, att regeringen skulle pausa förhandlingarna om ett EU-medlemskap till 2028. För en nation som har drömt om att närma sig Europa i århundraden sågs detta som ett stort svek.
Tillkännagivandet kom kort efter de omtvistade parlamentsvalen, vars rättvisa många har ifrågasatt. Kritikerna menar att den Kremlstödda oligarken Bidzina Ivanishvili, som kontrollerar regimen, skapade krisen för att tvänga väst att acceptera hans partis bedrägliga seger.
Regimen har gjort allt för att bryta ned dem – vattenkanoner, tårgas, gummikulor, massarresteringar och till och med tortyr. Men trots det växer protesterna sig blott starkare.
Men Ivanishvili gjorde en missräkning. Han förväntade sig inte det georgiska folkets styrka.
Sedan 28 november har georgier protesterat i städer och byar som aldrig förr. Det är inte bara antalet på gatorna som känns annorlunda, utan också inställningen hos de som protesterar. Regimen har gjort allt för att bryta ned dem – vattenkanoner, tårgas, gummikulor, massarresteringar och till och med tortyr. Men trots det växer sig protesterna blott starkare.
Fler än 400 personer har arresterats och från dessa har det inkommit mer än 300 rapporter om misshandel och inhuman behandling. De fängslade, alltifrån tonåringar till pensionärer, beskriver ett chockerande övervåld. Många har misshandlats kort efter arresteringen, men bortom kamerornas räckvidd. Andra har torterats i polisbilar, där poliser har sprejat pepparsprej i små utrymmen för att demonstranterna ska tvingas kippa efter luft.
I häktena har våldet fortsatt, där poliser skapat mänskliga korridorer för att misshandla de som anländer. De brutala metoderna sker enligt rapporter under ledning av Zviad Kharazishvili, även kallad Khareba, som leder en ”Special Task Force” som sanktionerats av USA. Khareba för även befäl över informella ligistgrupper, ”titushky”, som kallas in för att provocera under demonstrationer och hetsa till våld mot demonstranter och oppositionella. De fick en betydande roll under Euromaidanrörelsen i Ukraina 2014, där de bidrog i ett stort antal sammandrabbningar och agerade våldsamt. Med tiden har termen börjat användas brett i Central- och Östeuropa för att beskriva våldsamma upprätthållare som arbetar för förtryckarregimer.
Samtidigt använder regimen alla till buds stående medel för att tysta oliktänkande.
Journalisterna har inte heller blivit skonade. Många har blivit specifika måltavlor när de har gjort sitt jobb. Formula TV:s Guram Rogava attackerades live på tv, och Maka Chikhladze från TV Pirveli attackerades kort efter att ha sänt en granskning av just denna Special Task Force. Trots detta har inga poliser tvingats möta konsekvenserna. I stället fortsätter de facto regeringen att hylla deras handlingar.
Samtidigt använder regimen alla till buds stående medel för att tysta oliktänkande. Dussintals aktivisters hem har plundrats. Demonstranter möter hårda fängelsestraff och till och med grundläggande skyddsutrustning som gasmasker har förbjudits. Nu driver regerigen igenom en lag för att förbjuda masker under protester, till och med under tårgasattacker. Målet med dessa repressiva åtgärder är att skrämmas, men verkar ha motsatt effekt. Ju mer regimen försöker skrämma folket, desto argare och mer enade tycks georgierna bli.
Trots brutaliteten är georgierna fortfarande lika övertygade. EU-flaggan ses nu som en symbol för motstånd och vajar stolt över alla protester. För georgierna representerar Europa frihet, demokrati och deras rättmätiga plats i världen. Att vända sig från EU innebär att falla tillbaka in i Rysslands skugga – en framtid man vägrar att acceptera.
Kampen handlar inte bara om nuet. Det är en fortsättning av Georgiens långa kamp mot ryskt inflytande. En kamp som inleddes med massakern 9 april 1989, då sovjetiska trupper dödade fredliga demonstranter, och som fortsatt genom krigen och ockupationerna som har följt.
I dag ser vi en tredje georgisk republik födas. Om folket vinner kommer de att stå inför den monumentala uppgiften att på nytt bygga upp landets institutioner underifrån. Men alternativet, en fullt konsoliderad Kreml-stödd diktatur, skulle vara en katastrof för Georgien och regionen.
Utan mer substantiellt stöd från Väst kan motståndet vackla, och Georgien bli ännu en auktoritär stat under Moskvas inflytande.
Tiden håller dock på att rinna ut. Ivanishvili har ägnat 12 år åt att bryta ned Georgiens demokratiska institutioner och att bygga en regim som bara tjänar honom. Den enda gren av regeringen som står emot honom – presidentskapet – kommer att falla i hans händer när Salome Zourabichvilis mandat löper ut 29 december. Västs tveksamhet att agera gör honom starkare, då det stärker illusionen av att hans regering skulle vara legitim. Utan mer substantiellt stöd från Väst kan motståndet vackla, och Georgien bli ännu en auktoritär stat under Moskvas inflytande.
Just nu fortsätter georgierna kampen – arresterade, misshandlade och slutkörda men okuvade. De vet att insatserna är höga, och att detta är deras enda chans att vinna tillbaka sin framtid. Men hur länge de orkar fortsätta kämpa utan hjälp vet ingen svaret på.
Anna Gvarishvili
Översatt av: Eric Luth
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!