Tema

Kriser slår hårdare mot den som inte är förberedd

Text: Olle Wästberg

Foto: Fri Tanke förlag

Att förutse vad som ska hända med världsekonomin är ingen barnlek. Osynliga faror lurar bakom varje hörn och de största farorna är ofta dem som inte går att förutspå. En av dem som varit med och hanterat finanskriser är Olle Wästberg, som här delar med sig av sina erfarenheter inför kommande kriser.

Internationella finanskriser är inget nytt. Den så kallade tulpankraschen med grund i Nederländerna på 1630-talet är den första som kartlades. 1900-talets kriser med den stora depressionen från 1929 och några år framåt, med Krügerkraschen 1932 som fördjupning i Sverige, hade stor betydelse för västvärldens politiska och samhälleliga utveckling. I Tyskland bidrog depressionen till nazisternas frammarsch.

Det var en period då staten hade små möjligheter att agera. I och med Keynes lansering av antidepressionsteorin – praktiskt utvecklad av bland annat Bertil Ohlin och Gunnar Myrdal i Stockholmsskolan 1937 – skapades enighet om att staten ska ha överskott i goda tider för att kunna stimulera ekonomin när depressioner kommer. En speciell metod har också varit att räntan sänks för att stimulera efterfrågan och investeringar.

När den borgerliga regeringen, ledd av Carl Bildt, med Bengt Westerberg som folkpartiledare och Anne Wibble (som jag var statssekreterare åt) som finansminister, tog över 1991 fanns inte de möjligheter som Keynes utgått från. Skälet till att Socialdemokraterna förlorade valet var den ekonomiska nedgång de själva åstadkommit. Budgetunderskottet var rekordhögt, liksom statsskulden. Lån hade underlättats, avdragsrätten för räntor ledde till att finansmarknaden vidgades och fastighetspriserna ökade. När sedan inflationen blev tvåsiffrig, räntorna steg och valutautflödet ökade fick Sverige en bankkris. Detta var en tid då valutakursen var väsentlig för ekonomin. Eftersom kronan föll i värde ökade valutautflödet kraftigt, vilket skadade ekonomin.

Vi tog alltså över en eländig statsekonomi, och möjligheten att stimulera ekonomin var mycket liten. Dels därför att budgetunderskottet och statsskulden var så höga, dels därför att Riksbanken bekämpade valutautflödet med att ständigt höja räntan. Ränta på 500 procent en dag för att hindra valutautflöde var exceptionellt.

För att Sverige långsiktigt skulle klara sig var första steget att skapa en mer balanserad budget, vilket innebar åtskilliga nedskärningar i välfärden. Moderaterna ville genomföra detta med Ny Demokrati (den tidens Sverigedemokrater; populistiska och främlingsfientliga, men utan Sverigedemokraternas nynazistiska bakgrund) men Folkpartiet ställde som villkor att regeringen i stället skulle försöka komma överens med Socialdemokraterna. Själv ledde jag – tillsammans med Carl B Hamilton och med Jan O Karlsson och Leif Pagrotsky från Socialdemokraterna utarbetandet av ett krispaket. Det ledde till en bred överenskommelse mellan regeringen och den socialdemokratiska oppositionen. Självklart är det viktigt att i kris kunna visa omvärlden på svensk enighet.

När sedan Socialdemokraterna vann valet 1994 fullföljdes de offentliga nedskärningarna för att stärka budgeten och Göran Persson genomförde dessutom ett antal skattehöjningar. På några år stabiliserades statsfinanserna.

Nästa stora kris kom 2008, under alliansregeringen med Anders Borg som finansminister. Borg hade varit med som politisk sakkunnig hos Carl Bildt under den förra krisen. När 2008 års kris oväntat bröt ut hade Sverige låg statsskuld och stort budgetöverskott, vilket gjorde att Sverige kunde kompensera den fallande ekonomin och blev ett av de länder som klarade sig bäst genom den globala finanskrisen.

Också nu när coronakrisen klipper till har Sverige ett bra utgångsläge i budgetöverskott och låg statsskuld, vilket skapar ett relativt sett stort handlingsutrymme. Den budget som presenteras i slutet av september kommer att öka statsutgifterna och sannolikt, som en följd av januariöverenskommelsen, minska en del skatter. Statsskulden närmar sig därmed 50 procent av BNP och budgetunderskottet närmare 10 procent av BNP.

Vad vi lärt oss av det som nu händer är rimligen att Sverige, när den internationella krisen är över, återigen måste minska budgetunderskottet och statsskulden. Annars är vi – liksom 1991 – i ett läge då det blir svårt att hantera nästa finanskris.

Självfallet faller stödet till företag och liknande tillfälliga krisåtgärder så småningom bort. Det primära målet bör dock vara att skapa ökad tillväxt, ska de ekonomiska hjulen snurra krävs att konsumtionen inte faller på lång sikt. Därför är det bra – vilket L nyligen fick igenom – att sänka skatten för låginkomsttagare som på så vis får ökat utrymme för konsumtion. Att höja barnbidrag och bostadsbidrag skulle få samma effekt.

Centralt för att öka tillväxten är att stimulera nyföretagandet, både för att det skapar sysselsättning och för att det ökar skatteinkomsterna. Den ideella organisationen NyföretagarCentrum bidrar varje år, genom rådgivning och hjälp, till att uppåt 10 000 nya företag startas. De företag som NyföretagarCentrum medverkat till under två år har lett till 14 miljarder i skatteintäkter för staten och svenska kommuner.

När staten tar upp utlandslån finns anledning att se till att inte Kina blir den dominerande långivaren. Vi vet att Kina använder såväl utlåning som uppköp av utländska företag för att spionera på och påverka andra stater. Enligt en undersökning från Totalförsvarets forskningsinstitut har Kina sedan 2002 köpt 65 svenska bolag för cirka 100 miljarder kronor. En rad viktiga svenska företag är kinesiskägda, bland annat Volvo Personvagnar, Filmstaden/SF Bio, Nevs (tidigare Saab) och Nordic paper.

Efter coronakrisen är det också nödvändigt att se över Riksbankens agerande. Under högkonjunkturen sänkte Riksbanken räntan till noll. Det brukar sägas att räntorna tar hiss upp och trappa ner. Riksbanken har agerat tvärtom, vilket har gjort att räntan inte kunnat användas som stöd för att bekämpa krisen. När ekonomin vänder bör Riksbanken öka räntan och skapa marginal för framtida sänkningar.

Slutsatsen är alltså given. Sverige kan under en kort tid låna pengar för att täcka stora underskott, om pengarna används för att få fart på ekonomin och skapa en stark bas nästa gång en kris inträffar. Alla ekonomiska kriser har dessutom gynnat högerpopulistiska rörelser i olika länder. Att vara väl förberedd för nästa kris är därför inte bara viktigt för ekonomin, utan demokratins framtid.

Olle Wästberg är tidigare statssekreterare på Finansdepartementet och ordförande i 2014 års Demokratiutredning. Under 30 år satt han i Folkpartiets partistyrelse.

@OlleWstberg

olle@wastberg.se

Fler artiklar av Olle Wästberg

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr