Sveriges Radio ska spara en kvarts miljard. Thea Andersson har ett förslag på var de kan börja: Skicka inte iväg Christopher Garplind och Hanna Hellquist som utlandskorrar.
Den som bestämde att Sveriges Radio skulle skicka Hanna Hellquist och Christoffer Garplind till New York för att bevaka valet borde aldrig få bestämma något igen.
I fem plågsamma avsnitt av P3 Eftermiddag får två ironiska nihilister laja runt i New York med radiolyssnarna som publik.
Jag kan se producentens pitch framför mig: Unga bryr sig inte om val (eller något annat) så vi skickar dit två personer som inte heller bryr sig om val (eller någonting annat). Resultatet blir en gapig och sluddrig mölja av fria fantasier.
Både jag och den oskydliga amerikanen undrar vad fan som pågår. Är vi utsatta för tortyr?
Gästerna som rings in (riktiga korrespondenter, vetare och några aktivister som lämnat ironin hemma och faktiskt gör sitt bästa,) är de enda ljusglimtarna. De bidrar, tack och lov, med relevanta spaningar och tankar. Tyvärr faller de snabbt i glömska när programledarna fortsätter gapa om sig själva. Det är timme ut och timme in av två ”ignorance is bliss”-personligheter som utforskar sina intervjuobjekt med frågor i stil med ”hur känns det” eftersom de saknar både djup och insikt och därför inte kan ställa bättre frågor.
Hanna har till exempel ”kollat lite på TV när hon löste sudoku på hotellrummet” och ”läst lite nyhetstabloider för att se om dom säger nåt kul”, för att sedan spåna fritt om tv-reklam eller tabloid, utan slutsats i flera minuter. Garplind skakar som en tjackis på Tiktok när han intervjuar en helt vanlig amerikan på stan och frågar om han ”vet vem Rickard Olsson är”. Både jag och den oskyldiga amerikanen undrar vad fan som pågår. Är vi utsatta för tortyr?
I ett segment spånar de om de själva skulle vara presidentkandidater, Christopher tycker det skulle vara “kul”. Sen får vi veta att Hanna Hellquist har Sveriges minsta ögon och ohälsosamma känslor för djur, och att Garplind ligger med tolvåringar och bara bryr sig om sig själv.
Hade jag varit en upplyft radiostjärna hade jag självklart tackat ja till en ”jobb”-resa till New York tillsammans med min bästis samtidigt som nån teknikkille i Stockholm spelar in vår stream of consciousness. Men jag borde inte ha sagt ja. Jag borde inte ens ha fått frågan. Det borde inte Hanna och Christopher heller ha fått.
SR aviserade att de ska spara, jag har ett förslag: Spara in på det här.
SR har aviserat att de ska spara, jag har ett förslag: Spara in på det här. Inte ens i sina bästa stunder är det kul. Producenterna har kanske tänkt att de skapat ett humorprogram, vilket skulle förklara bristen på journalistiska inslag, tyvärr innehåller det inte humor.
I en intervju i SvD säger Garplind, apropå sitt deltagande i På spåret, att han har noll fallhöjd för han är en ”clown i TV” och att ”ingen förväntar sig någonting av honom någonsin”. Det stämmer. Det är varken hans eller Hanna Hellquists fel att de fått ett svinkul erbjudande och tackat ja till det. Sveriges radio har däremot fallhöjd. Det finns därför 200 till 250 miljoner skäl för dem att inte skicka komiker till USA för att bevaka viktiga val igen.
Thea Andersson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!