Max Sjöberg sökte svaret på en av livets stora frågor hos Sveriges mest populära myndighet, men fann bara fler frågor. Istället för logik: förvirring.
Vad gör oss till människor? Hur vet man att man är en människa? När blir man en människa? Frågor likt dessa har gäckat filosofer (och abortkritiker) i alla tider. Descartes var, innan han lurades till Stockholm av drottning Kristina för att få lunginflammation och dö, inne på att det har något att göra med att vi tänker. Lars Trädgårdh och Henrik Berggren har frågat sig om svensken alls är människa (Norstedts, 2006). Daniel Adams-Ray menar att våra brister gör oss till människor (Universal Music, 2010).
En fredagseftermiddag på kontoret fastnade jag i liknande frågeställningar. När slutar man vara en människa? Jag vände mig till en av samhällets tryggaste punkter. Så trygg att den rentav korats till landets mest populära myndighet (Statskontoret, 2023) av svenska folket. Jajjebuck, jag tänker förstås på Skatteverket och deras rättsliga vägledning om moms på inrikes persontransporter.
Skatten på en vanlig inrikes persontransport, till exempel en tågbiljett, är sex procent och det i sig är knappast till särskilt stor hjälp för oss. Men: Skatteverket har uttalat att också transport av avlidna ska räknas som en personbefordran och därför ha sex procent moms. Man tycks alltså fortsätta vara en människa även efter sin död, så länge man transporteras med exempelvis en likbil.
Man tycks alltså fortsätta vara en människa även efter sin död, så länge man transporteras med exempelvis en likbil.
Detsamma gäller förresten också för en urna med aska, så det faktum att man eldas upp till oigenkännlighet förändrar inte saken. Vår mänsklighet verkar alltså inte sitta i köttet eller ha något att göra med att man ser ut som en människa.
Om likbilen däremot transporterat kistan (eller urnan!) till platsen där begravningen ska äga rum, och man anlitat ett bärarlag eller en vagn som på ett mer ceremoniellt sätt ska transportera kistan (eller urnan!) in i kyrkan så får man inte längre momsrabatt utan ska betala 25 procent moms på den sista biten. I detta fall verkar staten anse att man slutar vara en människa när man bärs in i kyrkan, och här hade historien kunnat ta slut.
Det väcker dock nya frågor. Vad gäller för människor som inte bärs in i en kyrka och begravs? När exempelvis ett museum ska skicka ett människoskelett till ett annat museum aktualiseras givetvis momsfrågan. Är det en inrikes persontransport eller en godstransport? Personligen skulle jag säga att skelettet är lite mindre människa än ett lik i en likkista, men lite mer människa än vad en urna fylld med aska är. “Är Bockstensmannen människa?”, borde Trädgårdh fråga sig (och Skatteverket svara på).
I somras såg jag på nyheterna om kranier från 23 tornedalska, kvänska, lantalaisiska och samiska individer som för 150 år sedan grävts upp för att användas i rasbiologisk forskning. Nu har de på nytt begravts i Pajala, men innan dess behövde de förstås transporteras tillbaka dit. Huruvida Skatteverket då ansåg att de var människor framgick tyvärr inte av inslaget.
Ponera att Nationalmuseum på något märkligt sätt lyckas få låna Mao Zedongs kropp till en utställning.
Ännu svårare blir kanske gränsdragningen för balsamerade personer. Ponera att Nationalmuseum på något märkligt sätt lyckas få låna Mao Zedongs kropp till en utställning. Den del av transporten som äger rum i Sverige måste givetvis beskattas, men med vilken skattesats? Spontant känns det som att Mao är mer människa än Bockstensmannen, ungefär lika mycket människa som ett lik i en kista på väg till sin begravning och lite mer människa än en urna med aska.
Möjligen kan Mao-problematiken lösas med hjälp av en analogi från likbilsundantaget. Kanske kan man se det som att Skatteverket helt enkelt vill vara generöst i livets slutskede, och därför låter momsrabatten få lite eftersläpning på transporten mot den sista vilan. Mao:s sista vila tycks vara lit de parade i sin glassarkofag på Himmelska fridens torg, men knappast på Nationalmuseum. Det skulle innebära att Mao i Skatteverkets ögon inte är en människa när han fraktas till Nationalmuseum, men att han blir det igen när han transporteras tillbaka till Peking. I alla fall så länge han inte transporteras den sista biten i en vagn, under ceremoniella former. Rörigt detta. Men det är ju så det blir när man inte har enhetlig moms.
Max Sjöberg
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!