ODESSA Det är inte bara proryska separatister och Vladimir Putin som plågar den ukrainska demokratin. Samtidigt utkämpas en tyst och ojämn kamp mot korruption och de roffarbaroner som under årtionden fritt har kunnat forma utvecklingen efter eget tycke. Alex Voronov är nyss hemkommen från en resa till Odessa.
En företagare i Odessa berättar hur han hanterar stadens myndigheter. När han ska bygga något struntar han i att skaffa diverse tillstånd utan låter ärendet gå till domstol. På så sätt behöver han bara muta domaren. Det är enklare, säkrare och billigare än att muta sig fram tillstånd för tillstånd.
Detta är Odessa, sannolikt den mest korrumperade staden i det korrumperade Ukraina. Det var därför jag valde att tillbringa en vecka där i november för att studera fenomenet i mikroformat.
Men det jag fick se visade att detta inte alls är mikro och att ordet korruption inte räcker som beskrivning. Det som finns i Odessa är renodlad organiserad brottslighet som har tagit kontroll över delar av den offentliga apparaten.
Därmed illustrerar Odessa också de svårigheter som den som vill reformera det ukrainska systemet ställs inför.
Vid sidan av det är Odessa tillsammans med Charkiv de svagaste punkterna i Ukrainas försvar mot rysk infiltration och det som går under namnet separatism. Ja, de två sakerna hänger ihop. I en stad och stat som främst är en plats där gangstrar gör sig förmögenheter är begrepp som nationell säkerhet och patriotism relativa begrepp.
Kriminella pengar kan i Odessa tjänas inom alla sektorer. En väg är korrumperad myndighetsutövning, exempelvis »avgifter« för diverse tillstånd som landar i lokala tjänstemäns fickor och fortsätter upp till toppen. Några lokala journalister som kartlagt kriminaliteten i byggbranschen kom fram till att en kvadratmeter byggyta kräver 250-300 amerikanska dollar i mutor.
Samma sak gäller vid arrende av mark eller hyra av lokaler som tillhör staden. Hyresgästen betalar en mycket låg officiell hyra och en högre inofficiell sådan. Samma ordning finns för diverse andra tillstånd för kommersiell verksamhet. Allt detta gör förstås att staden går miste om inkomster.
En annan väg är att göra vit ekonomi grå. Det sker genom att politiker eller myndighetspersoner tar kontroll över affärssektorer och håller konkurrenter borta. Exempelvis delas länsbusslinjer upp mellan olika politiker och polischefer, via bulvanföretag.
Ett tredje sätt är att ge beskydd till rent olagliga verksamheter, där de mest lukrativa är knark och prostitution. Narkotika säljs dels på gatan under polisbeskydd, dels i vissa apotek. Upplägget för prostitution är likadant – gatan och bordeller som beskyddas men ibland även de facto ägs av polisbefäl.
Beskydd av, och delaktighet i, smuggling av legala och illegala varor är ytterligare en inkomstskälla.
Men de riktigt stora pengarna finns i hamnen. Diverse upplägg för att kringgå tull i Odessas hamn förser den kriminella ekonomin med mellan fem och tio miljarder kronor per år, enligt olika uppskattningar. Det handlar om att i tulldokument ändra antal enheter och/eller inköpspris, men även mer vilda varianter förekommer, som att i dokumentationen förvandla pälsar till tandpetare. De grövsta operationerna av det här slaget genomförs av ukrainska företag som bildas uteslutande i det syftet och har en livslängd på mellan tre och sex månader, enligt en ledare för transportfacket jag talar med.
Hur är då allt detta möjligt i det nya Ukraina? Svaret är att det nya Ukraina i väsentliga delar inte är så nytt. Mycket av kampen mellan den gamla korrupta ordningen och reformkrafterna är verkligt. Men en hel del är ett spel där gamla roffarbaroner bara byter politisk etikett.
En stor del av problemet i Odessa finns i stadsadministrationen som sedan maj 2014 leds av borgmästare Gennadij Truchanov. Hans karriärväg går från 1990-talets kriminella beskyddarmiljö, via oljeaffärer och parlamentsplats i Kiev för Regionpartiet. Truchanov har nära kontakt med Odessas gudfader, Aleksandr Angert med smeknamnet Angel (Ängeln). Denne är en så kallad »kriminell auktoritet« med ursprung i den sovjetiska maffian och tolv fängelseår för mord bakom sig. Angert är sedan 1999 bosatt i London men anses kontrollera det mesta av betydelse i Odessa.
Mot denna grupp står Georgiens tidigare president Michail Saakasjvili som i maj i år utsågs av president Petro Porosjenko till guvernör, dagen efter att han fått ukrainskt medborgarskap. Som guvernör har han den verkställande makten i länet. Saakasjvili har även fått sitt folk på plats i några viktiga myndigheter som länspolischef, chefsåklagare och chefen för tullen. De två första är georgier liksom många i guvernörens stab.
Men för att förändra Odessa på riktigt krävs kontroll över de politiska organen i själva staden. Därför utmanade Saakasjvili och hans grupp Truchanov-klanen i lokalvalen 25 oktober. Deras kandidat till borgmästarposten blev Sasja Borovik som är född i Lviv och har familjeband i Odessa, men som bott större delen av sitt liv utomlands.
Efter att ha lanserat sin kandidatur bara fyra veckor före valdagen lyckades han få 30 procent av rösterna. Men förlorade gjorde han likväl. Truchanov är kvar.
Borovik själv och hans sympatisörer menar att centralmakten i Kiev och kretsen runt president Porosjenko inte lät honom vinna. Borovik-projektet ska ha syftat till att imitera ett riktigt val efter att Kiev hade gjort en överenskommelse med Truchanov.
I samtal med mig säger Sasja Borovik att dröjsmålet med att utannonsera hans kandidatur gav honom en svår uppförsbacke. Han berättar även att personer i Porosjenkos parti Solidaritet kampanjade mot honom, trots att han officiellt var deras kandidat.
Vad ligger bakom detta? Den korta historien är denna: Efter Majdan skakades Odessa av viss separatism som kulminerade i dödligt våld den andra maj, med branden i fackföreningshuset, och ett femtiotal människor miste livet. Truchanov spelade inledningsvis en roll på separatistsidan men vände tvärt – av allt att döma redan före tragedin den andra maj – varefter han vann i borgmästarvalet i slutet av månaden utan att möta allt för stort motstånd. Allt tydde då på en pakt med Kiev där oligarken Ihor Kolomojskij spelade en nyckelroll. Han hade då just utsetts till guvernör i Dnipropetrovsk, hade och har fortsatt affärsintressen i Odessa och sin man Ihor
Palytsia på guvernörsposten i Odessa. Och nu pekar mycket på att den pakten lever än.
Saakasjvili och hans grupp jobbar dock på. Den nya länspolischefen, Georgi Lordkipanidze, genomför utrensning i snabb takt. När jag träffar honom efter fyra månader i ämbetet, har poliskårens personalstyrka minskat från 10 500 personer till omkring 6 000. Chefen för Odessapolisens internutredning, Konstantin Mtjedlisjvili, en hård georgier i jeans och munkjacka och älskare av lögndetektorer, förklarar för mig sin svåra uppgift:
– Alla är korrumperade. Tills vidare sparkar vi de mycket dåliga poliserna och behåller de dåliga. Det kommer att ta några år och årskullar utexaminerade från polisskolan innan vi har bytt ut alla rötägg.
Under tiden har inrikesministeriet tagit ifrån Odessapolisen ansvaret för bekämpning av de tunga brotten som narkotika och prostitution. De områdena styrs nu direkt från Kiev. Någon på ministeriet vill inte att den nya polischefen ska sköta dem.
Odessa har en tvåhundraårig historia av svårartad kriminalitet och är i den meningen extrem. Men utvecklingen i staden speglar ändå det som sker i landet som helhet. Parlamentet har antagit några viktiga lagar som utfasning av energisubventionerna, oligarkernas kornbod. Ordningspolisen har införts i stad efter stad som en separat organisation med central styrning och vid sidan av den vanliga polisen. Den fungerar väl och bygger förtroende.
Men där under är det mesta som tidigare. Michail Saakasjvili har gjort en träffsäker beskrivning av Ukraina som ett aktiebolag med oligarker som ägare. Några har fallit bort efter Majdan men de allra flesta är kvar med delvis förändrade ägarandelar och annan majoritetskonstellation.
Det står inte hugget i sten att det förblir så, men den ukrainska statens dysfunktion är så djupt rotad och den svarta och gråa ekonomin omsätter så mycket pengar att reformer är mycket svåra att få till.
Georgierna är Odessas bästa chans men kan liknas vid en luftlandsättning bakom fiendens linjer, där soldaterna är avskurna från de egna. De är väl motiverade och väl drillade i anti-korruptionskamp i Georgien men lider av dålig lokalkännedom – de kan inte lita på folk i Odessa – och har begränsad uppbackning från Kiev, där många inte vill ha någon förändring.
En sak är dock klar: Den som vill se hur reformer utvecklas i Ukraina gör bäst i att hålla ögonen på Odessas hamn.
Alex Voronov är politisk redaktör på Eskilstuna-Kuriren och Ukrainakännare. Under hösten och vintern besöker han Ukraina för att studera processerna i landet med stöd av ett stipendium från Karl Staaffs fond för frisinnade ändamål.
alex.voronov@ekuriren.se
@alexvornov