En motsatt Moberg. Max Hjelm läser Erik Lindman Matas nya roman Svenska äpplen och äventyr och ser spår av den svenske nationalskalden, samt reflekterar över vad det innebär att tillhöra, och hur vi ska hantera vår ofrånkomliga saknad.
Jag har aldrig varit intresserad av dörrar, egentligen. Lik förbannat stannar jag varje dag framför fina ytterdörrar och betraktar dem, ibland tar jag en bild. Jag har ingen att skicka dem till, de ligger där i telefonens galleri som en påminnelse om en utebliven konversation.
I Erik Lindman Matas nya roman Svenska äpplen och äventyr (Nirstedt/litteratur, 2023) är fem personer besatta av ett annat intresse – äppelsorter, och ympandet därav.
Boken inleds med ett dödsbesked. Kermes, av bokens huvudpersoner, känner sig tvingad att höra av sig till Krapp efter flera år av tystnad. Kortfattat berättar han att Inga, en annan av bokens fem berättare, har dött. Det blir dock tydligt i boken att de fem figurerna, trots avsaknad av kommunikation, på inget sätt har gått vidare från varandra. Snarare är de tätt sammanvävda. De lånar varandras meningar, har snott varandras intressen, fortsätter konversationer i de andras frånvaro. Boken behandlar framför allt saknad. Att sakna en vän, att sakna ungdomen, att sakna ett land. Läsaren tvingas ställa sig frågan: Går det att känna tillhörighet, när det man tillhör är borta?
Boken behandlar framför allt saknad. Att sakna en vän, att sakna ungdomen, att sakna ett land.
Statsvetarna Katarina Barrling & Cecilia Garme förklarar i sin bok som heter just Saknad (Mondial, 2022) att människor ofta ”bär med sig intryck från sådant som präglade hennes omgivning innan hon var född”. Det kan låta paradoxalt, att kunna få intryck av någonting man inte upplevt. Oavsett vad anledningen må vara fastnar vissa föreställningar om oss själva likt en kläggig substans. Barrling och Garme diskuterar denna fråga i relation till vad svenskhet är, men principen gäller så klart för oss alla.
Vad är det att ympas in i ett land? Frågan kommer upp i bokens fjärde del, kallad ”Eriks bok”. Erik slits med identiteter: hur väl kan han rota sig i Sverige och hur stor del av honom hör till Venezuela? När han får höra av en servitris på Kanarieöarna att han är venezuelan om han är född där skapas en ”lyster som lägger sig att vila i bröstkorgen”.
Redan framsidan av Lindman Matas bok skvallrar om en motsägelse, som den föreställer citrusfrukter i stället för (som man hade kunnat vänta sig av namnet) äpplen.
Erik lämnade apelsinernas land för äpplets och Albert beskriver hur han har övergivit ”enbuskens land för apelsinträdets”.
Han låter samtidigt inte rädslan för att inte vara innanför vinna. Genom äppelträdets språk igen:
Är inte en alldeles avgörande del av att känna sig rotad, att känna sig hemma, att ens rötter faktiskt får växa? Inte bara ligga tryggt, utan röra sig.
Även de som stannar kommer, oundvikligen, att behöva jord.
Det kanske är en för enkel parallell, alltför uppenbar. Samtidigt är det närmast omöjligt att inte se paralleller med Vilhelm Mobergs skrivande. Kanske är det för att jag läser Svenska äpplen och äventyr omväxlande med Moberg, men jag slås av hur de nästan exakt diskuterar motsatta förhållanden. I Din stund på jorden har berättaren, Albert Carlson, gjort samma resa över Atlanten som Erik. Erik lämnade apelsinernas land för äpplets och Albert beskriver hur han har övergivit ”enbuskens land för apelsinträdets”. Han sitter sedan som gammal i drömmarnas land och drömmer sig enbart bakåt, till den svenska landsbygd han kände ett behov att rymma ifrån. Han känner likt Kristina i Utvandrarserien, vars hemlängtan manifesteras i, just det – ett äpple av sorten astrakan.
Varken Albert eller Erik lyckas bli det de vill bli; de blir varken fria från sin bakgrund eller ett med den. Kanske är försöken att vara någonting naiva i sig.
Det var mitt ex som gillade dörrar, och det satte spår.
Visst, de människor och platser vi vidrör sätter spår, ympas in och tvingar oss att gå resten av våra liv förvandlade, förvildade. Samtidigt kan vi aldrig helt tillhöra.
Möjligen behöver inte frågan om tillhörighet svar. Tyngden av svaret skulle kunna vara för stor, och likt äpplet som faller från trädet döda alla försök till vidare spirande. Så vi fortsätter att samla allt fler tillhörigheter, ett ständigt växande baga– Nej, så här:
Vi är individer, men vi påverkar varandra. Kanske är det en truism, som ändå verkar behöva upprepas. I bok efter bok, för människa efter människa. För Erik och Albert. Även om det är en klysch– Nej, så här:
Dörrar är ganska ointressanta, egentligen. Det var mitt ex som gillade dörrar, och det satte spår. ”Att dväljas i historien är att vara i sin omgivning” skriver Lindman Mata. Det förflutna vägrar bli förflutet, vägrar bli oavslutat. Kanske kan man aldrig fånga det, kanske kan man aldrig bli fri. Inga dörrar kan stängas, de står kvar där på glänt som ett hån. Lika bra att ta en bild. Man får försöka acceptera sin saknad.
Max Hjelm
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!