Nick Cave var inte alltid den finstämde olycksprofet han är i dag. LD:s Fredrik Thorslund har sett Ian Whites svavelosande dokumentär Mutiny in Heaven – om världens mest aggressiva punkband.
”Sen när blev du en sån inspirationskorts-hippie? Lycka, kärlek, fred. Kräks! Var är raseriet, ilskan, hatet? Att läsa dina inlägg under senaste tiden har varit som att lyssna på en gammal predikant på söndagsmässan.”
– Ermine, Grand Marais, USA
Frågan är ställd till sångaren och poeten Nick Cave. I e-postlistan The Red Hand Files – dit Caves fans kan skriva in och ställa sina frågor om vad som helst – sticker tonen ut. De flesta frågorna är antingen barnsligt nyfikna (”Tycker du om russin”?) eller smärtsamt intima (”Hur kommer man över ett förlorat barn?”). Men inte Ermines. Och hennes fråga är befogad.
Raseriet, varom Ermine pratar, stavas The Birthday Party. För eftervärlden främst kända som Caves första band – men under den korta period bandet var aktivt, i skiftet mellan 70- och 80-talet, var de notoriska. Efter att ha bildats på en pojkskola i Melbourne under mitten av 70-talet, ursprungligen under namnet Boys Next Door, skapade sig The Birthday Party snabbt ett rykte som ett av den inhemska undergroundscenens mest aggressiva punkband.
En rasande kaoskvintett, påeldade av sprit och billigt heroin från Sydostasien, beväpnade med en sorts psykosexuell, gotisk postpunk till lika delar inspirerad av The Stooges, Dostojevskij och Gamla testamentet.
För de som var där måste The Birthday Party ha framstått som en rent bisarr uppenbarelse: Nick Cave och gitarristen Rowland S Howard i förgrunden — liknande något från en depraverad version av Familjen Adams — understödda av andregitarristen Mick Harvey och Phil Calvert på trummor. Och så basisten Tracy Pew, ofta centrerad på scen, med cowboyhatt, nätlinne och läderbyxor, en gurka nedtryckt i skrevet och en skrift av Platon i bakfickan. En rasande kaoskvintett, påeldade av sprit och billigt heroin från Sydostasien, beväpnade med en sorts psykosexuell, gotisk postpunk till lika delar inspirerad av The Stooges, Dostojevskij och Gamla testamentet.
Liveframträdandena var våldsamma redan från början – men blev allt värre när bandet i början av 80-talet flyttade till London, sedan Berlin, och ryktet om ”världens farligaste band” fick internationell dragningskraft. Ofta utbröt sammandrabbningar mellan bandet och publiken. Ibland urartade konserterna till rena kravaller.
I den nylanserade dokumentären Mutiny in Heaven berättar Rowland S Howard om en spelning på klubben The Ritz i New York som fick avbrytas efter knappt 20 minuter. Nick Cave hade förlorat konceptet och börjat slå huvudet mot en virveltrumma så att blodet stänkte. Publiken var uppjagad. När konserten avbröts eskorterades bandet bort, eftersom arrangören fruktade ett upplopp.
Ofta utbröt sammandrabbningar mellan bandet och publiken. Ibland urartade konserterna till rena kravaller.
”Vi hade sett bilder från när The Doors spelade på The Hollywood Ball, och hela främre delen av scenen var kantad av poliser”, berättar Howard. ”För mig fångade det verkligen vad rockmusiken ska vara: läskig nog att kräva polisled mellan bandet och scenen.”
Mutiny in Heaven, som delar namn med en av bandets sista inspelade låtar, är talande. I musikvideon till låten Nick the Stripper syns bandmedlemmarna dansa bland helveteseldar framför en korsfäst Jesusgestalt på en soptipp i Melbourne; Nick Cave syns med texten ”PORCA DIO” (”GRISGUD”) i svart över bröstet. The Birthday Party revolterade mot himlen, och allt vad den stod för.
Men revolten förblev inte ostraffad.
De flesta i bandet utvecklade med tiden tunga missbruk. De interna konflikterna eskalerade, liksom de externa konfrontationerna med en alltmer radikaliserad och blodtörstig publik. När Tracy Pew sedan häktats för en droginducerad vansinneskörning, Phil Calvert sparkats och Mick Harvey valt att bojkotta bandets USA-turné, fanns det få vägar tillbaka. 1983 lade bandet ner.
”Drogerna öppnade en del dörrar. Kanske öppnade de vissa dörrar som inte borde ha öppnats, eller som aldrig riktigt stängdes igen”, berättar Cave i Mutiny in Heaven.
Rowland S Howard dog i levercirros och cancer 2009, några månader efter sin femtioårsdag. Tracy Pew – vars hälsotillstånd gradvis förvärras efter ett skedande narkotikamissbruk – gick bort i sviterna av ett epileptiskt anfall i november 1986. Han var 28 år gammal.
***
”Jag förändrades”, förklarar Cave i sitt svar till Ermine. Den Ermine som, liksom många andra, undrat vad som hänt med raseriet som en gång definierade Cave. I ljuset av verklig tragedi hade hatet och vreden till slut förlorat sin dragningskraft. I stället hade någonting nytt fötts: en sorts moderlig empati inför det tragiska, mänskliga tillståndet. Ett plötsligt behov av att sträcka ut en hand för att på något sätt bistå ”denna hemska, vackra jord”, hellre än att spotta mot himlen.
”Kanske har du rätt, Ermine, och kanske förvandlades jag, på gott eller ont, från en levande shit-post till en vandrande inspirationskorts-hippie”, skriver Cave.
Fredrik Thorslund
Texten är ett utdrag från en längre artikel om Nick Cave, The Birthday Party och den grekiska mytologins giganter. Artikeln publiceras i nästa nummer av Liberal Debatt, på temat ”Giganter”. Teckna en prenumeration i dag så får du hela artikeln i brevlådan lagom till jul!
Mutiny in Heaven (regi: Ian White) visas på utvalda biografer från den 17 november 2023.