Skip to content
Debatt

Ett slag för djuren som ingen tycker om

Vissa djur betalar vi dyra pengar för att ha i hemmet, andra avskyr vi. Att önska livet ur vildsvinsflocken som bökat upp gräsmattan må vara någotsånär »naturligt« – men har människan också »rätt« att göra sig av med hela arter? LD bad Mikael Karlsson, forskare i filosofi vid KTH och tidigare ordförande i Naturskyddsföreningen, om ett svar.

»Vilket djur ska bort?« Jag får ibland bilden av Brasse och Lattjo lajban-lådan på näthinnan när frågan om utrotning av arter väcks. Denna gång vill Liberal Debatt att jag svarar på om det är »okej« att utrota besvärliga arter. Frågan är smått makaber men nödvändig, eftersom utrotning pågår.

Den sjätte vågen. Så beskriver forskare hur människan i dag påverkar livets mångfald. Fem stora utrotningsvågor har tidigare sköljt över planeten under dess historia, senast när dinosaurierna slogs ut. Men den utrotning som sker i dag går hundra till tusen gånger snabbare än någonsin förut.

Många vet att schimpansen, tigern och blåvalen är utrotningshotade. De riskerar att försvinna för all framtid. Färre känner till att skunkgrodan i Sydamerika och den afrikanska vildhunden, liksom tiotusentals andra arter av växter, svampar och djur, också hotas av utrotning. Närmare 30 procent av de omkring 80 000 arter som har studerats i världen är hotade av global utrotning, bland dem runt en fjärdedel av de däggdjur som bedömts, och över 40 procent av de studerade groddjuren. Även i Sverige är mångfalden hotad. Ål och tornuggla hör till de akut hotade arterna, fjällräven till de starkt hotade. På forskarnas senaste rödlista har den grönfläckiga paddan fått det lite bättre, medan fälthumlan gått från akut hotad till nationellt utdöd. Totalt är drygt 2 000 arter hotade i landet.

Mångfalden utarmas inte bara bland arter, utan även på genetisk nivå och bland ekosystem. Det främsta hotet är att livsmiljöer förstörs, ofta till följd av jordbruk och skogsbruk, men jakt och spridning av miljögifter bidrar också. Steg för steg blir nu klimatförändringar det allvarligaste hotet. Sådan är situationen och de politiska målen inom FN, EU och Sverige om att skydda livets mångfald nås inte på långa vägar. Men gör det verkligen något? Frågan om hur något är besvarar inte frågan om hur något bör vara, som David Hume påpekade för länge sedan. Och värderingar rör etik och inte naturvetenskap. Det finns då minst två huvudspår att utgå ifrån, pliktetik och konsekvensetik.

Pliktetiken anger grundläggande handlingsregler, som Immanuel Kants uppmaning om att handla på ett sätt som kan bli en allmän lag, och formulerar spärrar mot sådant som inte får ske. Exempelvis anser de flesta att det är fel att dräpa, i alla fall så länge det inte sker i självförsvar.

Med en biocentrisk grundsyn, där även andra arter än människan tillskrivs inneboende värde, kan skyddet behöva utvidgas till vissa andra arter, ibland även till individer av sådana arter. En viktig fråga blir då vilka arter som anses vara moraliskt relevanta objekt att värna. Utgångspunkten att inte utrota någon art håller dock även om det i praktiken krävs kompromisser mellan olika arters intressen, precis som att mänskliga rättigheter antas vara universella trots att olika behandling av individer accepteras i praktiken.

Med en konsekvensetisk utgångspunkt, exempelvis att beslut ska fattas i syfte att maximera total lycka, finns inte samma givna skydd för biologisk mångfald. En artförlust är då inte ett problem i sig, utan ska accepteras om den följer av en åtgärd vars samlade konsekvenser är positiva, oavsett om grundsynen är antropocentrisk eller icke-antropocentrisk.

Forskningen har dock visat att en stor biologisk mångfald är värdefull för människors välfärd, så även vid en strikt utilitaristisk analys kan slutsatsen bli att arternas instrumentella värden gör dem värda att bevara.

Svaret på frågan om det är okej att utrota besvärliga arter beror alltså i hög grad på vilka de etiska utgångspunkterna är. I vardagen bär nog de flesta människor på en pliktetisk ram, i betydelsen att det finns gränser som inte ska överskridas även om en nyttokalkyl landar positivt, men att det inom den ramen gäller att väga konsekvenser. Men mer avgörande för frågan om utrotning av arter är nog om grundsynen är antropocentrisk, biocentrisk eller ekocentrisk, och var gränsen dras mellan de arter som anses moraliskt relevanta objekt och övriga arter, samt hur den gränsen motiveras.

Här finns en rad möjliga uppfattningar, från en biblisk eller aristotelisk idé om en slags hierarki och stege i naturen, med människan på toppen, till olika icke-antropocentriska synsätt. Biocentriska djurrättsfilosofer som Peter Singer anser ungefär att alla förnimmande varelser har egenvärde, medan ekocentriska djupekologer, däribland J. Baird Callicott, snarare tenderar att se ekosystemen som de mest relevanta moraliska objekten, vilket kan tänkas medföra ett extra skydd för just hotade arter.

Ibland syns de etiska huvudfårorna tydligt i politiken, ibland inte, men de miljöpolitiska mål som slagits fast i Sverige, EU och FN har som tydlig utgångspunkt att den biologiska mångfalden ska bevaras och att utarmningen av arter ska hejdas.

Givetvis sker prioriteringar mellan naturvården och andra utgiftsområden, och inom naturvården som sådan, men den pliktetiska grundsynen i riksdagens miljömål är likväl klart ekocentrisk – även arter utan instrumentellt värde ska värnas. I linje med det finns över tvåhundra offentliga åtgärdsprogram för arter som är hotade, och som – såvitt känt – inte har någon direkt nytta för mänskligheten eller spelar någon större roll i ekosystemen i övrigt.

Däremot dominerar ett konsekvensetiskt antropocentriskt tänkande när det gäller den individuella nivån (beträffande andra arter än människa). Det framgår tydligt i jaktlagstiftningen. Även bland dem som värnar om de stora rovdjuren – som varg, lodjur och björn – är det ofta artens överlevnad och inte individens intressen som är avgörande i förvaltningsfrågor. Därför finns en högre allmän acceptans för jakt på björn än för jakt på den mer hotade vargen. Samtidigt finns kritik mot jakt med andra syften än att tillvarata byten eller minska skador, men också det är ju uttryck för ett antropocentriskt och konsekvensetiskt synsätt.

För individuella exemplar av växter gäller detsamma – de får överlag plockas såvida de inte är hotade och fridlysta, eller har ett högre värde för markägaren.

När det gäller vissa främmande arter, som förflyttats på grund av människan, kan det bli lustigt. Såväl en antropocentrisk konsekvensetiker som en ekocentrisk pliktetiker kan mötas i synen att invasiva arter ska utrotas (från landet), om de skadar produktionen respektive ekosystemen som de varit. Det finns en administrativ apparat för att bekämpa invasiva arter, däribland spansk skogssnigel. Nära detta synsätt är det inte ovanligt att stöta på tanken om det naturliga, vad det nu är, som det önskvärda. Många svenskar bär på en sådan idé och anser att människor och djur har samma värde.

Att själv landa i en orubblig syn i denna rad av frågor är inte enkelt och det finns invändningar mot alla renodlade synsätt. Men jag ser ett värde i ett åtminstone provisoriskt förhållningssätt, som grund för dialog.

Jag ser det själv som etiskt riktigt att anta inneboende värden i såväl andra arter som i ekologiska system, och jag menar att vi som utgångspunkt är skyldiga att värna dessa så långt vi kan. »Ingen ska bort«, blir mitt svar till Brasse. Utrotning är inte »okej«, svarar jag Liberal Debatt. Samtidigt ser jag gränser för detta synsätt – det finns en rimlighetens begränsning och framförallt ser jag människans intressen som i särklass viktigast. Men det betyder absolut inte att människan alltid ska ges företräde.

Alltså, en biocentrisk pliktetisk ram sätter gränser inom vilka avvägningar och val ständigt behöver ske mellan olika intressen. I det senare fallet gäller det att, inte minst utifrån människans intressen, synliggöra ekosystemtjänsternas roll i allt från kvantifierbar försörjning till upplevd skönhet.

Ändå känns inte resonemanget tillräckligt. Jag bär en känsla som snarare är dygdetisk, nussbaumsk. Alldeles oberoende av plikter och konsekvenser som rör handlingar är det inte förnuftigt att aktivt eller passivt utrota andra arter. För att leva ett gott liv behöver vi i stället tvärtom söka värna såväl människan som mångfalden och klotet, så långt vi nu förmår. Den uppgiften är varken naturlig eller onaturlig, men den är nog den enda som är oss själva värdig.

Mikael Karlsson är forskare vid KTH och tidigare ordförande för Naturskyddsföreningen.

@MikaelKarlsson_
mikaelka@kth.se