Max Hjelm blir beordrad att skriva en blogg om Bokmässan, men det har ju alla redan gjort. Liberal Debatts nya kulturredaktör frågar sig varför vi pratar så mycket om festande, i stället för böckernas värde i sig. Och är vad litteraturen behöver att bli mer Benjamin Ingrosso? Häng med!
Jag blev beordrad att skriva en blogg från bokmässan. Det känns som ett värdelöst uppdrag, eftersom andra redan gjort det.
Poeten Ali Alonzo skriver på X att vi möttes: ”Jag vill säga en (1) sak om Max Hjelm och d va att han va tyvärr jättetrevlig mot mig och sa förlåt till mig efter att jag hotat med att ta livet av mig på en kultursida”. Det stämmer inte, det var Alonzo som bad mig om ursäkt.
Tror jag.
DN Kultur uppmärksammade att ingen kände igen mig eftersom jag rakat av mitt hår från bylinebilden, vilket stämmer. Den som lyssnar på podden Gästabudet fick ta del av samma information. Så var det tyvärr, men hur intressant är det – och varför pratar ingen om böcker efter Bokmässan!?
I Kult Magasin ägnade sig Love Frisell åt att skamlöst profanera allt heligt (det vill säga offentliggöra vad jag sagt på fyllan) i TVÅ texter. Han har berättat vad jag haft på mig (udda kavaj och slips), att jag diskuterat jämställdhet med Björn Werner på en bokrelease med gratis alkohol, och att jag träffade provokatören och debattören Dante Löfmarck och bad honom om att ta en bild tillsammans.
För folk med fast jobb i Stockholms innerstad och Linkedin-profil kallas detta networking, på Bokmässan kallas det fest. Frisell påstår sedan att jag höll ett tal på Park Lane om att ”man först måste uppleva världen för att få skriva om den, inte bara sitta uppe i sitt elfenbenstorn och skriva för andra elfenbenstorn”. Vem är jag att minnas den sena timmen? Han har säkert rätt. Argumentet låter dessutom sant, förutom att man nog inte upplever den äkta världen under Bokmässan på Park, där bara svitkåta skribenter hänger. Lika sant är det säkert när han påstår att kritikern Mikaela Blomqvist skrämdes iväg av detta skrikande.
Vad mer ska jag säga? Det var som det var: Ingen läste böcker, alla var bakfulla eller fulla, en dag åt jag tre chips och drack en öl som lunch. Livet som en rolling stone. Någonstans däremellan deltog jag i lite samtal om viktiga saker som ”demokrati”. Det var superkul. Jag gick på en bra debatt mellan sex av Sveriges kulturchefer men läser du Liberal Debatt så vet du redan vad de tycker. Jag trakasserade hisskillen tills jag fick komma in på vip:en på ”Bokmässan by night”, och allt övrigt som ni snuskiga voyeurer vill veta kan jag inte skriva offentligt av pressetiska och individmoraliska skäl.
Nu blev det ju ändå en blogg, j**vla sk*t. Men alla andra har ju också gjort det – från Expressen till Nöjesguiden till GP och tillbaka. Man får känslan av att det bara är kändisskvaller som är intressant, förutom den efterföljande debatten om vad man får säga om samer. Det är lätt att dystert tänka att vi är ointresserade vi är av litteratur.
Eller är det så? Handlar allt bara om supafest och en coolhetstävling bland människor så ocoola att de bokstavligen läser? Nja, för det första är det nog snarare livsviktigt att folk får ha kul ibland. Fråga vilken konsultbyrå som helst varför de har en iskaffemaskin, drinkvagn, och årlig resa till Chamonix-Mont-Blanc. Lite fest kan få vem som helst att acceptera annars rätt dåliga förhållanden. Men det där kläggandet gäller ju en ytterst liten ””””elit”””” av de 93 661 besökare (en exakt siffra) som var på bokmässan.
För de resterande kanske 93 561 besökarna är institutioner som Bokmässan något som gör litteraturen intressant. Det är jättestort för att få se Jan Guillou IRL och få en signatur. Lite positivt för bokbranschen måste det vara att han får så många att bry sig om böcker?
Det talas mycket om litteraturens kris, och jag tror att för att komma ur den måste bokbranschen bli mer Benjamin Ingrosso, och hela hans familj. Ett realityprogram, en som har egen talkshow, ett enormt sminkföretag, en sjunger, en startar restaurang, den andra gör tiktokmaterial när den besöker program. Och därför måste en person som på något sätt vill vara in the loop hålla åtminstone lite koll på familjen Ingrosso-Wahlgren.
Oundgänglighet genom oundvikbarhet.
Samtidigt, det breda samtal som just nu förs går att kritisera. Mikaela Blomqvist verkade lämna Bokmässan trött inte bara på mig. Det är värt att citera ett helt stycke ur hennes text i GP:
”På litteraturpolitiskt toppmöte citerar en ung brittisk man från booktok (nej, jag vet inte heller vad det är) som tagits in som inspirationsföreläsare Joan Didion: ’We tell ourselves stories in order to live’. Med ovanlig entusiasm och vacker diktion lyckas han sedan reducera hela litteraturhistorien till detta vänliga, läkande, debila berättande.”
Det räcker inte att klaga över att det bara skrivs om fest eller litteraturens livsviktiga uppgift för att fostra demokratiska medborgare – någon måste ju se till att det skrivs annat om kultur.
Hon sätter sig i stället och drömmer om en värdelös litteratur. Det är en viktig poäng. Om litteraturen bara ska vara viktig för grupper, individer eller idéer så är det lika med att den inte är viktig alls. Stilspråk, kvalitet, berättande – saker som gör litteraturen stor i sig själv – måste också få plats. Men då måste någon ju göra något åt det. Det räcker inte att klaga över att det bara skrivs om fest eller litteraturens livsviktiga uppgift för att fostra demokratiska medborgare – någon måste ju se till att det skrivs annat om kultur.
Nu så här veckan efter Bokmässan försöker vi i Liberal Debatt dra vårt lilla strå till stacken. Under helgen arrangerar vi en kurs i kulturkritik för 7 ungdomar, med föreläsningar och skrivövningar. Kommer det fullständigt att kullkasta bokens position i Sverige? Det vore väl att ta i ens som önskedröm, men det är en lika evig som utsliten sanning att Ida hade rätt: Det blir ingen sommar om inte någon sätter fart. Och det är dags för folk att sluta debattera bokens ställning, och börja göra något.
Max Hjelm
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!