Liberaler glömmer bort frågan om hur man kan hålla kulturarvet levande. Det menar Expressens kulturchef Victor Malm, som ger svensk liberalism ett råd för en god kulturpolitik.
Går det att tänka sig en liberal kulturpolitik?
Kanske är frågan onödig. Liberaler är utmärkta på att slå vakt om flera principer som varje vettig kulturpolitik kräver, och de två mest centrala – tankens frihet, ordets frihet – är som jord för bonden: Utan dem, ingenting. De måste försvaras, dessvärre oupphörligen, men de borde inte behöva diskussion. Ingen liberal har problem här. Problemet för den som vill formulera meningsfull kulturpolitik gömmer sig på ett annat ställe.
Ideologiska knappologer får ursäkta en generalisering, men jag tror att just den här har betydelse. ”Framåt” är inte bara ett centerpartistiskt slagord, det är själva grunden i liberalismens orientering, direktøren for det hele. Alltid mot en bättre, ljusare, friare framtid. Och mot det är det svårt att hitta invändningar, jag menar, vad skulle de vara? Bakåt? Bevara? Ta det lugnt?
Tydligen! Diverse nationalister lyckas numera regelbundet sälja nostalgiska visioner – olika slags återställningsprojekt – till stora grupper väljare, men nog mer för att väljarna i dem hör det rådande samhället kallas dekadent, förfelat, mindre för att de ser lägre levnadsstandard, sämre kunskap och färre friheter som positiva grejer. Ändå finns den där: Historien som ett slags lockelse. Arvet, både det kulturella och sociala, som politisk kraft.
Det finns bibliotek, det finns antikvariat. Räcker inte det? Bestämt: Nej. Bibliotek och antikvariat är utmärkta, men en kultur- eller litteraturpolitik som – på riktigt – vill hålla kulturarvet levande, måste gå ett steg längre. Se till att det existerar som ett naturligt och aktuellt inslag i vardagen, inte en grej som måste uppsökas på särskilda och för saken avsedda institutioner.
Det kan göra ett ord som ”kulturarv” lite småkänsligt. Bilder på näthinnan: Varpa, näverbräda, kanske Selma Lagerlöf, några gamla kyrkor. Ofarliga, kanske till och med attraktiva, men nog svåra att lägga emfas på om den politiska orienteringen är ”framåt”. Nästan alla partier är förvisso överens om att en av kulturpolitikens mest grundläggande uppgifter är att hålla kulturarvet levande, men liberaler har en tendens att vara sämst i klassen när följdfrågor dyker upp. Svaren handlar aldrig om varpa och näverbrädor, men de oftast viktiga institutioner som bevarar, vårdar och tillgängliggör olika artefakter som vi – utan en sekunds eftertanke – kan identifiera som betecknade av termen ”kulturarv”.
Här finns något att vinna.
Och nu ska jag vara knappologisk. Eller konkret och lite banal. Det här handlar om litteratur. Esaias Tegnér, Gunnar Ekelöf och Edith Södergran, absolut, i stor utsträckning, men lika mycket Arne Sand, Ebba Lindqvist och Ulla Isaksson. Den som går in på Akademibokhandeln i Kristianstad ska inte bara hitta ett magert urval av de senaste två-tre årens svenska bokutgivning, utan också bra, på-kostade och läsvänliga upplagor av klassisk svenskspråkig litteratur. Det är förslaget.
Varför? Det finns bibliotek, det finns antikvariat. Räcker inte det? Bestämt: Nej. Bibliotek och antikvariat är utmärkta, men en kultur- eller litteraturpolitik som – på riktigt – vill hålla kulturarvet levande, måste gå ett steg längre. Se till att det existerar som ett naturligt och aktuellt inslag i vardagen, inte en grej som måste uppsökas på särskilda och för saken avsedda institutioner.
Modellen jag ser framför mig är USA:s Library of America och Frankrikes Bibliothèque de la Pléiade, det vill säga en generöst subventionerad, bred och hela tiden tillgänglig utgivning av Sveriges betydelsefulla författarskap, huvudsakligen dem utan aktiv produktion, som finns att tillgå – ganska billigt – där den genomsnittliga bokköparen finns.
Det är ett enkelt, och antagligen ganska billigt, sätt att aktualisera den bästa innebörden i termen ”kulturarv”: Konstverken, berättelserna och meningarna som har format och påverkat generationer av människor kan fortsätta göra det, och att ge de många tillgång till denna livs-fördjupande, kanske för den enskilda avgörande, möjlighet, det är politik som verkar för det goda. Och det är inte att konservera, utan att se det gamla som en del av det nya, dåtiden som nuets nödvändiga dialogpartner. En bättre väg framåt.
Sedan kan man säkert fråga sig om det här är liberal, eller helt enkelt bra kulturpolitik.
Victor Malm
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!