Skip to content
Kultur | Nationalism

Därför har Heinö fel om liberal nationalism

Det är dags att börja lyssna på forskningen om kulturens roll för människan, skriver skribenten Per Kraulis, och menar att liberaler som Andreas Johansson Heinö misslyckas med att förstå vårt behov av nationer, traditioner och normer. Som resultat blir det liberala projektet lidande.

En central fråga i den livliga diskussionen om liberal nationalism är kulturens relation till individen, samhället, staten och politiken.

Det sedvanliga liberala synsättet är att betrakta kultur som något människor ska vara fria att välja och att staten ska vara neutral. Men det är mer komplicerat än så. Forskningen om människan har under de senaste 20–30 åren fokuserat alltmer på kulturens roll för vår sociala existens. Arbetet för liberalismens ideal underlättas om vi tar till oss dessa rön.

Antropologen och psykologen Joseph Henrich beskriver en del av dessa rön i boken The Secret of Our Success (2016). Han definierar kultur som ”den stora mängd metoder, tekniker, heuristik, verktyg, motivationer, värderingar och övertygelser som vi alla förvärvar under vår uppväxt, mestadels genom att lära av andra människor.”

Henrich belyser hur avgörande kultur är för vår överlevnad. Den strukturerar vårt samarbete. Den har gjort det möjligt för oss att befolka miljöer från Arktis till Australiens öknar.

Normer är det bästa vi har. Utan normer, inget samhälle.

I sin bok Nationalstaten (2022) gör statsvetaren Björn Östbring en användbar distinktion mellan kulturella artefakter och praktiker å ena sidan, och kultur som infrastruktur å den andra. Kulturella artefakter är mat, musik, kläder. Kultur som infrastruktur handlar om gemensamma referensramar för samarbete och kommunikation. Där ingår gemensamt språk, sociala referensramar och grundläggande konventioner som möjliggör samarbete.

Kulturen anger normer för hur man bör uppträda mot andra människor. I dagens debatt sägs det ofta att normer ska kritiseras, att normer är sociala konstruktioner, och att människan kan nå frihet genom att utmana normer. Allt detta är sant. Men det är också sant att normer är det bästa vi har. Utan normer, inget samhälle. När normer debatteras är det ofta underförstått att de bör avskaffas. Mer sällan uppmärksammas att positiv utveckling handlar om att nya normer blir gällande när gamla avskaffas. Om det förr i tiden i Sverige var viktigt att uppträda på olika sätt gentemot kvinnor och män, så har den normen inte avskaffats på så vis att man numera kan göra exakt hur som helst. Nej, normen i Sverige är numera att kvinnor och män bör bemötas på samma sätt.

Det mesta av vår kunskap grundas på att vi helt enkelt accepterar det som omgivningen, personer vi litar på, visar och berättar för oss.

Forskningens bild av människans utveckling är att den under lång tid, kanske två miljoner år, har skett genom en kombination av genetisk och kulturell evolution. Människans samarbetsförmåga går långt utöver vad andra djur klarar av, och kulturen är central för detta. Som individer är vi inte så värst mycket intelligentare än schimpanser. Det som utmärker oss är vår starka inriktning på samarbete och önskan att lära och lära ut. Det är omöjligt för en ung människa att helt på egen hand upptäcka och bygga sin kunskap från noll. Det mesta av vår kunskap grundas på att vi helt enkelt accepterar det som omgivningen, personer vi litar på, visar och berättar för oss. Därför är tradition en förutsättning för kultur. Antropologerna har konstaterat att människans samhällen har haft en mängd olika kulturer, där sedvänjor och påbud varierat mycket, vilket förklaras av samverkan mellan traditioner och nya idéer. Det är, så att säga, i människans natur att ha kultur.

Den liberale filosofen Karl Popper granskar förhållandet mellan rationalitet och tradition i essän Towards a Rational Theory of Tradition (i boken Conjectures and Refutations, 1963). Popper ser sig själv som rationalist, men ser samtidigt en nödvändig roll för traditioner:

”Närhelst vi befinner oss i en naturmiljö eller en social miljö som vi känner till så litet om att vi inte kan förutse vad som kommer att hända, så blir vi förvirrade och rädda. […] Institutioner och traditioner kan ge människor en klar idé om vad de kan förvänta sig och hur de bör agera. Det vi kallar socialt liv kan existera endast om vi kan veta, och kan förvänta oss, att det finns saker och händelser som måste vara som de är och att de inte kan vara annorlunda. […] Den enkla existensen av dessa regelbundenheter är kanske viktigare än de enskilda för- och nackdelarna med dem.”

Östbrings resonemang om kultur som infrastruktur har en tydlig koppling till Poppers analys. Det finns en gräns för hur stora kulturella skillnader ett samhälle kan tåla. Om normsystemen skär sig blir oro, misstro, missförstånd och rädsla resultatet, eftersom det är oklart vilka normer man ska agera efter i vilka sammanhang. Separatistiska enklaver, resultatet av bristfällig integration, innebär en stark påfrestning för ett fungerande samhälle. Därför behövs en viss nivå av nationell kultur. Isolerade kulturella grupper är exempel på en sorts mångfald, men om ens kultur bygger på klansamhälle och hederskultur så blir det problematiskt att leva i ett samhälle som bygger på individualism och rättsstat.

Den liberala rörelsen har bidragit till att den svenska nationen präglas av ett stort mått av individualism.

Den moderna nationalstaten har varit ett fundament för den liberala demokratins framväxt. I Europa var liberaler ofta drivande i nationalstatens tillblivelse liksom i framväxten av marknadsekonomin. Både nationalismen och kapitalismen har de facto en tendens att urarta. Men precis som liberaler inte förkastar marknadsekonomin i sin helhet på grund av att dess mest utpräglade form är oacceptabel, så bör liberalismen inte heller slänga allt vad nationalism heter på sophögen för att dess extrema former har varit så katastrofala. Den liberala rörelsen har bidragit till att den svenska nationen präglas av ett stort mått av individualism. Liberaler har därmed visat att det finns en annan nationalism än den konservativa eller reaktionära högerns.

Det finns de som tror att liberal demokrati kan fungera oberoende av kulturen. Statsvetaren Andreas Johansson Heinö beskriver i boken Anteckningar från kulturkriget (2021) hur den liberala demokratin bygger på dels majoritetsprincipen, dels maktdelning och fri- och rättigheter. Han anser att dessa universella principer måste frikopplas från den nationella kontext i vilken de utvecklats. Det kan tolkas som att statens politiska ramverk ska existera utanför det kulturella sammanhanget. Han inser svårigheterna detta innebär, men skriver: ”Att skapa och vidmakthålla den liberala demokratin är inget man gör för att det är enkelt utan för att det är svårt.” Visst. Men det är skillnad på vad som är svårt och vad som inte har någon utsikt att lyckas. Ingen konstitution kan fungera om den inte bygger på understödjande traditioner i samhället.

Den demokratiska, liberala kultur som liberaler har kämpat för att bygga upp i Sverige och annorstädes hotas idag från minst två olika håll. Dels från en slags postmodern relativism som säger att alla kulturer är lika värda, att varje kritik av dem innebär förtryck. Det är en syn som, måhända oavsiktligt, understödjer islamism och klansamhällen, med allt det förtryck som sådant innebär.

Vår kritik mot de nationalkonservativa måste ta fasta på att de faktiskt vill förändra Sverige i grunden.

Det andra hotet kommer från de nationalkonservativa som vill främja en reaktionär, inskränkt och artificiellt konserverad nationalism. En vision som bygger på en förljugen bild om det mytiska paradiset i det förflutna. Vår kritik mot de nationalkonservativa måste ta fasta på att de faktiskt vill förändra Sverige i grunden, bort från fri- och rättigheter, individualism och rättsstat, i riktning mot en förkvävande, auktoritär, självgod och djupt korrupt nationalism.

Det är olyckligt att debatten om liberal nationalism ibland tycks handla om vad som är taktiskt rätt. Att vi bör lägga oss närmare Sverigedemokraterna för att locka väljare, alternativt att vi bör hålla så stort avstånd som möjligt till SD för att bättre bekämpa dem. Men frågan om nationell liberalism handlar inte om taktik. Den handlar om vad som är rätt. Liberaler bör, kanske litet paradoxalt, både skaffa sig mer självförtroende och ägna sig åt självkritik. Självförtroende att utan ständiga blickar åt sidorna undersöka vilka samhälleliga förutsättningar som måste finnas för en liberal utveckling. Självkritik att se vad som faktiskt inte fungerat. Ett liberalt samhälle måste byggas och underhållas. Det förutsätter att vi ser hur viktig kulturen är för den sociala människan.

Per Kraulis

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Liberalismen är inte möjlig utan samarbete
– Recension av Vi är alla individualister

Frågorna som leder oss till liberalismens framtid